Vi har inget att kämpa för längre

Asså, jag hann inte skriva färdigt, kommit postaknappen och det verkar inte gå att redigera eller ta bort minntrådstart 🙈 boomervarning. Kan nån admin ta bort tråden? Det här är mitt första inlägg här och jag vet inte riktigt hur det funkar.. 

Fortsätt skiva i ett nytt inlägg. Det står Trådstataren på alla inlägg som du skriver, så man förstår. Kan vara svårt att få tag på Moderator.

En person som yrkesarbetar och sköter hemmet är inte en person som "tappat all glöd", enligt mig

Det känns som vi är i lite samma sits. Vi har Äntligen lite pengar över och ungarna är hyfsat stora så de klarar sig själva.

Jag vill ut och upptäcka världen. Eller åtminstone gå ut och ta en öl och snacka strunt då och då. Min bättre hälft är nöjd med tillvaron som den är. Hon har blivit hemmakär liksom.
Jag fattar ju att jag är problemet. Jag är liksom aldrig nöjd. För att döva känslan av att jag bara går och väntar på döden begraver jag mig arbete. 

Sen kunde jag såklart göra allt med någon annan men jag är så dålig på att hålla kontakten med folk och många har fortfarande rätt mycket skyldigheter hemma och inte samma frihet som jag. 

 

Jag antar att det är mannen det handlar om och svarar utifrån det.

Vad händer om du frågar honom rakt ut ifall ni kan bli lite mer intima med varandra? 

Handlar det här om sex? Så tolkade inte jag trådstarten.

Det låter snarare som att din partner är utmattad eller deprimerad.  Ta dom tecknen på allvar och hjälps åt att boka tid hos läkare. 
Är detta en kvinna kan det vara läge att tänka klimakteriet dessutom.  

Att kämpa tillsammans handlar ju också om att ta hand om varandra även mentalt/själsligt/psykiskt och vara uppmärksam på avvikelser som kan vara symptom på att att något är fel som tex depression,  utmattning eller psykiska reaktioner på annat omkring er... har ni gått igenom mycket behöver man komma ihåg att också bearbeta det via kurator,  sjukskrivning etc..

Intimitet innebär inte enbart sex. Det innebär att vara varandra nära på alla plan, att man ser varandra, hör varandra, tänker på varandra och tar på varandra.

Jag tolkade trådstarten som om detta fattades och är något som är saknat sedan länge i relationen.

Du är nog ung då tänker jag.

Även de flesta som jobbar och sköter sig kan uppleva att livet går lite på tomgång emellanåt. Tills man ändrar på något- flyttar, hittar ny partner, skaffar valp, får ett nytt intresse.

För någon räcker det kanske att möblera om hemma, en annan måste byta karriär eller flytta till ett annat land.

Nöjdhet är bra ibland men den för inte människor framåt. Vi är byggda rastlösa för att vi ska upptäcka, tänka och göra nya saker, och det är det som skiljer oss från de flesta andra arter på den här planeten.

Ja så är ju de människa är nyfiken och rastlös.
Men de känns som när man gjort mycke och testar , 
så kommer man till en gräns va fan ska man göra nu, 
En har kört livets resa ung och vild rest set världen, 
Skaffat familj levt de livet, 

Ja ksnske något psykiskt eller har någon sjukdom, eller en brist. Järn-, magnesium eller zinkbrist är vanligt t.ex. Eller hormonobalanser eller något sådant. 

Eller problem på jobbet som är tärande. 

Det är det för mig. För mig går inte livet ut på att bara arbeta. Sköta hemmet gör väl de flesta oavsett. 

Troll tråd då hönor inte har förhållanden. 

Odla de vänskaper du kan, även om det bara är att höra av sig någon gång och göra någon mindre aktivitet någon gång! Annars blir det väldigt trist när du blir äldre, jättetrist!

Däremot löser det inte ditt problem med partnen. Flrsök att lock med henne på någon aktivitet, golf eller vad som helst egentmigen. Vandrinf, vi har många fina vandringsleder och det finns vandringsföreningar.

Vandring ska det stå.

Ja. Jag saknar förmågan bara. Jag har alltid tagit för givet att ingen uppskattar mitt sällskap. Vilket är märkligt eftersom jag hade en rätt stor krets när jag var yngre.

Det kan bero på ett trauma från barndomen men jag har liksom aldrig tagit mig ur det.

Jag har försökt det mesta med partnern. Men hon verkar tillfreds med att vara hemma. Det är ju bra att hon är nöjd men hon har varit lite av vår familjs sociala nav så det blir stora konsekvenser för mig. Jag vet liksom knappt hur man styr upp saker utan henne. 

Mitt beteende har ställt till det här så jag kan bara lasta mig själv. 

Kanske kan du också lasta traumat en del för att du inte hör av dig till andra, för att du inte tror att människor vill ha ditt sällskap. 

Du kan antingen börja bete dig lite klokare, höra av dig någon gång till vänner och bekanta t.ex. Föreslå en aktivitet och försöka få med din sambo, men det är du som står för initiativet och vill hon inte, så gå sjäv.ä tillsammans med den/de som du har kontaktat.

Att göra på ett nytt sätt känns ofta jättekonstigt, trots att det som man gör är vettigt. Bara strunta i den känslan. Om det sedan skulle vara någon som du komtaktar som absolut inte vill ha kontakt, så är det bara att acceptera det. 

Forskning har visat att de flesta blir glada när någon de känner eller är bekant med tar kontakt. Sedan är det ju imte sänert att de går med på bust det som du flreslpr den gången.

Alternarivt att du går i en egen terapi, för att få  bearbetning och utlopp för traumat. En del av känslan att andra inte vill ha kontakt med dig kan släppa  då t.ex. Se bara till att du får en legitimerad terapeit. Vem som helst får kalla sig terapeit. 

Eller gör båda delar! Lycka till!

Det är många som yrkesarbetar, roddar hushållssysslor och lägger sig trött på soffan och kollar serier för att vila.

Jag skulle vilja vända på det och påstå att det är ts som möjligen står inför en dipp/depression.