Är det bara jag som tycker att det finns en problematik i uttalandet "jag vill inte alls ha barnet, gör abort, men väljer du att behålla så vill jag vara med och ta ansvar?"

Som vanligt på den här sajten så är det sorgligt att svaren inte alltid kan vara sakliga och i trevlig ton. Att döma ut en person mognad och förmåga att vara förälder utifrån ett inlägg upplever jag som ganska förhastat och inte något jag själv skulle ge mig på. Det finns väl alltid en komplex person bakom orden, med många olika sidor styrkor och svagheter. Jag har heller aldrig skrivit nånstans att han inte ska få vara pappa. Jag ville problematisera yttrandet. 

Jag tog upp ämnet som en diskussion, inte som att det är min fasta åsikt (jag kan ha två tankar i huvudet samtidigt). Utan som ett försök till att reflektera över något som jag anser är något som man bara antar alltid är det bästa men som kanske inte nödvändigtvis behöver vara det. (Alltså inte att de vill ställa upp, det är jättebra, bra för dem och barnet osv, men ändå dubbla signaler, och om det hade funnits två potentiella pappor varav den icke biologiska ville ha barnet och älska det, och den andra inte, skulle jag inte oreflekterat hävda att den biologiska alltid och per automatik är bäst).

Nu finns det i mitt fall ingen annan potentiell pappa och jag kommer såklart inte hindra honom på nått sätt. Vi har två andra barn ihop så självklart kommer ha vara där. Men jag kan fortfarande tycka att det är värt att reflektera över yttandet istället för att bara automatiskt tycka att det är uppriktigt och ärligt. 

Jag menar att det ligger en dubbelhet i det. Att hela tiden inte vilja ha barnet, att få säga elaka saker och beskriva hur dåligt barnets liv kommer bli pga att det är en sladdis och önska att barnet aldrig ens blivit till, men sen per automatik tycka att man har rättigheter.. 

Det är kanske jag som är dålig på att skriva och förklara mina tankar. Jag tycker inte att alla pappor som inte vill ha barnet ska nekas att vara delaktiga. Det har jag aldrig ens påstått. Jag tycker bara att det känns falskt. De går väl inte direkt runt och skryter om allt de sagt och känt under graviditeten till andra sen, det säger de ju mest till den blivande mamman. 

Men men. Jag lyckades inte riktigt få fatt på rätt ord för att problematisera detta. Det landade väldigt fel. Eller så är jag den första någonsin som provat tänka just denna tanken högt. 

Som vanligt på den här sajten så är det sorgligt att svaren inte alltid kan vara sakliga och i trevlig ton. Att döma ut en person mognad och förmåga att vara förälder utifrån ett inlägg upplever jag som ganska förhastat och inte något jag själv skulle ge mig på. Det finns väl alltid en komplex person bakom orden, med många olika sidor styrkor och svagheter. Jag har heller aldrig skrivit nånstans att han inte ska få vara pappa. Jag ville problematisera yttrandet. 

Jag tog upp ämnet som en diskussion, inte som att det är min fasta åsikt (jag kan ha två tankar i huvudet samtidigt). Utan som ett försök till att reflektera över något som jag anser är något som man bara antar alltid är det bästa men som kanske inte nödvändigtvis behöver vara det. (Alltså inte att de vill ställa upp, det är jättebra, bra för dem och barnet osv, men ändå dubbla signaler, och om det hade funnits två potentiella pappor varav den icke biologiska ville ha barnet och älska det, och den andra inte, skulle jag inte oreflekterat hävda att den biologiska alltid och per automatik är bäst).

Nu finns det i mitt fall ingen annan potentiell pappa och jag kommer såklart inte hindra honom på nått sätt. Vi har två andra barn ihop så självklart kommer ha vara där. Men jag kan fortfarande tycka att det är värt att reflektera över yttandet istället för att bara automatiskt tycka att det är uppriktigt och ärligt. 

Jag menar att det ligger en dubbelhet i det. Att hela tiden inte vilja ha barnet, att få säga elaka saker och beskriva hur dåligt barnets liv kommer bli pga att det är en sladdis och önska att barnet aldrig ens blivit till, men sen per automatik tycka att man har rättigheter.. 

Det är kanske jag som är dålig på att skriva och förklara mina tankar. Jag tycker inte att alla pappor som inte vill ha barnet ska nekas att vara delaktiga. Det har jag aldrig ens påstått. Jag tycker bara att det känns falskt. De går väl inte direkt runt och skryter om allt de sagt och känt under graviditeten till andra sen, det säger de ju mest till den blivande mamman. 

Men men. Jag lyckades inte riktigt få fatt på rätt ord för att problematisera detta. Det landade väldigt fel. Eller så är jag den första någonsin som provat tänka just denna tanken högt. 

Som vanligt på den här sajten så är det sorgligt att svaren inte alltid kan vara sakliga och i trevlig ton. Att döma ut en person mognad och förmåga att vara förälder utifrån ett inlägg upplever jag som ganska förhastat och inte något jag själv skulle ge mig på. Det finns väl alltid en komplex person bakom orden, med många olika sidor styrkor och svagheter. Jag har heller aldrig skrivit nånstans att han inte ska få vara pappa. Jag ville problematisera yttrandet. 

Jag tog upp ämnet som en diskussion, inte som att det är min fasta åsikt (jag kan ha två tankar i huvudet samtidigt). Utan som ett försök till att reflektera över något som jag anser är något som man bara antar alltid är det bästa men som kanske inte nödvändigtvis behöver vara det. (Alltså inte att de vill ställa upp, det är jättebra, bra för dem och barnet osv, men ändå dubbla signaler, och om det hade funnits två potentiella pappor varav den icke biologiska ville ha barnet och älska det, och den andra inte, skulle jag inte oreflekterat hävda att den biologiska alltid och per automatik är bäst).

Nu finns det i mitt fall ingen annan potentiell pappa och jag kommer såklart inte hindra honom på nått sätt. Vi har två andra barn ihop så självklart kommer ha vara där. Men jag kan fortfarande tycka att det är värt att reflektera över yttandet istället för att bara automatiskt tycka att det är uppriktigt och ärligt. 

Jag menar att det ligger en dubbelhet i det. Att hela tiden inte vilja ha barnet, att få säga elaka saker och beskriva hur dåligt barnets liv kommer bli pga att det är en sladdis och önska att barnet aldrig ens blivit till, men sen per automatik tycka att man har rättigheter.. 

Det är kanske jag som är dålig på att skriva och förklara mina tankar. Jag tycker inte att alla pappor som inte vill ha barnet ska nekas att vara delaktiga. Det har jag aldrig ens påstått. Jag tycker bara att det känns falskt. De går väl inte direkt runt och skryter om allt de sagt och känt under graviditeten till andra sen, det säger de ju mest till den blivande mamman. 

Men men. Jag lyckades inte riktigt få fatt på rätt ord för att problematisera detta. Det landade väldigt fel. Eller så är jag den första någonsin som provat tänka just denna tanken högt. 

Som vanligt på den här sajten så är det sorgligt att svaren inte alltid kan vara sakliga och i trevlig ton. Att döma ut en person mognad och förmåga att vara förälder utifrån ett inlägg upplever jag som ganska förhastat och inte något jag själv skulle ge mig på. Det finns väl alltid en komplex person bakom orden, med många olika sidor styrkor och svagheter. Jag har heller aldrig skrivit nånstans att han inte ska få vara pappa. Jag ville problematisera yttrandet. 

Jag tog upp ämnet som en diskussion, inte som att det är min fasta åsikt (jag kan ha två tankar i huvudet samtidigt). Utan som ett försök till att reflektera över något som jag anser är något som man bara antar alltid är det bästa men som kanske inte nödvändigtvis behöver vara det. (Alltså inte att de vill ställa upp, det är jättebra, bra för dem och barnet osv, men ändå dubbla signaler, och om det hade funnits två potentiella pappor varav den icke biologiska ville ha barnet och älska det, och den andra inte, skulle jag inte oreflekterat hävda att den biologiska alltid och per automatik är bäst).

Nu finns det i mitt fall ingen annan potentiell pappa och jag kommer såklart inte hindra honom på nått sätt. Vi har två andra barn ihop så självklart kommer ha vara där. Men jag kan fortfarande tycka att det är värt att reflektera över yttandet istället för att bara automatiskt tycka att det är uppriktigt och ärligt. 

Jag menar att det ligger en dubbelhet i det. Att hela tiden inte vilja ha barnet, att få säga elaka saker och beskriva hur dåligt barnets liv kommer bli pga att det är en sladdis och önska att barnet aldrig ens blivit till, men sen per automatik tycka att man har rättigheter.. 

Det är kanske jag som är dålig på att skriva och förklara mina tankar. Jag tycker inte att alla pappor som inte vill ha barnet ska nekas att vara delaktiga. Det har jag aldrig ens påstått. Jag tycker bara att det känns falskt. De går väl inte direkt runt och skryter om allt de sagt och känt under graviditeten till andra sen, det säger de ju mest till den blivande mamman. 

Men men. Jag lyckades inte riktigt få fatt på rätt ord för att problematisera detta. Det landade väldigt fel. Eller så är jag den första någonsin som provat tänka just denna tanken högt.