Separationsmamman skrev 2025-07-08 11:39:05 följande:
Hej!
Mycket igenkänning för mig. Jag bara "körde på" i många år fast jag kände att jag var ensam i relationen. Jag skrev texter, till mig själv, där det står "att jag känner mig ensam i tvåsamhet." Jag upplevde att gav allt men fick lite tillbaka.
Jag stannade i relationen av två anledningar. Tankar om att det skulle bli bättre. "Det kanske inte var så farligt." Och sedan förstås för barnens skull. Jag var inte redo att vara utan dem.
Vi separerade för några år sedan. Det var en befrielse för mig, men samtidigt en väldigt tuff process för att mitt ex ljög om mycket, vilket jag tyckte var jobbigt efter över 20 år tillsammans. Jag fick ta ansvar för att det skulle funka för barnen i all röra under och efter separationen. Det var svårt, men så här i efterhand är jag ändå tacksam för att barnen gav/ger mig förtroende att hjälpa/finnas där/lyssna/svara på frågor.
Finns det möjlighet för er att gå i samtal tillsammans? Jag tror mycket på det här med att prata med någon som är objektiv. Du/ni kanske kan få hjälp att hitta vägar för att nå tillbaka till varandra? Sedan tror jag på att skriva. Jag har skrivit massor. I block, på papperslappar, på kvitton, i dokument på datorn (när tankar dykt upp) och även en pytteliten blogg (lite mer genomtänkt) . Skriv ner hur du känner. Vad är det som gör att du inte mår bra och att livet känns tråkigt? Finns det något som gör att du kan se ljusglimtar. Kanske kan du skriva några punkter som du kan ta upp med din partner för att han/hon ska få möjlighet att förstå vad du går igenom (om du tror att han/hon kommer att lyssna).
Jag hoppas att du ska hitta vägen framåt som är bäst för dig!
Hälsar "Separationsmamman"
Tack snälla för ditt svar.
Jag skriver mycket och på alla möjliga lappar, det bara forsar ur mig ibland. Det är ett nyttigt och skönt verktyg så jag delar helt din bedömning.
Bra tips med samtalsstöd, det har vi inte provat ännu. Jag har tagit upp det tidigare men min fru har inte velat men det är dags för ett nytt försök. I vår relation är det jag som vill prata mer om tankar, känslor och beteenden. Hon är mer sluten som person så det är inte lika lätt för henne.
Jag känner igen dina 2 punkter, är det verkligen så illa och vad är bäst för barnen.
Det fanns även någon slags romantisk dröm att vi skulle utvecklas och samtidigt närma oss varandra. Det har stundtals blivit tvärtom.
Jag vill att livet ska vara mer än vad det är idag.
Hur har du det idag? Vad skulle du gjort annorlunda utifrån den kunskapen som du har idag?
