Jag bär på så mycket som ingen ser
Ibland undrar jag hur det kan vara så tyst runt mig, när det stormar så mycket inom mig.
Jag är 27, jag vet att jag ser bra ut. Men ofta känns det som att bara mitt yttre står kvar, medan något inuti sakta gått sönder.
Jag har varit stark i så många år att jag inte vet hur man gör annat.
Jag har burit på saker som inte ens borde få plats i ett hjärta.
Trauman från barndomen som aldrig fick ett språk.
Relationer med män som slet bort delar av mig jag aldrig fick tillbaka.
Jag blev tyst. Jag blev den som log. Jag blev den som sa att jag ?klarar mig? men sanningen är att jag inte ens vet hur jag fortfarande står upp.
Jag har blivit sviken av människor som sa att de älskade mig.
Jag har blivit manipulerad, kontrollerad, nedtryckt tills jag började tro på orden de använde mot mig.
Och varje gång jag reste mig, var det med mindre av mig kvar.
Mindre tillit. Mindre själ. Mindre hopp.
Jag har gått igenom övergrepp, kanske inte alltid fysiska, men känslomässiga , som gjort att jag inte längre vet vad kärlek ens ska kännas som.
Allt jag har lärt mig är att kompromissa bort mig själv för att bli vald.
Och när jag inte blev det, kände jag mig som skräp. Som om det bekräftade att jag aldrig varit värd det från början.
Jag har vuxit upp i ett hem där vissa känslor var farliga att visa.
Där det var lättare att vara duktig än att vara sårbar.
Där tystnad blev en överlevnadsstrategi.
Och jag tog med mig det in i vuxenlivet där tystnaden blev min fängelsecell.
Jag lever med en rastlöshet inuti mig, som om min själ letar efter något jag aldrig fått.
En trygghet. Ett hem. En famn som säger ?jag lämnar dig inte?
Men den kom aldrig.
Och nu vet jag inte längre om jag ens hade kunnat ta emot den om den fanns.
Jag försöker be. Jag försöker hålla fast vid Gud.
Och ibland känner jag Hans närvaro som en varm skugga.
Men andra gånger är det bara tyst.
Jag viskar ibland ?snälla gud ge mig styrka och hjälp mig?
men känner mig ändå förlorad.
Jag börjar saker, min träning eller mina mål och slutar alltid.
Inte för att jag inte vill.
Utan för att jag är så trött.
Så otroligt trött på att bära all denna osynliga smärta.
Det här är inte depression. Det är sorg.
Det är sorg över alla versioner av mig själv jag har lämnat bakom.
Den lilla flickan som aldrig fick läka.
Den unga kvinnan som gav sig själv till någon som bara tog.
Den jag försöker vara idag, men inte riktigt orkar.
Jag drömmer fortfarande.
Om kärlek. Om barn. Om ett hem fyllt av lugn.
Men jag har tappat bort vägen dit.
Och ärligt, jag vet inte om jag någonsin kommer hitta den igen.
Jag skriver inte det här för att bli räddad.
Jag skriver det här för att få andas.
För att lägga ner bördan en stund.
För att någonstans i världen kanske finns en annan tyst själ som bär på samma tyngd
och som behöver veta att hon/han inte är ensam.
Jag är inte hel.
Men jag finns.
Och ibland är det allt man orkar vara.
