Psykisk misshandel?

Vet inte vart jag ska börja? Kanske bäst att göra en lång historia kort? känner mig konstant osedd, ouppskattad och oälskad i mitt äktenskap. Varit tillsammans i drygt 7 år, varav 5 år som gifta. Vi har en son på 6 år tillsammans. Med facit i hand har min man alltid haft ett komplicerat humör, men det är inte förrän de senaste 3, 4 åren som det verkligen ställer till det. Jag tror, med tanke på saker som har kommit fram under bråk och diskussioner med honom, att min man lider av någon form av psykisk störning. Mycket stämmer in på honom; depression, Borderline? men framför allt? paranoid personlighets störning. Han påstår saker om mig som jag aldrig har gjort, absurda saker? säger t.ex att jag ?tittar på andra? när vi är ute tillsammans. Såna påståenden gör mig vansinnig och när jag säger ifrån- ibland på skarpen, så blir han ännu svartare i blicken. För länge sedan, om vi bråkade och han gjorde mig ledsen, så kunde han komma och säga förlåt. Men det gör han aldrig nu, sedan några år. Han kramar eller pussar mig aldrig, om inte jag gör det först. Han säger att han känner sig sjukligt trött ofta, men ingen läkare hittar något fel på honom vad gäller fysiken. Han är smått besatt av sitt utseende, lägger ner en massa tid på att spegla sig, kamma sig, drar med fingrarna i ansiktet och suckar ljudligt. Han tycker att han har blivit gammal. Flera gånger har han gått till hudläkare för att han tycker att han har dålig hy. Men ingen läkare kan hjälpa honom, (har varit med honom hos 2 specialister till och med)?för han har ingen dålig hy- det är bara i hans huvud. Trots grinigt humör, trots känslokall och ofta anklagande mot mig, så vill jag bara se hans fina egenskaper? det är som om jag omedvetet sätter ett filter på honom. Ursäktar honom för elaka kommentarer. Jag har alltid varit tydlig med att säga att jag älskar honom, även om jag blivit fruktansvärt arg på honom ibland, t.ex. när han anklagar mig för att ?titta på andra?. Hela vår samvaro präglas av en kyla från honom, som jag antar bottnar i hans paranoida övertygelse om att jag ?bedrar? honom. Jag känner mig mentalt misshandlad. Jag har berättat för honom att jag tror han lider av paranoid personlighetsstörning, att i princip ALLA kriterier stämmer in på honom. Jag har bett honom söka vård ett flertal gånger; oftast har han total-vägrat, några gånger har han gått med på att göra det ?längre fram?. Jag har då föreslagit att vi kan börja med att gå i terapi/ parterapi. Men detta vägrar han också? vet inte vad jag ska göra.

Jag studerar en yrkesutbildning och ska ta examen om några månader, är tanken. Vår son ska inskolas om en dryg vecka. Min man är huvudförsörjaren i familjen nu när jag pluggar. (Innan var jag familjeförsörjaren när han pluggade). Mycket som händer. Begränsad ekonomi. Så inte så lätt att be honom fara och flyga heller. Om jag nu skulle vilja det? jag är ju fortfarande kär i den personen han var (han gav sken av att vara) när vi träffades, i början. Men den personen har jag inte sett till på väldigt, väldigt länge?

idag sa jag till honom, ?jag vet att vi inte alltid tycker samma. Men jag älskar dig alltid. Hoppas du vet det.?. 

Hans svar; 

?? hm? tack?.

Det var allt.

Alltså? en del av mig är så sjukt sårad... och en annan del av mig är så fruktansvärt förbannad på honom. En annan del av mig är arg på mig själv? för jag känner att jag indirekt ?tillåter honom? att behandla mig illa (bli ignorerad, nonchalerad, kyligt bemött). 

Behövde skriva av mig? vad kan/ bör jag göra? ? Någon annan som är i liknande situation? Tacksam för input. // RitaCa

Vet inte vart jag ska börja? Kanske bäst att göra en lång historia kort? känner mig konstant osedd, ouppskattad och oälskad i mitt äktenskap. Varit tillsammans i drygt 7 år, varav 5 år som gifta. Vi har en son på 6 år tillsammans. Med facit i hand har min man alltid haft ett komplicerat humör, men det är inte förrän de senaste 3, 4 åren som det verkligen ställer till det. Jag tror, med tanke på saker som har kommit fram under bråk och diskussioner med honom, att min man lider av någon form av psykisk störning. Mycket stämmer in på honom; depression, Borderline? men framför allt? paranoid personlighets störning. Han påstår saker om mig som jag aldrig har gjort, absurda saker? säger t.ex att jag ?tittar på andra? när vi är ute tillsammans. Såna påståenden gör mig vansinnig och när jag säger ifrån- ibland på skarpen, så blir han ännu svartare i blicken. För länge sedan, om vi bråkade och han gjorde mig ledsen, så kunde han komma och säga förlåt. Men det gör han aldrig nu, sedan några år. Han kramar eller pussar mig aldrig, om inte jag gör det först. Han säger att han känner sig sjukligt trött ofta, men ingen läkare hittar något fel på honom vad gäller fysiken. Han är smått besatt av sitt utseende, lägger ner en massa tid på att spegla sig, kamma sig, drar med fingrarna i ansiktet och suckar ljudligt. Han tycker att han har blivit gammal. Flera gånger har han gått till hudläkare för att han tycker att han har dålig hy. Men ingen läkare kan hjälpa honom, (har varit med honom hos 2 specialister till och med)?för han har ingen dålig hy- det är bara i hans huvud. Trots grinigt humör, trots känslokall och ofta anklagande mot mig, så vill jag bara se hans fina egenskaper? det är som om jag omedvetet sätter ett filter på honom. Ursäktar honom för elaka kommentarer. Jag har alltid varit tydlig med att säga att jag älskar honom, även om jag blivit fruktansvärt arg på honom ibland, t.ex. när han anklagar mig för att ?titta på andra?. Hela vår samvaro präglas av en kyla från honom, som jag antar bottnar i hans paranoida övertygelse om att jag ?bedrar? honom. Jag känner mig mentalt misshandlad. Jag har berättat för honom att jag tror han lider av paranoid personlighetsstörning, att i princip ALLA kriterier stämmer in på honom. Jag har bett honom söka vård ett flertal gånger; oftast har han total-vägrat, några gånger har han gått med på att göra det ?längre fram?. Jag har då föreslagit att vi kan börja med att gå i terapi/ parterapi. Men detta vägrar han också? vet inte vad jag ska göra.

Jag studerar en yrkesutbildning och ska ta examen om några månader, är tanken. Vår son ska inskolas om en dryg vecka. Min man är huvudförsörjaren i familjen nu när jag pluggar. (Innan var jag familjeförsörjaren när han pluggade). Mycket som händer. Begränsad ekonomi. Så inte så lätt att be honom fara och flyga heller. Om jag nu skulle vilja det? jag är ju fortfarande kär i den personen han var (han gav sken av att vara) när vi träffades, i början. Men den personen har jag inte sett till på väldigt, väldigt länge?

idag sa jag till honom, ?jag vet att vi inte alltid tycker samma. Men jag älskar dig alltid. Hoppas du vet det.?. 

Hans svar; 

?? hm? tack?.

Det var allt.

Alltså? en del av mig är så sjukt sårad... och en annan del av mig är så fruktansvärt förbannad på honom. En annan del av mig är arg på mig själv? för jag känner att jag indirekt ?tillåter honom? att behandla mig illa (bli ignorerad, nonchalerad, kyligt bemött). 

Behövde skriva av mig? vad kan/ bör jag göra? ? Någon annan som är i liknande situation? Tacksam för input. // RitaCa

Låter väldigt likt mitt förhållande... tsm i 15 år, har två barn i yngre tonåren.
Han är kylig mot mig, ignorant och är jätte snäll med barnen och så kan han slänga en elak blick på mig... 

Svartsjuk något så hemskt och har anklagat mig för både det ena och det andra, har i princip isolerat mig men det hjälper inte. När han kommer hem från jobbet kollar han inte ens åt mig.  
Väldigt skiftande humör..... 
Jag har otroligt dåligt självförtroende men har alltid haft massor av män efter mig (som singel), även några som upptagen som jag såklart avfärdat, får höra att jag ser väldigt bra ut ofta men inte av honom. Han verkar avundsjuk och det känns inte riktigt som vi spelar i samma lag... allt man gör är fel och det är en ständig irritation mot mig känns det som.  Det känns som att hans dåliga självkänsla och svartsjuka gör honom distanserad från mig. 

Jag orkar varken bryta upp eller stanna kvar..