Svärfar är döende ingen sorg

Ber om ursäkt för felstavningar

Det är så lustigt för jag har inte det problemet. Jag har inget dåligt samvete alls för att jag tycker det var bra att min dumme styvfar dog och som du skriver så känner man bara för den som har förlorat någon, alltså mamma.

Om din man känner dåligt samvete över att en person som behandlat honom och hans syskon och mamma rätt illa dör, så är han en mycket empatisk man. Var rädd om honom och säg att det är ju ingens fel att det blev så här.

Livet bara är så. 

Det är bara så svårt, för han har pratat med sin syster och sagt typ "jag skiter i om han dör" och hon har kontrat med "säg inte så" jag har pratat med henne och hon har liknande känslor men vad fan ska man säga liksom? Man kan ju inte slänga in ett "lika bra att det hände" även om det är vad vi känner så önskar man ju ingen död, de har haft 25+ år, bodde tillsammans i 6 år innan min man blev utslängd av svärfar dagen han fyllde 18, vi har våra åsikter om hur mamman agerade men de vilar just nu i dessa omständigheter. Jag vet liksom inte vad jag ska säga, är det bäst att hålla mig "ur vägen" just nu eller bör jag försöka prata med honom? Han har skuldkänslor och jag har verkligen försökt att stötta men vet inte riktigt hur, även om han kanske har önskat honom död tidigare så är ju inte det anledningen till att han fick cancer 

Jag tror du får vara beredd på att det kommer upp en del gammal skit nu för din sambo. Jag fick någon månad efter begravningen äntligen talat ut med min mamma vad som hänt innan och att jag ofta känt mig bortvald för styvfar. Det var jobbigt för båda men på något vis var det ändå bättre att ha snacket.

Sen hade hon mörkat en del av hans alkoholproblem för hon skämdes. Så det som jag tolkade som att hon inte ville umgås och resa med mig då jag fick nej många gånger var i själva verket att hon inte litade på honom ensam hemma, att han hade spårat ur då.

Så håller dysfunktionella män kvinnor som fångar i sitt eget liv.

Tack för dina ord och jag är ledsen att även du suttit i samma sits, här är det inget alkoholproblem däremot psykisk och en del fysisk misshandel (oklart hur det sett ut de senaste 15 åren på det sistnämnda)

Ska jag bara vara tyst, alltså bara "hålla med", typ, jag har ju mina åsikter men har inte varit involverad i svärfars liv liksom, eller borde jag säga vad jag själv tycker? Jag tycker väl egentligen inte så mycket, det är som det är och går inte att göra något åt, som sagt så är jag rätt likgiltig mot både honom och svärmor 

Om din partner behöver prata om det så lyssna och stötta. Jag tycker också att du borde kunna säga vad du tycker och känner om situationen, inget blir ju sämre av det. När man är mitt uppe i sånt här så snurrar ju tankarna lite hur som helst och din partner har förmodligen dubbla känslor inför sin styvfar just nu. Min partner hade samma typ av styvfar och det var en liten tid då han kände och tänkte en massa när styvfarsan blev gammal och sjuk, men sen insåg han att styvfadern varit ett jäkla svin genom livet och inte förtjänade hans sympatier.