Håller vi på att glida isär?

Var det något som började när ni blev föräldrar?

Nej det började redan smått när jag var gravid. Och under graviditeten hade han humörsvängningar som gick ut över mig :( han lovade då att han aldrig skulle göra om saker och bättra sig och innerst inne trodde jag att det skulle bli bättre med tiden, men det blir inte bättre känns det som utan mer kyligt och tomt :/

Låter som oss fast omvänt. Vi kom aldrig ur det och hennes humörsvängningar gjorde till slut att vi delade på oss, något jag tog väldigt illa vid mig av. 

Finns det någon möjlighet att få honom att gå med på parterapi? Det verkar som att din man av någon anledning antingen hamnat i en depression, eller av annan anledning upplever sig vara otillräcklig. Jag vill vara tydlig här med att jag inte tänker att det är något du gör som skapar det i så fall. Trots allt man kan läsa i otaliga trådar här om hur odugliga, lata och oansvariga alla mansbebisar påstås vara, så är de allra flesta jag själv på ett eller annat vis träffat på, ansvarstagande och dömer sig själva ganska hårt mot bilden av att mannen ska vara den som försörjer, skyddar och tar hand om sin familj. Med ta hand om syftar jag på just försörjningsbiten, att familjen inte ska behöva sakna något och att de ska ha det gott ställt. Ett bekymmer med det där blir ibland att ungefär samma antal män (fortfarande bara bedömt utifrån umgängeskretsen) är svindåliga på att prata om sina känslor - i synnerhet om de känslorna handlar om ett självupplevt tillkortakommande. Istället kan det ta sig uttryck precis så som du beskriver i din TS.

Innan nu någon annan kastar sig över detta och påpekar att det inte ursäktar beteendet så instämmer jag fullt i det. Enda syftet med min text var att ge ett möjligt perspektiv på det hela som är något du möjligen kan försöka luska lite kring. Om det är så som jag beskrivit här så kan det eventuellt hjälpa honom att öppna upp och prata konstruktivt om det när "the cat´s out of the bag" så att säga.

Som sagt, kan inte säga att det är just så och det kan finnas många andra förklaringar, men eftersom det verkar som att du fortfarande helst önskar att det gick ändra på det här så kan det kanske vara en ingång. Jag har sett och hört om flera män som mer eller mindre omedvetet har självsaboterat sina relation bara för att de tänker så lågt om sig själva att de i det inbillar sig att partnern och barnen skulle ha det bättre utan honom. Självförebråelse och självömkan går många gånger hand i hand och det är ett väldigt stort monster.

Hoppas du/ni hittar en väg framåt.

Var barn en gemensam önskan och planering? 

Jag får känslan av att han faktiskt inte är sugen på att vara pappa och är missnöjd med hur livet blev efter ni fick barn. 

Ert barn får ta del av en sur och ovänlig pappa och det är inte okej nånstans och han är inte en bra förälder ur den synvinkeln.  

Jag skulle sätta ner foten rejält och faktiskt sätta en gräns att nu räcker det. Antingen följer han med på rådgivning och berättar vad som är fel eller så separerar ni här och nu.  Sluta tramsa med honom helt enkelt och ta dina egna beslut.  Vill han rädda er relation så hänger han på , om inte så ja då kan du inte göra mer än att flytta. 
Det är ditt liv och du måste ta egna beslut utifrån dessa förutsättningar.  Han bestämmer inte det. 

Var barn en gemensam önskan och planering? 

Jag får känslan av att han faktiskt inte är sugen på att vara pappa och är missnöjd med hur livet blev efter ni fick barn. 

Ert barn får ta del av en sur och ovänlig pappa och det är inte okej nånstans och han är inte en bra förälder ur den synvinkeln.  

Jag skulle sätta ner foten rejält och faktiskt sätta en gräns att nu räcker det. Antingen följer han med på rådgivning och berättar vad som är fel eller så separerar ni här och nu.  Sluta tramsa med honom helt enkelt och ta dina egna beslut.  Vill han rädda er relation så hänger han på , om inte så ja då kan du inte göra mer än att flytta. 
Det är ditt liv och du måste ta egna beslut utifrån dessa förutsättningar.  Han bestämmer inte det. 

Mycket bra svar!

Min spontana tanke är att din sambo inte mår bra. Det har inget med dig att göra, det är alltså inte du eller ni som får honom att må dåligt. Men jag tycker att det tyder en del på att han är deprimerad eller åtminstone känner sig dålig på något sätt. Otillräcklig. Särskilt om du ser till hans kommentar att ni skulle få det bättre utan honom. Men resten med att han är kylig och sådär kan också bero på att han mår dåligt och inte ens har nog med kraft att må bra och ta hand om sig själv och har då per automatik absolut noll kvar att ge till er.

Detta är dock inte ditt ansvar eller något du bara ska leva med. Hur hade han ställt sig till parterapi tror du? Eller till att gå och prata med någon själv?

Låter som förlossningsdepression eller liknande

Som flera har varit inne på kan det ha ett samband med att han skulle bli pappa och det var något han inte kunde hantera. Eller rättare sagt hanterade riktigt omoget och illa. Det flesta män växer med tanken på att bli pappa medan din sambo valde att gå åt andra hållet. Vad barnet ett gemensamt beslut eller var det något som bara hände?