Snälla, hjälp – Hur hjälper vi vår älskade 10-åring att må bättre och hitta sin plats?

Ush, jag nästan bölar av att bara läsa. Hoppas uppriktigt att du snart kan få känna dig avslappnad och glad.

Men ... Vad gillar han då? Vad skulle han själv vilja göra i sommar om det var fritt val? 
Fiske räddade mig själv, men det kan ju vara vad som helst. Han kanske vill nörda in på något helt annat? Provat med något sånt annars? Alltså nåt lite klassiskt fader-son-naturen-artat? Typ vandra i skogen, fiska, etc? Lugn miljö, natur, personligt snack med farsan osv. För mig var det bra.

Angående att han ska lära sig saker.. 
Börja smått, dvs börja lär honom pyttesmå och enkla saker med exempelvis klockan. Gör det hela så enkelt för honom i början att han inte kan misslyckas. Då kommer han få mer självförtroende och få upp motivationen.

Jobbigt!

Har själv inte någon av din sons diagnoser men däremot har jag dyskalkyli, vilket gjorde det enornt svårt för mig att läsa klockan som.barn. För mig var det lättare att läsa digitala klockor än vanliga, men det är olika för alla. En annan sak som hjälpe var att säga tiden snarare än att skriva eller läsa siffror. Alltid med tolvtimmarssystemet - det använder jag än idag.

Vad gäller självförtroendet anser jag alltid att det är egna intressen som är A och O - genom hela livet. Odla gärna flera - lego, målning, läsning, star wars, dans, musik, historia (gärna specifik, typ Vasaskeppet), kartor, pussel, länder etc. En vänninnas autistiska son brukade tex få i uppgift att lära sig om en stad eller ett land. Han fick läsa på, göra egna kartor och teckningar, lära sig lite av språket, hålla föredrag hemma etc. Belöningen blev sedan att resa till platsen, där han fick välja vart de skulle tex. Museer, byggnader, platser.

Önskar din son allt gott!

Jobba på självkänslan. Man kan inte lura ett barn till självkänsla. Det kommer av att han gör saker och inser att han lär sig och kan.

Passivitet är det som absolut måste undvikas.

Sätt alla aktiviteter på rutin.

Utmana honom på lagom nivå och gärna på ett sätt han finner roligt. Säg till exempel att ni kan träna på siffror och klockan i form av något spel. Gärna med direkta belöningar som till exempel en app eller något vid datorn.

Och en annan sak, uppmuntra ALLT han är bra på! Han har säkert saker han är väldigt bra på som är lite mer ovanligt, uppmuntra dessa styrkor och intressen han har!!
Låt honom utvecklas i dessa.

Prata med honom om att han duger som han är, och att alla människor är olika.
Angående semestern... fråga honom vad som skulle kunna göra semestern rolig/trevlig för honom.
Gör anpassningar efter hans sätt att må bra/trivas och peppa inför semestern att han kommer få det trevligt.

Exempel: NI alla vill campa men han vill ha mer tid för sig själv - kan ni då fixa så han får ett helt eget tält, så att han får någonstans att dra sig undan?
Exempel: Han vill inte campa i naturen - kan en kompromiss vara att ni campar på en camping med tillgång till dusch, toalett och kiosk- så att det blir mer bekvämt? 

Det här är bara exempel- alltså att försöka verkligen lyssna på hans behov och kompromissa så att ett par av hans önskemål blir uppfyllda. 
Meningen är ju att alla som åker på semester ska trivas så bra som möjligt.
En person med ADHD och eventuell autism fungerar annorlunda. Han behöver mer avskildhet exempelvis- för att ens orka med. 

Att han säger så är nog för att de där semestrarna inte är något fint för honom. Det är ett avbrott från kända rutiner. Det är stökigt och bökigt och mycket oförutsedda och nya händelser. 

Kan ni hitta ett sätt att semestra som passar bättre för hans behov? Kanske hyra en stuga någonstans i en vecka där han ibland kan få ha lugn och ro med ena föräldern medan den andra drar på utflykt med syskonen.

Nu har jag endast dyslexi av de diagnoserna så jag kan bara svara för sådant. Låt honom läsa det han fixar. Biblioteket har ju massor. Låna hem det som är ganska lättläst så han kan läsa själv men ta något som ligger lite över hans nivå där ni kan läsa varannan rad eller en sida var eller vad som funkar på den boken. 

Akademibokhandeln har förresten ett läsborgsrmärke! www.akademibokhandeln.se/lasborgarmarket

Bara för att böcker rekommenderas från en viss ålder betyder det inte att man kan läsa bilderböcker om man så vill. Låna hem faktaböcker om han gillar det, eller Guinnes rekordbok om han tycker sådant är roligt. Det handlar inte om att konkret få honom att läsa tjocka skönlitterära böcker utan precis som du säger - ge honom självförtroendet!

Se till att lägga in lite blandade tidningar på toaletten. Det kan vara serietidningar, illustrerad vetenskap, Kalle Anka-pocket, Hemmets Veckotidning - ta det du hittar. Byt ut lite då och då. Allt för att väcka läslust. Kanske hittar han ett recept han vill baka - så får han öva på att läsa det. 

Med andra ord ge honom möjlighet att hitta läsningen där han kanske inte tänker på att läsa. Vi hade ett gäng Pixiböcker på rotation under många år i bilen. De bläddrade i dem både på långa och korta resor. Har ni yngre syskon så är det jättebra också. Annars lite från det som jag skrev ovan med toalettlektyr. 

Jag vet hur det är att ha motvilliga läsare. Speciellt idag när mobiler och datorer lockar med snabb belöning. Se till att man inte får gå på toa med digitala enheter exempelvis eller åka bil och titta på skärm. Min erfarenhet är att man då hellre bläddrar i en tråkig bok/tidning än nåt annat. 

Jag gjorde en utredning som vuxen och de konstaterade just att det märktes att jag läst mycket som barn. Min son har som mig men motståndet att läsa är högt när man kan sitta med en mobil i handen. (Han är dock äldre än din son)

För att skriva - finns det några mor- eller farföräldrar,  en faster eller morbror ni kan involvera? Kan han skriva brev till dem för att få igång skrivandet? Behöver inte vara långa saker utan små meningar bara och så svarar motparten likadant. Eller om det finns någon kusin han gillar som går att skriva till. 

En kusin kanske också kan vara en god vän om han säger att han inte har kompisar. Många har kompisar utanför skolan. 

Vad gör han på fritiden? Idrott eller annat föreningsliv? Där kan man också hitta vänner. Alla behöver inte spela fotboll. Vad gillar han att göra? 

Hoppas att mitt inlägg inte blev allt för rörigt. 

För att sätta vad jag skriver i ett sammanhang så har jag själv två barn där den äldsta nyligen utretts för adhd och autism men inte fått någon diagnos då hon trots symtomen i dagsläget klarar av sin vardag utan att det bedöms tillräckligt funktionsnedsättande, men till stor personlig kostnad och ansträngning för henne själv. För egen del är jag psykolog sedan 10 år varav 9 år i skolan och nyligen inom barn- och ungdomspsykiatri.

Det är tufft, jättetufft. Ni vill så mycket för ert barn såklart och som kärleksfull förälder (vilket är oerhört tydligt att ni är) vill man ju bara de ska lyckas och komma förbi det som är jobbigt för dem. Det är så lätt att vi vill för mycket, vi vill röra oss i ett snabbare tempo och kanske nå längre än vad som är en rimlig målbild. Även om ni ser hans potential och hans förmågor är risken stor att han inte ser dem på samma sätt. Ta del av så mycket kunskap och information från olika källor som ni kan. Varje person är unik. Det gäller även med dessa diagnoserna. Om inte utredande psykolog har berättat det vid återkoppling eller läkaren när ni diskuterade medicinering är det också viktigt att veta att det inte alls är ovanligt att framgångsrik medicinering av ADHD-symtom hos de här barnen med drag av autism får förstärkta autistiska symtom istället.

Låna och läs Ross Grenes bok "växa tillsammans", eller Hejlskovs "Hantera, utvärdera, förändra"

Rekommenderar varmt den sista länken här. Finns vad jag vet två säsonger. Jag har inte sett alla avsnitt men de jag har sett tycker jag är mycket mycket bra och rekommenderar föräldrar till barn med NPF att titta på.

Klicka runt här, här finns mycket material
https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/

https://omoss.svt.se/arkiv/nyhetsarkiv/2024-10-25-svt-satsar-pa-program-om-och-for-barn-med-npf-diagnoser.html

https://urplay.se/serie/219138-superforaldrar

Glömde säga att ni fått många bra tips redan från alla andra som skrivit tidigare.

Du har fått väldigt många bra tips på hur ni kan hantera situationen kring er sons utmaningar och ett tips till är att ni kan använda bildstöd för var dag kring vad som komma skall.
tex :
?frukost
?klä på sig
?borsta tänderna
?bädda sängen
:de fyra översta bildstöden är återkommande varje dag och er son kommer såsmåningom att på förhand veta ordningen, leder ofta till att själv vilja sätta upp bildstöden och det leder i sin tur till bra självkänsla! 
?aktivitet inne-ute  ( eget val)
?lunch
?cyckeltur till badstranden 
?köpa glas 
osv osv
tills det är dags att: 
? sova för natten tills dagen börjar om igen.

Har ni ej möjlighet att införskaffa bildstöd + en tavla ( tex en whiteboard) kan ni även använda ett stort block och penna i början.
Det viktiga är att göra dagen tydlig, strukturell och gärna tillsammans så underlättar det för sonen och kan både hänga med och få inflytande över vissa delar av dagen.
Bara det att sonen är delaktig i sin egen dagliga struktur bidrar längs vägen till att lita på sin egen förmåga,vilket leder till ökad självkänsla.

Jag tycker att bildstöd är super bra ( använder det inom mitt yrke) och jag använder mig även av att ritprata, att jag ritar upp en händelse där det har skett en konflikt som behöver redas ut där inblandade ej kan sätta ord på vad som har hänt, metoden hjälper var och en att i turordning berätta med sina egna ord hur det gick till, vilken känsla man fick och berätta hur den ville att det skulle vara. 

Hoppas du förstår min lilla tafatta förklaring!

Det viktiga är struktur och tydlighet och upprepning.
🍀🙏🏼

Åh blir helt gråtmild av alla era råd och peppande ord! Så tacksam för er alla! 

 

En familj vi umgås en del med har en son - nu 19 år - som i åtta-nioårsåldern utreddes för såväl adhd som autism men båda diagnoserna avvisades delvis. Han hade autism- och adhd-liknande beteenden, men inte i tillräckligt  för att diagnos kunde ställas. Men killen var urjobbig, det minns jag och familjen fick jobba en hel del med honom. De hade bl a stora veckoscheman där man skrivit in vad som skulle hända - och måste hända - dag för dag och det schemat gick man ofta igenom med pojken så att han var väl förberedd på vad som skulle ske Var han inte det blev det vilda protester och vredesutbrott. T ex på måndag  skoldag med idrott på eftermiddagen och du ska duscha efteråt och efter skolan ska vi till doktorn för att kolla dina öron (han hade någon slags eksem i öronen).När vi är hemma äter vi och sedan ska vi träna matte ( vilket han hade svårt för).  Han visste dag för dag och i god tid vad som skulle ske. Inget läge för spontana beslut i den familjen och skedde det var det jobbigt värre.
Detta vittgående schema räddade nog pojken, det är vad föräldrarna tror, och de gjorde schema upp till gymnasiet då pojken själv började planera sin vardag. Han har nyss tagit studenten med goda betyg säger föräldrarna. Hans problem med det spontana och oplanerade märks fortfarande, men alls inte i samma utsträckning som när han var barn.
Struktur och förutsägbarhet är ju vad som ofta hjälper barn och personer med neuropsykiatriska tendenser, så pröva det, TS!