Kommunikation

Jag hade lagt in om skilsmässa. 

Beställ tid på familjerådgivning

Det är svårt på den texten att veta om han är ointresserad, konflikträdd eller deprimerad. Eller ngt annat. Det vet du bäst själv. Om han alltid varit konflikträdd exv. En del kan ju gå i försvar på ett eller annat sätt av väldigt lite. 

Du ska gå på din magkänsla och vad du känner för honom. Ingen dömer dig om du separerar. 

Ja det är så jag alltid tänkt. Att han svarar så av en anledning. Sin bakgrund sitt mående etc etc. Skuldbelägger mig själv att inte lyckas möta upp det. Problemet är bara att det liksom blir ointressant. Jag får ingen annan form av respons eller dialog oavsett vad det beror på. 

Jag har själv mött det där, liknande. Det blir torftigt om man inte kan resonera kring problem exv. Man kommer inte framåt. 
Om du vill ge det ett försök så prova parterapi ihop. Om han inte vill eller det inte lyckas så har du försökt. Men vill du inte mer nu så är det också helt okej. 

Det är ungefär samma respons på andra saker med som behöver bestämmas gemensamt eller planeras kring. Hopplöst. 

Men hör vad han säger när han säger det till dig:

Han är just nu neutral. Han kan lika gärna avsluta relationen som att vara kvar i den, den ger honom inget "plus på kontot" som han ser det.

Jag var där med min man för tre år sen. Kände att hans beteende irriterade mig så mycket och jag fick så lite uppskattning att det hade kvittat om vi gick skilda vägar. Och han kände nog liknande, kan jag tänka mig. Det ledde till att vi satt mycket för oss själva hemma, i olika rum. Det blir man inte mer enig av, så klart.

Jag insåg att något måste göras. Vi gjorde lite parterapi, jag letade reda på ett par men han fick välja vilken vi skulle gå till. Min tanke med det var egentligen mest att terapeuten skulle få honom att begripa att han behövde tala med någon om sin barndom, eftersom hans föräldrar gått bort några år innan och det hade rivit upp en massa gammalt. Det tog bokstavligen bara ett möte där så sökte han hjälp, men att jag sagt samma sak i fyra år gick ju inte hem.

Då blev jag arg lite igen p.g.a. den förlorade tiden och att leva med en person som surar, grubblar och bits för ingenting men vägrar acceptera att det är p.g.a. gammal skit som han inte hanterat. Men det får man klart ta sig igenom om man vill försöka fortsätta ihop.

Vi lyckades i alla fall vända spiralen genom att ta på oss ett gemensamt projekt som vi båda bryr oss om. Vi började med att planera och göra saker ihop för det, och då också bli mer uppskattande och kärleksfulla mot varandra igen när vi lade ner tid tillsammans, nådde gemensamma mål och även skapade ett värde.

Så: Hur kan ni hitta ett mål som båda vill jobba mot och som kräver samarbete, och där ni båda kan bidra och känna er värdefulla för varandra?

Fotnot: Man ska inte underskatta motivatorn "skapa ett värde" när det gäller män.

Låter klokt av ovan inlägg. Tror du att du skulle få tillbaka attraktionen till honom om det sker? Eller den kanske delvis finns kvar redan? 

Nej det finns nog inte en chans i universum att jag skulle få tillbaka någon attraktion till någon som bemött mig med så mycket ilska och nonchalans under så lång tid. Tyvärr.

Vad fint att ni lyckades vända er spiral. 

Det är nog djupare bakgrund här. Gemensamma projekt har Alltid blivit konfliktfyllt och något mannen helst verkar undvika. 

Då har du svaret där, tänker jag. Om du inte tror på relationen så låter det som att du mer är redo att lämna. Det finns fler män i den här världen. 

Så vad är din fråga egentligen...jag frågar på riktigt för jag undrar om du själv är helt klar över allting. Med tanke på kommentaren jag citerat här är det ju solklart för dig vad som är enda alternativet. Sedan kan det naturligtvis finnas skäl till att du inte tar steget och att det är övertygelse du söker här.

Vad jag försöker säga är att du har redan bestämt dig och att avvakta då kommer riskera att göra det svårare och jobbigare ju längre du väntar och i efterhand bitter över att du "slösade" så mycket tid på något som du redan visste inte fungerade. Konsekvenserna av det för dig är helt enkelt inte värt den lilla vinsten av att skjuta på ett jobbigt moment. Du löper också risken att ju längre du dröjer, desto sämre blir relation och framtida samarbete.

Men då faller ju din TS lite platt till marken... "hur skulle ni reagera?"...

Min första tanke var, givet att ni har två barn, en längre relation, en längre tid av bristande kommunikation. Testa parterapi, familjerådgivning. 

Men om ovan är din innersta känsla. Då ser jag ingen större anledning. Lika lite som jag ser några utsikter för att ni, båda, skall fortsätta stånga era huvuden blodiga mot väggen.

Han är som sagt neutral, han kan vara kvar i förhållandet, han kan lämna. Eller så är det ett passivt aggressivt sätt att svara på alla dina frågor och påståenden.

Vidare, varför utgår du inte från dig själv? Vad är poängen med att vara "barnfria", äta middag på en restaurang, och där (!) fråga "om ni skall separera? eller hur tänker du?"... givet att ni inte kan kommunicera...

Välj ett bättre tillfälle (!). Tala om hur du känner (!), vad du vill (!). Lägg inte frågorna i knät på din sambo. Se hur responsen blir då.

Min innersta känsla är att jag skulle vilja få det att fungera. Men tyvärr tror jag uppenbarligen inte på det längre. Dels uppfattar jag honom snarare passivt aggressiv än neutral dels har det sättet han haft tagit död på rätt känslor för relationen och om de ändå skulle väckas så är tilliten förstörd av samma skäl. Detta har förstås pågått länge. 

men du har rätt. Det verkar ju knäppt att använda en trevlig middag till att fråga om man ska separera. Men eftersom dagar kantats av konflikter och vi annars alltid har barnöron runt oss alternativt de korta stunder de inte är där avböjer han alla försök till samtal så skulle det också vara rätt konstigt att inte prata om vad som händer o stänga av verkligheten under middagen. Samtalet inleddes med försök att prata om hur vi har det o min önskan att vi skulle kunna nå varandra Inte med en fråga om separation, även om det lät så i trådstarten.

Funderar på detta att se honom som neutral? Kanske han menar så. Det är faktiskt inte otroligt. Men kan man komma undan med att vara neutral kring och i en relation? I min värld har man större ansvar än så när man är i en relation. Tänker även på svaret där ni hittade tillbaka. Jag är nog av synen att man behöver ta och ha synen att ansvaret är ömsesidigt. 

Ja, jag håller med dig, TS. Man behöver ha ngn form av engagemang från båda. Det funkar inte att det är bara en som ror båten. 

...lite knäppt, men också förståeligt (!).

Där du och din sambo befinner er är inget unikt. Många hamnar där, nästan de allra flesta.

Småtjafs, segdragna konflikter, svårt att hitta tid för varandra, svårt att inleda djupare samtal för man måste fixa lunch till kidsen... den ena vill prata, den andre vill inte... dagarna går, dagar blir till veckor och så vidare... men ljusglimtarna blir färre och färre... och så är man på ett sluttande plan i relationen...

Då slår jag ett slag för parterapi/familjerådgivning. Ring din kommun. Det är säkerligen lång väntetid. När du har gjort det så meddelar du bara din sambo helt enkelt. "Jag har bokat tid för oss". Så ser du vad du får för respons.

Vägrar han "deltaga" så är det bara att utgå från dig själv, mer. Vad känner du? vad vill du? Hur upplever du saker och ting? Hur får det dig att må? 

It takes two to tango...

Och vid närmare eftertanke är det vansinnigt sorgligt att vända sig till obekanta människor på ett forum för att sortera i Sina egna tankar pga att det inte går att ha samma samtal med den man lever med. Tacksam för era svar dock tro inget annat. 

Förståeligt att resonera och sortera i tankarna. Kan ju också vara svårt att "diskutera" med vänner när de är i bekantskapskretsen. Lättare anonymt så här då. Men man kan få lite varierande svar dock, så även det får man ju sålla bland vad man själv tycker/känner.