Hej!
Vi är inne på 7e försöket till en graviditet och det vill inte ta sig.. Känner mig så otroligt ensam i detta och frustrerad att det inte blir något.
Har en abort i bagaget sen flera år tillbaka så jag borde ju kunna bli med barn..?
Tänkte kanske att det finns fler där ute som kämpar och att vi kan motivera varandra och prata om symtom osv?? Förhoppningsvis kanske lite stöttning och support hjälper oss på traven!!🥹
Hallå där!
Börjar på sjätte cykeln snart (inväntar bara mensen efter ännu ett negativt test på bm) och känner likadant. Tappar hoppet lite här, trots att jag vet att ett halvår inte egentligen är så lång tid när det kommer till sådant här och att många försökt betydligt längre. Jag har också en abort i bagaget för ganska exakt ett år sedan och är rädd att bli ?straffad? för det så att det inte kommer att gå något mer efter det. Någonstans säger väl logiken att det då borde fungera i framtiden, eftersom jag ändå blivit gravid tidigare. Ändå gnager känslan? Ville väldigt gärna behålla, men inte sambon då. Detta barn skulle i alla fall bli önskat av båda hela vägen från början.
Hallå där!
Börjar på sjätte cykeln snart (inväntar bara mensen efter ännu ett negativt test på bm) och känner likadant. Tappar hoppet lite här, trots att jag vet att ett halvår inte egentligen är så lång tid när det kommer till sådant här och att många försökt betydligt längre. Jag har också en abort i bagaget för ganska exakt ett år sedan och är rädd att bli ?straffad? för det så att det inte kommer att gå något mer efter det. Någonstans säger väl logiken att det då borde fungera i framtiden, eftersom jag ändå blivit gravid tidigare. Ändå gnager känslan? Ville väldigt gärna behålla, men inte sambon då. Detta barn skulle i alla fall bli önskat av båda hela vägen från början.
Jag hoppar in här efter att ha deltagit i ett par BIM-trådar men mest blir ledsen när andra får plus.
En gång i tiden (inte mer än 1.5 år sedan) skulle jag aldrig ha biologiska barn. Redan när jag var liten sa jag till mamma att jag skulle adoptera. Familj har jag alltid velat ha men tror jag blev ärrad tidigt när min bror dog strax efter födseln. Jag var fyra år och mina föräldrar blev vrak. Samtidigt spy-fobiker så när jag lärde mej att man kräks under graviditeten visste jag att det inte var värt det.
Sagt och gjort så har jag hittills tagit en annan väg och blivit familjehem. Har totalt haft 5 placeringar och har en liten kille som stannar hela uppväxten. Slutade fundera på utlandsadoption när jag förstod att det inte alltid blev rätt gjort.
För lite mindre än 1.5 år sedan mötte jag min själsfrände strax efter ett uppbrott från mitt destruktiva tioåriga förhållande och märkte redan efter ett par månader att jag ville dela allt med honom, också barn. Han gick in med vetskapen om att jag inte ville ha barn och blev överraskad när jag en dag berättade. Nu är vi inne på... 8e månaden, tror 8e försöket. Jag har aldrig varit gravid så börjar bli riktigt orolig för att något är fel. Fyller 33 i höst och vet att det egentligen inte är någon ålder men längtar så att jag blir galen. Blir ledsen när alla andra är gravida och har svårt att glädjas åt andra. Tålamod är inte heller min starka sida.
Så vi fortsätter väl kämpa på alla i denna tråd! Är det någon annan som haft en resa fram till viljan att skaffa barn eller har det alltid varit självklart för er?
Ja, det känns som att det borde ha varit penicillinet denna gång, så hoppas att denna cykel är mer normal. Jag testar inte vid ägglossning, eftersom jag har jobb med oregelbundna arbetstider, vilket gör att tempning och äl-stickor vid ungefär samma tid varje dag blir lite av en omöjlighet 😅 Jag antecknar dock alla symptom jag känner vid ägglossning och har för det mesta märkt väldigt tydligt när ägglossning sker. Ett par dagar innan äl brukar det bli lite mer flytningar för att sedan bli MYCKET flytningar som är väldigt elastiska en dag och därefter helt torrt. Dagen efter jag haft mycket flytningar räknar jag som äl+1 och då brukar ömhet i brösten och extrem hunger komma som ett blixtnedslag och fortsätta fram till mensen. Förra månaden var som sagt lite knasig. Jag fick flytningarna på samma sätt, men noll ömhet i brösten och ingen förändring i hunger. Denna gång har jag inte alls haft någon dag med kraftig flytning, utan bara lite trådiga flytningar fram till i förrgår (CD11) Och nu är det väldigt torrt. Någon aning till ömhet i ena bröstet, men inte mer, och verkligen ingen hungertopp, så vet inte vad jag ska tänka. Senaste månaden har jag börjat försöka lära känna livmodertappen också och den har igår och idag känts förhållandevis mjuk och hög - eventuellt lite öppen. Min bedömning är att äl ändå skett igår plus minus en dag. Det finns i alla fall simmare från dag 9, 11 och 13, så det är som vanligt bara att vänta sedan. Det är så svårt att veta vad som är normalt och hur mycket det är rimligt att cyklerna spårar när man inte har haft sådan stenkoll på kroppen innan, men bara att lägga i erfarenhetsbanken antar jag!
Med samma partner borde bevisligen även kombinationen vara lämplig, så hoppas att det bara är lite tålamod som krävs för oss!! 🙏🏻
Ber om ursäkt för så segt svar. Jag kände att jag behövde koppla bort lite från allt tänkande på denna längtan och bara försöka leva som vanligt under väntetid till ägglossningen. Jag ska nog faktiskt försöka acceptera situationen mer och ställa in mig på att det är så här livet ser ut nu. Jag försöker tänka ?nästa och nästnästa månad kanske cykeln blir bättre? istället för ?hoppas verkligen att detta är sista cykeln jag behöver hålla på så här?, för det känns så brutalt nedslående när hoppet släcks igen med alla dessa minus. Har svårt att hantera det?
Var är du i cykeln och hur går dina tankegångar nu? ❤️
Jag hoppar in här efter att ha deltagit i ett par BIM-trådar men mest blir ledsen när andra får plus.
En gång i tiden (inte mer än 1.5 år sedan) skulle jag aldrig ha biologiska barn. Redan när jag var liten sa jag till mamma att jag skulle adoptera. Familj har jag alltid velat ha men tror jag blev ärrad tidigt när min bror dog strax efter födseln. Jag var fyra år och mina föräldrar blev vrak. Samtidigt spy-fobiker så när jag lärde mej att man kräks under graviditeten visste jag att det inte var värt det.
Sagt och gjort så har jag hittills tagit en annan väg och blivit familjehem. Har totalt haft 5 placeringar och har en liten kille som stannar hela uppväxten. Slutade fundera på utlandsadoption när jag förstod att det inte alltid blev rätt gjort.
För lite mindre än 1.5 år sedan mötte jag min själsfrände strax efter ett uppbrott från mitt destruktiva tioåriga förhållande och märkte redan efter ett par månader att jag ville dela allt med honom, också barn. Han gick in med vetskapen om att jag inte ville ha barn och blev överraskad när jag en dag berättade. Nu är vi inne på... 8e månaden, tror 8e försöket. Jag har aldrig varit gravid så börjar bli riktigt orolig för att något är fel. Fyller 33 i höst och vet att det egentligen inte är någon ålder men längtar så att jag blir galen. Blir ledsen när alla andra är gravida och har svårt att glädjas åt andra. Tålamod är inte heller min starka sida.
Så vi fortsätter väl kämpa på alla i denna tråd! Är det någon annan som haft en resa fram till viljan att skaffa barn eller har det alltid varit självklart för er?
Kul att du också vill hoppa med här, även om anledningen såklart är mindre rolig. Känner verkligen igen det där att se och höra att alla andra blir gravida till höger och vänster och för en själv är det annorlunda. Det tar på en att behöva vara så glad för alla i ens närhet när man samtidigt kämpar själv. Ingen förutom min sambo vet om att vi försöker heller. Det är inte lätt med tålamod!
Vad fint att kunna göra så mycket för barn, även om det inte varit dina biologiska och vilken erfarenhet att ta med sig när det väl blir er tur! ❤️
För mig har det verkligen alltid varit en självklarhet och livsdröm. Så länge jag kan minnas har jag sett det som meningen med livet. För min sambo däremot har det aldrig varit en självklarhet. Jag fick reda på att han inte var säker på om han ens ville ha barn i framtiden i början av vårt dejtande och jag fortsatte för att jag tyckte om honom så mycket med vetskapen om att det skulle vara en dealbreaker om han någon gång skulle komma fram till att han inte skulle vilja ha barn. När vi träffades var vi 21 så man kände att man hade tiden på sig för att fundera på saken. Han var 50/50 efter några år, men det började väga över lite lite åt att vilja ha barn. Sedan blev jag oplanerat gravid. Det var absolut inte tajming i livet, men jag ville behålla och få det att fungera. Han var tvärbestämd på att han inte ville det. Jag ville inte att ett barn skulle vara oönskat av någon av oss, så jag gjorde ytterst motvilligt abort. Det har satt djupa spår i mig, men det satte också igång diskussionerna mellan oss ordentligt och ledde fram till att han, lite mindre än ett år senare, gick med på att jag skulle sluta med p-piller. Han tycker fortfarande att tanken på barn är läskig och har prestationsångest för att bli den bästa pappan ett barn kan få - men han är med mig på den läskiga karusellen. Jag vet att han skulle bli en helt fantastisk pappa och är väldigt tacksam att turen var på min sida och det tippade över till att han vill ha barn. Det ÄR läskigt och inte en självklarhet för alla. Jag tänker också att det är ett gott tecken om man är lite rädd inför den uppgiften. Då tar man den på allvar och gör sitt bästa när det blir dags.
Var är du i cykeln nu och hur känns det för dig?
Ja, det känns som att det borde ha varit penicillinet denna gång, så hoppas att denna cykel är mer normal. Jag testar inte vid ägglossning, eftersom jag har jobb med oregelbundna arbetstider, vilket gör att tempning och äl-stickor vid ungefär samma tid varje dag blir lite av en omöjlighet 😅 Jag antecknar dock alla symptom jag känner vid ägglossning och har för det mesta märkt väldigt tydligt när ägglossning sker. Ett par dagar innan äl brukar det bli lite mer flytningar för att sedan bli MYCKET flytningar som är väldigt elastiska en dag och därefter helt torrt. Dagen efter jag haft mycket flytningar räknar jag som äl+1 och då brukar ömhet i brösten och extrem hunger komma som ett blixtnedslag och fortsätta fram till mensen. Förra månaden var som sagt lite knasig. Jag fick flytningarna på samma sätt, men noll ömhet i brösten och ingen förändring i hunger. Denna gång har jag inte alls haft någon dag med kraftig flytning, utan bara lite trådiga flytningar fram till i förrgår (CD11) Och nu är det väldigt torrt. Någon aning till ömhet i ena bröstet, men inte mer, och verkligen ingen hungertopp, så vet inte vad jag ska tänka. Senaste månaden har jag börjat försöka lära känna livmodertappen också och den har igår och idag känts förhållandevis mjuk och hög - eventuellt lite öppen. Min bedömning är att äl ändå skett igår plus minus en dag. Det finns i alla fall simmare från dag 9, 11 och 13, så det är som vanligt bara att vänta sedan. Det är så svårt att veta vad som är normalt och hur mycket det är rimligt att cyklerna spårar när man inte har haft sådan stenkoll på kroppen innan, men bara att lägga i erfarenhetsbanken antar jag!
Med samma partner borde bevisligen även kombinationen vara lämplig, så hoppas att det bara är lite tålamod som krävs för oss!! 🙏🏻
Ber om ursäkt för så segt svar. Jag kände att jag behövde koppla bort lite från allt tänkande på denna längtan och bara försöka leva som vanligt under väntetid till ägglossningen. Jag ska nog faktiskt försöka acceptera situationen mer och ställa in mig på att det är så här livet ser ut nu. Jag försöker tänka ?nästa och nästnästa månad kanske cykeln blir bättre? istället för ?hoppas verkligen att detta är sista cykeln jag behöver hålla på så här?, för det känns så brutalt nedslående när hoppet släcks igen med alla dessa minus. Har svårt att hantera det?
Var är du i cykeln och hur går dina tankegångar nu? ❤️
Jag hoppar in här efter att ha deltagit i ett par BIM-trådar men mest blir ledsen när andra får plus.
En gång i tiden (inte mer än 1.5 år sedan) skulle jag aldrig ha biologiska barn. Redan när jag var liten sa jag till mamma att jag skulle adoptera. Familj har jag alltid velat ha men tror jag blev ärrad tidigt när min bror dog strax efter födseln. Jag var fyra år och mina föräldrar blev vrak. Samtidigt spy-fobiker så när jag lärde mej att man kräks under graviditeten visste jag att det inte var värt det.
Sagt och gjort så har jag hittills tagit en annan väg och blivit familjehem. Har totalt haft 5 placeringar och har en liten kille som stannar hela uppväxten. Slutade fundera på utlandsadoption när jag förstod att det inte alltid blev rätt gjort.
För lite mindre än 1.5 år sedan mötte jag min själsfrände strax efter ett uppbrott från mitt destruktiva tioåriga förhållande och märkte redan efter ett par månader att jag ville dela allt med honom, också barn. Han gick in med vetskapen om att jag inte ville ha barn och blev överraskad när jag en dag berättade. Nu är vi inne på... 8e månaden, tror 8e försöket. Jag har aldrig varit gravid så börjar bli riktigt orolig för att något är fel. Fyller 33 i höst och vet att det egentligen inte är någon ålder men längtar så att jag blir galen. Blir ledsen när alla andra är gravida och har svårt att glädjas åt andra. Tålamod är inte heller min starka sida.
Så vi fortsätter väl kämpa på alla i denna tråd! Är det någon annan som haft en resa fram till viljan att skaffa barn eller har det alltid varit självklart för er?
Åh, förstår att det är en stress när kroppen säger någonting och testet någonting annat! om det är till någon tröst har jag läst om flera som fått helt negativa äl-test och ändå blivit gravida, så det är inte alltid äl-testerna visar positivt när kroppen är på g 😊 Samtidigt är jag lite rädd själv att kroppen lurar mig när jag inte har tydliga test som visat positivt haha 😅 Det är ju nästan omöjligt att inte noja över allt man kan tänka sig!
Min sambo är också iväg nu så HOPPAS jag tolkat kroppen rätt denna gång 🤣 Tur att simmarna kan leva i några dagar också!
Känner mig som en riktig pajas nu när jag nyss pratade om att inte fokusera så mycket på att det ska bli ett plus just denna månad, för nu har jag såklart tappat det helt igen 🙄 Räknar ner dagarna tills jag kan testa, men är också rädd för att göra det för väntan på mens efter negativt test (som jag känner på mig att det kommer vara av någon anledning) är tokjobbig. Bara äl + 5 ännu.
Fint det du skriver om att inte tappa hoppet ❤️ Fördelen för oss som inte fått plus på första försöket är ju att lyckan någonstans kommer att bli ännu goare när vi fått vänta på det - för det kommer. Det är så lätt att inte vara snäll mot sig själv och stressa för mycket, men så viktigt ❤️ Eftersom sambon varit senare än mig med att vilja detta tänker jag också att det trots allt kan vara positivt också att det inte smällde till direkt - igen.
Hur mycket vet folk omkring er vad ni går igenom? Är ni öppna med vänner och familj?
Hejhej!
Jag hoppar på denna tråd då jag är i samma situation som er andra här. Jag är 27 år och har försökt skaffa barn sedan november förra året, med uppehåll över sommaren. Hittills har vi gjort sju försök som inte tagit. Jag använder natural cycles och tar ägglossningstester men tycker ändå att det är så svårt att veta om man prickat rätt. Bäst för mig är att känna kroppen själv men natural cycles är ett bra komplement till min stressade hjärna. Där ser jag i efterhand när jag hade äl vilket kan lugna mig lite. Just denna cykel kände jag i kroppen när äl var men fick aldrig positivt test och appen sa mycket senare än jag kände, så tror kroppen försökte ägglossa men inte lyckades förrän några dagar senare. Detta innebär att vi missade äl denna månad vilket gjort mig så dyster. Ska få mens denna vecka (inte så säker på när om äl nu kom sent).
Sökte fram detta forum då jag känner mig ensam i känslan. Min sambo är ett bra stöd men han förstår inte riktigt. Han försöker lugna med att ?det bara är en månad, vi testar igen nästa månad? men en månad för mig är som en evighet. Allt planerande och all tankekraft som läggs på detta? Detta är en tuff resa och ledsamheten varje månad känns fysiskt inom mig. Jag önskar oss alla den lycka vi väntar på!
Jag hoppar också in!
Jag och min partner har försökt sen maj 2024 och plussade i april 2025, men fick tyvärr missfall i v 12 i juni. Tror det blir cirka 15-16 cyklar totalt vi försökt, och hoppet börjar ju verkligen gå ur en..
Alltid velat haft barn ung, och trodde jag skulle vara först bland mina kompisar (då jag vet att ingen ens var i närheten av att börja försöka när jag började), men nu kommer kompisarna en efter en och berättar att de är gravida. Det är så otroligt jobbigt att hoppas på något så mycket och då länge verkligen