Vad är det värsta någon gjorde när du befann dig i sorg?

Jag vet att de menade väl men att komma med floskler som "vi ska alla den vägen vandra" och "gud plockar alltid de finaste blommorna först" fick mig att koka inombords. Jag förstår att vissa har svårt att uttrycka sympati och då är det lättare att dra till med plattityder, men jag hade uppskattat mer om de bara sagt "jag beklagar" eller erbjudit att hjälpa på något praktiskt sätt istället.

En nära anhörig som jag bad om hjälp av svarade "jag hade gärna gjort det men jag är trött och har inte ätit på hela dagen". Hen bodde alltså mindre än tio minuters promenad bort. Till slut kom hem över efter att jag lovat att hen skulle få äta resterna av min middag. När hen bara satt där och åt när jag försökte berätta om vad som hänt insåg jag att jag hellre hade varit ensam. Den anhörige har jag ingen kontakt med idag.

En arbetsgivare lät mig ta ledigt på nåder efter att min syster, som bor många mil bort, blivit akut sjuk och behövde någon som passade hennes barn. När jag kom tillbaka till jobbet möttes jag inte av kollegor som frågade hur det var med min syster utan snarare fick jag menande kommentarer om att det blev väldigt mycket jobb över till mig eftersom jag krävde att få ledigt med så kort varsel.

Folk som drog sig undan och inte ville prata med mig. Alltså, inte att de respektfullt lät mig vara ifred, eller att de bara tyckte det var lite jobbigt att se mig ledsen, utan behandlade mig som om jag vore spetälsk och tyckte att jag "förstörde stämningen" när jag var ledsen och nedstämd efter en nära anhörigs bortgång. Det kan jag aldrig förlåta.

Många är rädda för att prata om döden. Som sörjande var det jobbigt att möta en del grannar, vänner och arbetskamrater som vände bort huvudet, låtsades att inte se mig. Jag är medveten om folks rädsla, osäkerhet vad de ska säga men att känna att jag är osynlig gör sorgen och ensamheten ännu jobbigare.

Jag uppskattade att folk hejade som vanligt, gladdes åt dem som vågade prata men respekterade även dem som var rädda och osäkra. Man behöver inte prata om det som hänt.

Jag hade en bekant som i ett mycket misslyckat försök att trösta mig sa att min mamma ville nog dö eftersom hon hade sjukdomen kol. Vilket inte kunde vara mer fel ...

Jag var helt knäckt när min mamma dog, och ringde vårdcentralen och frågade vad jag skulle göra eftersom jag inte kände att jag kunde jobba. De sa att du kan alltid vara sjukskriven en vecka, men det godkändes inte av min chef. Det var nog ekonomin som låg till grund, att han var rädd för att alla skulle "ta en ledig vecka" på företagets bekostnad vid dödsfall. Det slutade med att jag tog ut komptimmar istället. En jävla idiot till chef visade han sig vara, och förskingrade pengar ur företaget.

Jo, det har man hört till leda. "Vi ska alla den vägen vandra", särskilt "komiskt" blir det när det är yngre människor med livet framför sig som säger så.

Visst är det så, men jag uppfattar det som väldigt nonchalant och cyniskt, om det sägs i fel sammanhang, t.ex. när någon dött för tidigt. Men folk i gemen slänger sig ju mest med floskler utan att tänka på vad de säger och hur det tas emot av lyssnaren.

En f.d. chef pratade om att den jag förlorat var hos Gud nu. Jag är inte troende. 
En vän sa att hon tyckte det var konstigt att jag tog förlusten så hårt. 

Generellt korkade jävla kommentarer var det värsta. 

Fullt förståeligt att du behövde vara ledig en vecka. Men varför skulle din arbetsgivare bekosta det? I rimlighetens namn borde du ha sökt, och givetvis beviljats, tjänstledigt eller semester. 

En till sak som jag kom att tänka på, som såklart gjordes i välmening men som ändå blev så fel, var att försöka tvinga mig att skratta och ha kul när jag verkligen inte var redo för det.

Jag hade vänner som envisades med att släpa med mig på krogen när jag sörjde som mest för att jag skulle få ha lite kul men det slog så fel. Jag drack för mycket och grät så mycket att människor runtomkring blev ordentligt oroliga för mig och trodde att någon hade skadat mig. Jag var nära att hamna i fyllecell men mina vänner lyckades fixa skjuts hem. Numera håller jag mig långt borta från alkohol om jag är i krissituation. Det är inte roligt att vara personen som ställer till en scen och gör situationen obehaglig för alla inblandade.

När folk höll på att spamma mig med memes eller roliga videoklipp kunde jag inte skratta och det blev en påminnelse om hur ledsen jag verkligen var. Det fanns en populär tv-serie som gick för tio år sedan och den tyckte jag först var väldigt rolig men när en nära anhörig gick bort tyckte jag inte något var roligt längre. Tyvärr påminner denna serie mig enbart om min anhörigas bortgång eftersom det var så många som skickade youtubeklipp från serien när jag var som ledsnast. Och de gjorde ju det av välvilja, de ville att jag skulle kunna skratta åt sånt jag tidigare tyckt var roligt, men det kunde jag inte.

Det är inte roligt att bli påmind om hur ledsen man är och att vara den som är deppigast i gänget. Jag är tacksam för de i min närhet som lyckades ta med mig ut på en promenad utan att kräva något av mig, de som kom över med mat och kanske tittade på någon lättsam tv-serie utan att kräva att jag koncentrerade mig, de som bara tog en kaffe med mig och lät mig vara ledsen. Inte krävde att jag skulle bli glad som genom ett trollslag.

När folk tävlar om vem som hade värst sorg. Vem som har det värst.

Tex "min mamma har precis gått bort"
Svar: "Min bror dog när han var 23 , han fick cancer. DET var hemskt ".  (Brodern gick bort för 40 år sedan)

Ja, det var värre. Men kan man ändå inte visa lite medkänsla?

När ett av mina barn dog så fick jag höra "att jag ska vara glad och tacksam att jag har flera barn" 
Näe, jag har förlorat mitt barn! Att jag älskar mina andra barn förändrar inte det och tyvärr så gör det sorgen lättare