Lämna partner med adhd ..

Vet knappt om vi är tillsammans vid det här laget men måste höra om någon upplevt liknande och om vissa delar blir mer lättförståeliga för mig utifrån hans diagnos. 

Min partner har aldrig fått diagnos men både hans mamma och 2 barn har adhd och autism. Han tror själv att han har det. 

Upplevde att jag i början av relationen aldrig någonsin har känt mig så sedd / bekräftad i hela mitt liv. Trots hans kaos hem, udda intressen och ibland lite plumpa sociala kompetens så har jag aldrig varit så kär i hela mitt liv . Det var från hans håll  kärleksbrev, tårar av lycka , jag skulle träffa alla i hans bekantskap och följa med på allt han tyckte om att göra. vi skulle göra allt ihop och jag fick träffa hans barn rätt omgående. 

efter första året vände allt drastiskt när jag flyttade in. Bekräftelsen minskade ( såklart den minskar efter nyförälskelsen) men detta med en kontrast som var oerhört tydlig och jobbig för mig. När jag började ifrågasätta saker i hemmet som att vi kunde köpa nya kuddar för att dem var trasiga ex. Möttes jag ofta med irritation och motstånd . .. 
när jag efterfrågade mer egentid , upplevdes det som att han måste ?offra? och göra ?avkall? på andra saker han minsann vill hinna göra de barnfria veckorna. Tog jag upp mina känslor eller mina behov slutade det alltid med att han tog det som kritik, en attack, att han inte räckte till för mig. Slutade ofta med att han gick in i försvar och la skulden på att jag hade orimliga förväntningar eller att jag borde reagera annorlunda. 
bit för bit började jag känna mig mer o mer osynlig. Från att ha varit hans värld blev jag en människa som också hade krav och förväntningar och saknade den där tillgivenheten jag upplevde i början. 
Det ställdes heller inte många frågor till mig och mycket av vår relation handlade om hans dåliga mående kring barnen , jobbet och andra relationer. Hans energi var stark och det var ofta hans mående gick ut över mig som irritation / arga kommentarer och tonlägen helt utan anledning. 
Han kunde inte heller kompromissa kring hur våra somrar ska se ut då hans intressen ska upplevas och göras på precis samma sätt, år ut och år in och fanns inte på kartan att vi något år skulle kunna göra något som jag ville istället ihop. 
kände mig tillslut helt åsidosatt som människa - utifrån hans barn, intressen och oförmåga att kunna möta mig i mina känslor. Jag tror inte att han inte älskar mig för han är otrolig på så många sätt. Omtänksam, givande och kreativ. jag vet egentligen inte hur jag fortfarande kan vara så hopplöst kär i någon som får mig att må så himla dålig. 

jag önskar och hoppas att en liten del av allt beror på hans diagnos. Kanske att inte kunna kompromissa med intressen/tid, känslig för kritik. att jag helt enkelt var hans hyperfokus i början :( 
jag har såå svårt att gå vidare ?. Men kan inte va i en relation där det känns som att vi bara lever hans liv och där jag inte kan prata om mina känslor utan att det blir motangrepp och bråk 💔 

nån som upplevt samma eller har några kloka tankar?