Anonym (tröttpåallt)

Tue 15 Jul 14:30

18 svar

Vill lämna men "kan" inte :(

Jag är på bristningsgränsen till att falla in i en djup depression på grund av hur livet har blivit. Jag har kommit fram till att jag vill separera, eftersom den här relationen varit död från min sida under lång tid ? men jag är så rädd för konsekvenserna att jag inte vågar ta steget. :(

Bakgrund:
Vi träffades för 11 år sedan i ett annat land. Jag hade precis flyttat dit som 24-åring för att upptäcka nya saker, utan någon plan på att stanna länge. Men en månad efter att jag flyttat dit träffade jag min sambo och blev störtförälskad. Allt gick väldigt snabbt, och ett och ett halvt år senare fick vi vårt första barn. Fem månader efter att barnet föddes blev jag gravid igen ? så efter 2,5 år i det nya landet stod jag där med två små barn, utan att egentligen ha hunnit lära känna min partner ordentligt.

Jag var inte heller flytande i språket vid den tiden, vilket gjorde att jag ofta kände mig underlägsen. Jag hade få vänner och en svärmor som gärna ville styra och ställa, vilket gjorde att jag aldrig kände mig riktigt hemma. Längtan tillbaka till Sverige växte sig stark.

Relationen till min sambo har, enligt mig, aldrig varit särskilt bra. Dels på grund av en stor kulturkrock (även om vi pratar om ett europeiskt land), dels för att vi är totalt olika och inte har något gemensamt ? förutom barnen.

För fem år sedan kände jag att jag hade fått nog. Jag hade inga känslor kvar och berättade, utan att ha en konkret plan, att jag ville lämna honom. Då började han hota med vårdnadstvist och andra obehagliga saker. Jag insåg att om jag någon gång skulle ha en chans att ta mig tillbaka till Sverige med barnen så var jag tvungen att stanna ? i alla fall tills jag tagit mig hem. Så jag bet ihop och försökte göra det bästa av situationen.

För tre år sedan flyttade vi till Sverige. Kort därefter orsakade han en trafikolycka på grund av grovt rattfylleri (som tur var skadades ingen annan ? bara han själv var inblandad). Då tänkte jag: nu är det min chans att lämna. Men då började han hota igen: ?Om du lämnar mig kommer jag börja dricka igen, jag hatar mitt jobb, har inga vänner här, då flyttar jag tillbaka till mitt hemland ? då blir barnen utan sin pappa.?

Han har druckit mycket ända sedan vi träffades, men han har aldrig varit elak mot mig eller barnen. Men jag är livrädd att han ska traumatisera barnen ? antingen genom att överge dem, eller genom att återgå till sitt drickande. Så jag stannade.

Men nu känner jag bara avsmak. Jag vill inte ha någon närhet alls. Jag har sex med honom bara för att undvika bråk och tjat. Jag är konstant irriterad, orkar inte spendera fritiden med honom och har väldigt lite energi över till annat. Jag är inte långt ifrån att bryta ihop.

Det som skrämmer mig mest är hur han kommer reagera om jag berättar att jag vill separera. Jag tror det kommer komma som en chock för honom, eftersom han verkar väldigt nöjd med tillvaron ? trots att det enligt mig är uppenbart att jag vantrivs. Han är alltid väldigt "på" mig, säger saker som "älskar dig! Älskar du mig??" och jag svarar kallt: "mm."

Min största rädsla är att han ska bli totalt galen och dra in barnen i allt kaos. Men jag vet också att jag kommer gå sönder om jag fortsätter leva i den här charaden.

HUR lägger jag fram detta på bästa sätt? Behöver era bästa tips och råd.

Tow2Mater

Tue 15 Jul 18:41

#1

Svårt. Han flyttade till Sverige för din och er familjs skull, och vantrivs lika mycket som du vantrivdes i hans land. Tyärr skaffade ni barn alltför snabbt. Ta hjälp av familjeradgivning sa ni kan diskutera alternativ, kanske han inte vet/förstår att i sverige kan pappan ha lika stor roll i sina barns vardag som mamman även som skiljda/separerade.

Anonym (jury)

Tue 15 Jul 20:00

#2

Anonym (tröttpåallt) skrev 2025-07-15 14:30:46 följande:

HUR lägger jag fram detta på bästa sätt? Behöver era bästa tips och råd.

Sluta fokusera på att detta skall läggas fram på bästa sätt, och lägg bara fram det här och nu oavsett hur det blir.

Han är ju uppenbart alkis med dålig karaktär, relationen är inte mycket att hurra över och det finns inget som blir bättre med att du väntar några år ännu. Du borde ha passat på när han åkte dit för rattfylla, så hade du haft en bra anledning till att det skulle vara just då, men inse att det nog inte finns något sätt att lägga fram det som inte medför kaos och hotfulla yttringar från hans sida. Men vad är alternativet, att fortsätta som nu i all oändlighet?

Anonym (Helene)

Tue 15 Jul 20:16

#3

Ja, tyvärr kommer du inte runt kaos och upprörda känslor.

Men om du tror att han klarar av att vara en "god enough" pappa, så säg att ni ska dela vårdnaden om barnen och att barnen kommer att bo hos honom också. Och att han kan träffa en ny kvinna med tiden.

Om du upplever att han inte kan kontrollera sitt drickande, så behöver du dokumentera hans alkoholvanor. Tid, plats och ungefärlig mängd. Samt om det blev problem.

Föreslå att ni går till familjerådgivningen för att tala om hur ni kan ordna allt med skilsmässan.

Fundera på hur ni ska göra med bostaden. Kan någon av er ordna en ny bostad?

Det brukar finnas en databas med olika fastigheter/adresser på nätet där.man kan söka efter fastighetsägareägare.( Ifall ni vill söka hyreslägenhet, utöver genom bostadsförmedlingen.)

En del privata fastigjetsbolag har köer där man inte går på kötid. Har man fast jobb och normal inkomst kan man ha tur och få en relativt snabbt.

Ja, det är nog dags för dig att leva ditt friare liv nu.

Anonym (tröttpåallt) Trådstartaren

Wed 16 Jul 05:50

#4

Tow2Mater skrev 2025-07-15 18:41:28 följande:

Svårt. Han flyttade till Sverige för din och er familjs skull, och vantrivs lika mycket som du vantrivdes i hans land. Tyärr skaffade ni barn alltför snabbt. Ta hjälp av familjeradgivning sa ni kan diskutera alternativ, kanske han inte vet/förstår att i sverige kan pappan ha lika stor roll i sina barns vardag som mamman även som skiljda/separerade.

Ja det är ytterligare en dimension till mitt dilemma. Att jag känner att jag ?lurat? hit honom, men det planerades under lång tid så det har absolut inte varit en ondskefull plan. Men det var ju å andra sidan han blev ?grovt kriminell? I belastningsregistret. Kan man kontakta familjerådgivning INNAN man sagt till honom att man vill separera? För att få råd och stöd.

Anonym (tröttpåallt) Trådstartaren

Wed 16 Jul 05:54

#5

Anonym (jury) skrev 2025-07-15 20:00:23 följande:

Sluta fokusera på att detta skall läggas fram på bästa sätt, och lägg bara fram det här och nu oavsett hur det blir.

Han är ju uppenbart alkis med dålig karaktär, relationen är inte mycket att hurra över och det finns inget som blir bättre med att du väntar några år ännu. Du borde ha passat på när han åkte dit för rattfylla, så hade du haft en bra anledning till att det skulle vara just då, men inse att det nog inte finns något sätt att lägga fram det som inte medför kaos och hotfulla yttringar från hans sida. Men vad är alternativet, att fortsätta som nu i all oändlighet?

Ja du har rätt, jag måste inse att det kommer bli kaos. Och jag Avskyr kaos. Och jag ångrar bittert att jag inte gjorde slut Id det tillfället. Men tyvärr var det just det om hoten om att han ska börja dricka osv som skrämde mig, och de hoten kan gå i uppfyllelse igen?

Anonym (Helene)

Wed 16 Jul 09:24

#6

Anonym (tröttpåallt) skrev 2025-07-16 05:54:10 följande:

Ja du har rätt, jag måste inse att det kommer bli kaos. Och jag Avskyr kaos. Och jag ångrar bittert att jag inte gjorde slut Id det tillfället. Men tyvärr var det just det om hoten om att han ska börja dricka osv som skrämde mig, och de hoten kan gå i uppfyllelse igen?

Det är hans liv och han måste ta snsvar för det. Du ksn inte bära honom genom livet.

Anonym (tröttpåallt) Trådstartaren

Wed 16 Jul 09:43

#7

Anonym (Helene) skrev 2025-07-16 09:24:45 följande:

Det är hans liv och han måste ta snsvar för det. Du ksn inte bära honom genom livet.

Du har 100% rätt. Jag tar Så mycket ansvar för allt, framförallt för att jag tänker att ?om han mår dåligt kommer barnen må dåligt ? men jag tänker sällan tanken ?om JAG mår dåligt mår barnen dåligt?.

Anonym (Helene)

Wed 16 Jul 15:36

#8

Anonym (tröttpåallt) skrev 2025-07-16 09:43:03 följande:

Du har 100% rätt. Jag tar Så mycket ansvar för allt, framförallt för att jag tänker att ?om han mår dåligt kommer barnen må dåligt ? men jag tänker sällan tanken ?om JAG mår dåligt mår barnen dåligt?.

Precis, eftersom du verkar vara den bäst fungerande föräldern så behöver du hålla!

onelifetolive

Sun 20 Jul 23:47

#9

Hur har det gått?

När du får dom här tankarna om dåligt samvete för honom så får du komma ihåg att vi alla får ta konsekvenserna av vårt agerande. Så även han.
Han kommer ha en tuff period men kommer ta sig ur den också. Man gör ju det, även om det känns jobbigt tills dess.

Anonym (tröttpåallt) Trådstartaren

Mon 21 Jul 14:15

#10

Jag har ännu inte skridit till verket ännu. Jag lyckas hitta anledning efter anledning till att inte skrida till verket. "Snart är det hans födelsedag" "Snart ska han börja på körskola, om jag lämnar i den fasen kommer han börja dricka igen, det är då mitt fel", "Snart kommer hans släktingar hit på besök, stelt om vi håller på att separera medan de är här", "Hur blir det med boendesituationen, vi kommer behöva bo under samma tak i ett års tid (eller gud vet hur lång tid det tar innan vi lyckas fixa med separata boenden) och det kommer vara kaos, barnen kommer aldrig få se mig glad igen". MEN - jag har börjat gå till psykolog för att få pepp. Jag uppdaterar när jag har något nytt att meddela!

Anonym (Helene)

Mon 21 Jul 18:05

#11

Anonym (tröttpåallt) skrev 2025-07-21 14:15:53 följande:

Jag har ännu inte skridit till verket ännu. Jag lyckas hitta anledning efter anledning till att inte skrida till verket. "Snart är det hans födelsedag" "Snart ska han börja på körskola, om jag lämnar i den fasen kommer han börja dricka igen, det är då mitt fel", "Snart kommer hans släktingar hit på besök, stelt om vi håller på att separera medan de är här", "Hur blir det med boendesituationen, vi kommer behöva bo under samma tak i ett års tid (eller gud vet hur lång tid det tar innan vi lyckas fixa med separata boenden) och det kommer vara kaos, barnen kommer aldrig få se mig glad igen". MEN - jag har börjat gå till psykolog för att få pepp. Jag uppdaterar när jag har något nytt att meddela!

Ja du behöver planera noga, ställa dig i bostadskö t.ex.

Men du kan inte ta ansvar för hans drickande! I så fall kommer han att hota med det under hela era liv, du kommer aldrig därifrån!

Anonym (Kim)

Mon 21 Jul 18:51

#12

Anonym (tröttpåallt) skrev 2025-07-21 14:15:53 följande:

Jag har ännu inte skridit till verket ännu. Jag lyckas hitta anledning efter anledning till att inte skrida till verket. "Snart är det hans födelsedag" "Snart ska han börja på körskola, om jag lämnar i den fasen kommer han börja dricka igen, det är då mitt fel", "Snart kommer hans släktingar hit på besök, stelt om vi håller på att separera medan de är här", "Hur blir det med boendesituationen, vi kommer behöva bo under samma tak i ett års tid (eller gud vet hur lång tid det tar innan vi lyckas fixa med separata boenden) och det kommer vara kaos, barnen kommer aldrig få se mig glad igen". MEN - jag har börjat gå till psykolog för att få pepp. Jag uppdaterar när jag har något nytt att meddela!

Alltså nej. du lyckas inte hitta några anledningar till att inte göra något, du fabricerar helt betydelselösa anledningar. Det är feghet och inget annat.(ja, det låter hårt, men är sagt med omtanke och du behöver agera, NU.

"snart är det hans födelsedag" - ja, vad fan då då? På riktigt?

"Snart ska han börja körskola och han börjar dricka om jag lämnar då" - WHAT? Ja, vaddå då? Om HAN börjar dricka är det hans val och har inget alls med dig att göra. Det är så typiskt missbrukare att lägga skulden och ansvaret på någon annan. Det handlar bara om att han vill kontrollera dig

"Snart kommer släktingar på besök och det blir stelt om ni är i en separation då" - Ja, vaddå då, då får det väl vara stelt, är det hela världen? Släkten behöver väl veta ändå att det är slut, kanske varför också. Eller ni ska dölja hans alkoholproblem och era relationsproblem för dem och leka lyckliga familjen? Varför?
Boendesituationen - Nej, ni behöver inte alls bo ihop i ett års tid, varför skulle ni det? Du bor kvar, gör slut och säger upp honom, han har 3 månader på sig och sen en fot i baken. Det är inte DITT ansvar att hitta boende åt honom.

I övrigt, ser barnen dig glad och tillfreds nu? Du tror väl inte att barnen inte märker hur det är fatt i deras hem mellan deras föräldrar? Tror du det är bra för dem? Och han hotar med att börja dricka igen, vad är det för trams? Tänker HAN på barnen då tycker du? naturligtvis blir barn påverkade av sina föräldrars separation, men så är det och det kan man hantera. De blir dock minst lika påverkade av att leva i ett hem med två föräldrar i konflikt eller utan kärlek.

Du har sex med honom för husfridens skull gång på gång, alltså kom igen, varför tycker du att du inte är värd bättre än såhär? Den frågan kan du fundera på och ta gärna upp det hos psykologen nästa gång. Säg att du fick den frågan av någon. För någonstans finns svaret på dina problem i den frågan. Anledningen till att du inte bara lämnar finns där.

Du har inga fler ursäkter, du måste lämna. NU

Anonym (Helene)

Wed 23 Jul 07:56

#13

Bra att du har börjat gå till en.psykolog! För att få stöd.

Anonym (tröttpåallt) Trådstartaren

Tue 29 Jul 12:24

#14

Nu kommer ni förhoppningsvis bli stolta över mig för jag är JÄTTESTOLT över mig själv! Igår sa jag de magiska orden: jag vill inte vara mer i det här förhållandet. Jag är djupt olycklig och älskar dig inte.

Reaktionen var som väntad: chock, ?har du träffat nån annan?? ?Varför har du inte sagt nåt? Vi hade kunnat rädda det!!? ?Du har förstört barnens liv? ?
Jag sticker tillbaka till land X, jag har inget här att hämta längre? ?Jaha och vad tänkte du med huset? Du måste väl ha en plan nu?? Osv osv? men han inser nog snart att han måste acceptera detta. Om han fortsätter kaosa så kommer barnen ta stryk av det.

Men men, jag är som sagt otroligt stolt över mig själv, även fast det känns otroligt jobbigt, så vet jag att detta var rätt beslut. Nu kan förhoppningsvis resan mot mitt lyckligare liv börja!

Anonym (Helene)

Tue 29 Jul 19:14

#15

Anonym (tröttpåallt) skrev 2025-07-29 12:24:43 följande:

Nu kommer ni förhoppningsvis bli stolta över mig för jag är JÄTTESTOLT över mig själv! Igår sa jag de magiska orden: jag vill inte vara mer i det här förhållandet. Jag är djupt olycklig och älskar dig inte.

Reaktionen var som väntad: chock, ?har du träffat nån annan?? ?Varför har du inte sagt nåt? Vi hade kunnat rädda det!!? ?Du har förstört barnens liv? ?
Jag sticker tillbaka till land X, jag har inget här att hämta längre? ?Jaha och vad tänkte du med huset? Du måste väl ha en plan nu?? Osv osv? men han inser nog snart att han måste acceptera detta. Om han fortsätter kaosa så kommer barnen ta stryk av det.

Men men, jag är som sagt otroligt stolt över mig själv, även fast det känns otroligt jobbigt, så vet jag att detta var rätt beslut. Nu kan förhoppningsvis resan mot mitt lyckligare liv börja!

Ja absolut! Du har ju bara ett liv! Och du har ju försökt i alla fall.

Nu har du släppt beskedet! Klart att det blir jobbigt framöver, men livet rör sig framåt i alla fall!

Anonym (Helene)

Thu 31 Jul 08:33

#16

Anonym (Helene) skrev 2025-07-29 19:14:43 följande:

Ja absolut! Du har ju bara ett liv! Och du har ju försökt i alla fall.

Nu har du släppt beskedet! Klart att det blir jobbigt framöver, men livet rör sig framåt i alla fall!

Hur går det?

onelifetolive

Sun 3 Aug 20:45

#17

Anonym (tröttpåallt) skrev 2025-07-29 12:24:43 följande:

Nu kommer ni förhoppningsvis bli stolta över mig för jag är JÄTTESTOLT över mig själv! Igår sa jag de magiska orden: jag vill inte vara mer i det här förhållandet. Jag är djupt olycklig och älskar dig inte.

Reaktionen var som väntad: chock, ?har du träffat nån annan?? ?Varför har du inte sagt nåt? Vi hade kunnat rädda det!!? ?Du har förstört barnens liv? ?
Jag sticker tillbaka till land X, jag har inget här att hämta längre? ?Jaha och vad tänkte du med huset? Du måste väl ha en plan nu?? Osv osv? men han inser nog snart att han måste acceptera detta. Om han fortsätter kaosa så kommer barnen ta stryk av det.

Men men, jag är som sagt otroligt stolt över mig själv, även fast det känns otroligt jobbigt, så vet jag att detta var rätt beslut. Nu kan förhoppningsvis resan mot mitt lyckligare liv börja!

Riktigt bra!
Starkt!

Gissar att du tänkte ungefär som jag, att "nä, det kommer aldrig dyka upp "rätt tillfälle" så jag kan lika gärna göra det nu direkt"?
Det bästa är gjort. Det kommer vara stökigt ett tag, men det kommer gå över.
Det du miste komma ihåg nu är att inte ta ansvar för hans känslor. Ställ dig likgiltig inför eventuella försök att skapa skuldkänslor hos dig.
Var tydlig med att det inte finns något kan kan göra för att du ska ändra dig. Det tåget har redan gått.

Det kan också vara så att du vill trösta, men jag vet av erfarenhet att det inte går. Man kan inte säga dom orden den andra vill höra. Han behöver hitta stöd och förståelse någon annan stans.

Du är grymt stark som har tagit steget!
Det kommer bli bra.

Anonym (Hm)

Sun 3 Aug 20:53

#18

Anonym (Helene) skrev 2025-07-23 07:56:38 följande:

Bra att du har börjat gå till en.psykolog! För att få stöd.

Mycket bra för henne.

Vill lämna men "kan" inte :(

INNEHÅLL