Vill lämna men "kan" inte :(

Ja du behöver planera noga, ställa dig i bostadskö t.ex. 

Men du kan inte ta ansvar för hans drickande! I så fall kommer han att hota med det under hela era liv, du kommer aldrig därifrån!

Alltså nej. du lyckas inte hitta några anledningar till att inte göra något, du fabricerar helt betydelselösa anledningar. Det är feghet och inget annat.(ja, det låter hårt, men är sagt med omtanke och du behöver agera, NU.

"snart är det hans födelsedag" - ja, vad fan då då? På riktigt?

"Snart ska han börja körskola och han börjar dricka om jag lämnar då" - WHAT? Ja, vaddå då? Om HAN börjar dricka är det hans val och har inget alls med dig att göra. Det är så typiskt missbrukare att lägga skulden och ansvaret på någon annan. Det handlar bara om att han vill kontrollera dig

"Snart kommer släktingar på besök och det blir stelt om ni är i en separation då" - Ja, vaddå då, då får det väl vara stelt, är det hela världen? Släkten behöver väl veta ändå att det är slut, kanske varför också. Eller ni ska dölja hans alkoholproblem och era relationsproblem för dem och leka lyckliga familjen? Varför?
Boendesituationen - Nej, ni behöver inte alls bo ihop i ett års tid, varför skulle ni det? Du bor kvar, gör slut och säger upp honom, han har 3 månader på sig och sen en fot i baken. Det är inte DITT ansvar att hitta boende åt honom.

I övrigt, ser barnen dig glad och tillfreds nu? Du tror väl inte att barnen inte märker hur det är fatt i deras hem mellan deras föräldrar? Tror du det är bra för dem? Och han hotar med att börja dricka igen, vad är det för trams? Tänker HAN på barnen då tycker du? naturligtvis blir barn påverkade av sina föräldrars separation, men så är det och det kan man hantera. De blir dock minst lika påverkade av att leva i ett hem med två föräldrar i konflikt eller utan kärlek.

Du har sex med honom för husfridens skull gång på gång, alltså kom igen, varför tycker du att du inte är värd bättre än såhär? Den frågan kan du fundera på och ta gärna upp det hos psykologen nästa gång. Säg att du fick den frågan av någon. För någonstans finns svaret på dina problem i den frågan. Anledningen till att du inte bara lämnar finns där.

Du har inga fler ursäkter, du måste lämna. NU

Bra att du har börjat gå till en.psykolog! För att få stöd.

Nu kommer ni förhoppningsvis bli stolta över mig för jag är JÄTTESTOLT över mig själv! Igår sa jag de magiska orden: jag vill inte vara mer i det här förhållandet. Jag är djupt olycklig och älskar dig inte.

Reaktionen var som väntad: chock, ?har du träffat nån annan?? ?Varför har du inte sagt nåt? Vi hade kunnat rädda det!!? ?Du har förstört barnens liv? ?
Jag sticker tillbaka till land X, jag har inget här att hämta längre? ?Jaha och vad tänkte du med huset? Du måste väl ha en plan nu?? Osv osv? men han inser nog snart att han måste acceptera detta. Om han fortsätter kaosa så kommer barnen ta stryk av det. 

Men men, jag är som sagt otroligt stolt över mig själv, även fast det känns otroligt jobbigt, så vet jag att detta var rätt beslut. Nu kan förhoppningsvis resan mot mitt lyckligare liv börja!

Ja absolut! Du har ju bara ett liv! Och du har ju försökt i alla fall.

Nu har du släppt beskedet! Klart att det blir jobbigt framöver, men livet rör sig framåt i alla fall!

Hur går det?

Riktigt bra!
Starkt!

Gissar att du tänkte ungefär som jag, att "nä, det kommer aldrig dyka upp "rätt tillfälle" så jag kan lika gärna göra det nu direkt"?
Det bästa är gjort. Det kommer vara stökigt ett tag, men det kommer gå över. 
Det du miste komma ihåg nu är att inte ta ansvar för hans känslor. Ställ dig likgiltig inför eventuella försök att skapa skuldkänslor hos dig. 
Var tydlig med att det inte finns något kan kan göra för att du ska ändra dig. Det tåget har redan gått. 

Det kan också vara så att du vill trösta, men jag vet av erfarenhet att det inte går. Man kan inte säga dom orden den andra vill höra. Han behöver hitta stöd och förståelse någon annan stans.

Du är grymt stark som har tagit steget!
Det kommer bli bra. 

Mycket bra för henne.

Uppdatering:

Han verkar ha hamnat i en psykos. Det har som sagt gått upp och ned med ilska och sorg, vilket jag förstår och accepterar MEN hans beteende idag tog ändå priset.

först vill jag berätta om en händelse som skedde för en vecka sedan. Jag skulle ha en heldag med jobbet, planerat sen länge, och hade frågat honom säkert 10 ggr om han var i stånd med att ha hand om barnen eller om jag skulle be mina föräldrar eller vänner att passa på barnen, men han sa att han var helt säker på det. BIG mistake. Det som sker när jag kommer hem är att han står och väntar på mig på gräsmattan och drar tar i mig och säger att ?vi måste prata!? (han är i ett rasande tillstånd) och drar in mig i huset. Jag har druckit ett par glas och blev rätt känslosam och brast ganska snabbt ut i gråt och bad honom att släppa mig och att jag ville gå och lägga mig. Detta sket han fullständigt i utan öppnade min jobblaptop för att tvinga mig att visa att jag verkligen hade varit på jobbeventet och att jag hade en inbjudan i min jobbkalender. När jag visat upp det gick jag upp mot gästrummet men när jag skulle stänga dörren så stod han i vägen och sa typ ?åhnej glöm det vi ska prata nu? så jag försökte gå in i ett annat rum men samma sak hände där. vid det här laget var jag ganska förtvivlad och bad honom bara att släppa ut mig vilket han vägrade och satte sig framför dörren så att jag fysiskt inte kunde komma ut. han blev väldigt hotfull och skrek på mig ?VEM ÄR HAN VEM ÄR HAN VEM ÄR HAN? försökte öppna min telefon etc vilket han inte kunde. Jag sa tillslut att Släpp ut mig annars ringer jag polisen, varpå han hotade att väcka barnen så att de skulle få se ?spektaklet?. Så där höll det på i säkert en halvtimme innan jag faktiskt började slå polisens nummer och han då lämnade rummet för att gå och väcka barnen. I panik sprang jag över till en granne som jag såg var vaken och gick in och berättade allt för. När sedan grannen efter ett tag kontrollerat att allt ser ok ut går jag tillbaka försiktigt och lägger mig i gästrummet. 

dagen efter beter han sig som om inget har hänt mer eller mindre. Han ber om ursäkt för det som hände (först när jag sa att grannen nu vet om vad som försiggår här) och sedan drog jag med barnen till mina föräldrar och sov där över natten.

Det som hände ikväll kan jag kortfattat sammanfatta med att vi inte är överens över hur husförsäljningen ska delas upp, han kräver en hutlös summa med argumentet ?detta måste jag ha för att kunna ha ett värdigt liv i Sverige?, varpå jag säger att vi kan absolut förhandla men jah kommer inte gå med på summa x. Han blir mer och mer upprörd och börjar bli ganska högljudd och gorma Över vilket hemskt monster jag är som vill ta barnen från honom (enligt honom innebär det att går jag inte med summan tar jag barnen ifrån honom), jag ber honom att lugna sig då barnen är hemma, varpå han säger att ?barnen ska minsann få höra sanningen?. Jag ber honom att snälla, blanda inte in dem, vi kommer inte någonvart i diskussionen. Men han går gladeligen upp och gapar och skriker att ?mamma vill inte att ni mer får träffa mig. Hon vill ta er ifrån mig!? Jag blir såklart helt förtvivlad, barnen blir förtvivlade, jag försöker lugna barnen med att ?pappa är väldigt ledsen så han säger tokiga saker, självklart vill jag inte att i inte får vara med pappa? men skadan är redan skedd. Vad tusan gör jag??? 😖😰 trodde aldrig han skulle sjunka såhär lågt till att dra in barnen, but here we are?

Ja, så här kan det vara att skilja sig. Du är tyvärr inte ensam i dina upplevelser, många har fått uppleva liknande. 

Hot och fysisk påverkan. Han får inte hindra dig från att gå ut!

Först och främst måste du prata allvar med barnen.

Berätta att ingen kan ta deras pappa ifrån dem. Det finns lagar som säger att barnen har rätt till båda sina föräldrar. Det är inget som någon kan ändra. Det är bara föräldrar som slår och är väldigt elaka mot sina barn som inte får träffa dem. 

Berätta sedan att pappa är väldigt arg och upprörd för att du vill flytta till en egen lägenhet. Och att det kommer att bli en del bråk om det framöver.

Att pappa tror att du har träffat någon annan, men att det inte är så, du vill bara ha en egen lägenhet och leva ensam. 

Barn förstår mer än man tror, prata klarspråk och låt inte deras pappa lura i dem en massa. För är han alkoholberoende och dessutom desperat över skilsmässan, så kommer han att säga precis vad som helst! Du försöker hålla barnen utanför men det går inte!

De blir lugnare av sanningen. 

Prata däremot inte illa om deras pappa, trots att han beter sig hemskt just nu. Det gör det svårare för barnen om du gör det.

Säg till honom att du inte träffat någon annan, utan vill bo ensam i en egen lägenhet. Att du vill ta ut skilsmässa. 

Att huset ska värderas av två mäklarfirmor. Han kan inte hitta på ett eget värde. 

Är han klok så tar han kontakt med sina landsmän i någon förening. Eller tar stöd av vänner om han har några.

Kom ihåg att en människa som dricker för mycket alkohol blir bara värre med tiden! Om personen själv inte har bestämt sig för att sluta dricka.

Så även om du hade varit kvar i äktenskapdt så hade det blivit allt större problem. Sådant har jag sett på nära håll i släkten. 

Däremot kan du inte ta barnen och inte låta honom träffa dem. 

Egentligen skulle du rådgöra med socialtjänsten, den delen som erbjuder frivilliga tjänsyer till kommuninnevånarna. Hur ni ska ordna umgänget t ex. 

Det här blir tufft, det är väl därför du dröjde lite med att sätta igång?

Tillägg: På hemsidan "Endbright.se" finns en del information om skilsmässor.

Ta hjälp av familjerådgivning, du kan börja med att ringa och få rådgivning själv, och sedan försöka få till samtal med honom.

Tycker Anonym (Helene) har bra tips om hur du kan prata med barnen. Det kommer att gå bra för dem även om de är chockade och förvirrade nu!

Hoppas att du pallar stå fast vid ditt beslut nu. Stå upp för dig själv och låt HONOM ta ansvar för sitt eget liv. Ta hjälp av utomstående i så mycket som möjligt (mäklare, rådgivare, etc etc). Förövare älskar att isolera sig och framförallt sin partner från resten av världen, så att de kan manipulera din världsbild!

Barn kan bli oroliga under själva skilsmässan, det har jag sett i skolan.

Men sedan, när det är ordnat med bostad och umgänge, så brukar de lugna sig och de blir som vanligt igen. Så det är en övergångsfas. 

Hellre det än att de lever i ett hem med ständiga spänningar. Det bli inte något riktigt lugn i det. 

Du kan gå ensam till Familjerådgivning på kommunen, ett samtal kostar ca 400 kr tror jag. 

Kolla också efter praktiska råd på endbright.se

Juristfirman Lawline svarar gratis på korta juridiska frågor. Finns på nätet.

Du är grymt stark som nu tar dig igenom det här. 
Riktigt bra jobbat!
Har du någon vän du kan få stöd hos?

Vad du än gör när det kommer till försäljningen, var noga med att ni ska ha lika mycket. Gör inte samma misstag som så många andra kvinnor, som "tycker synd om" den dom lämnar,  och av skuldkänslor avsäger sig pengar dom har rätt till. Du kommer isf. ångra dig längre fram. 
Varm kram!

Det du har beskrivit, både i starten av tråden och i dina uppdateringar, påminner mest om en berättelse från en indisk film eller någon dramatisk video på Facebook. För mig låter det inte särskilt trovärdigt. Jag undrar därför hur ärlig du egentligen är ? både mot dig själv och mot oss här på FL?

Du har ingen aning om vad hot om att bli övergiven kan locka fram för beteenden hos människor. Mannen bor inte i sitt hemland så han kan vara extra sårbar och han dricker dessutom för mycket alkohol.