Ångrar abort nu kan jag inte bli gravid igen

Klandra inte dig själv och NEJ, du är ingen idiot. Vänd på frågan. Hade det varit bättre att fött ett barn som är oönskat?
Det som däremot kommer ske, för jag är optimistisk och tror det löser sig för er, är att när du väl blir gravid igen så kommer det vara en otrolig tacksamhet du besitter och att det barnet kommer vara väldigt älskat och efterlängtat.

Att du kunde bli gravid enkelt då säger absolut ingenting om förmågan att bli gravid igen...  det har liksom ingenting med varandra att göra. Och har noll att göra med att du gjorde abort.

Det som hänt är väl snarare att efter en abort eller missfall kan ta ett tag för kroppen att återhämta sig och bli redo för en ny graviditet.  Även om mensen kommit igång kan det dröja innan den är återställd .

Så ta ett djupt andetag och släpp skuld och sorg. Sörj din abort men håll isär den från dina tankar på en ny graviditet.  

Har du blivit gravid en gång så är chansen stor att du blir det igen. Det kan ta lite tid men ge inte upp. Om du är orolig ta kontakt med vården för fertilitets utredning. 

Ta det lugnt så ska du se att det ordnar sig.

Men alltså TACK. ❤️ Blir otroligt lättad över att det finns folk som förstår. Jag skäms så otroligt mycket över allt detta så jag har inte kunnat delat med mig om detta till NÅN. Det har ju bara gjort att jag grubblat ännu mer på detta för mig själv.. 
Tusen tack igen för att du tog dig tiden att skriva.

Tack snälla för att du tog dig tiden att skriva.❤️
Känns som att kroppen återställde sig väldigt snabbt efter aborten med mensen men det är ju precis som du skriver att det ändå kan ta ett tag att återställa sig helt. Måste bara ha is i magen och ha i åtanke att det inte behöver gå så snabbt som första gången.. Tack för dina kloka ord!

Tack som tog dig tiden till att svara.❤️
Det ger mig hopp 🥹 Jag känner själv att det är jag som måste ha is i magen men det är svårt.. Tanken över aborten jag gjorde äter upp mig och när jag vet att jag hade kunnat haft ett barn i januari detta år?! Men måste lägga det åt sidan. Tack igen!!

Tack själv för att du delat med dig av dina tankar, och jag hoppas att du slutar skuldbelägga dig själv ♥️ 

När man läser/skriver här på forumet så får man en glimt av hur personerna ifråga är. Bara utifrån det faktum att du svarat/återkopplat nu på alla de personerna som skrivit här, och sättet du återkopplar på, säger en del om hur du är som person, en förövrigt attraktiv egenskap tycker jag som man. 
Jag tror och hoppas att det löser sig för er ♥️

Jag gjorde en abort tidigt i min mans relation, jag hade ingen utbildning och  inget fast jobb. Gjorde abort I vecka 15+5. Av olika skäl så misslyckades aborten och blev betydligt senare än vad som var tänkt. Ångrade aldrig denna abort. 

blev sen 6 år senare gravid med min man planerat på första försöket. Oj vilken lycka och jag kände lättnad och lycka att vi ändå gjorde den där aborten tidigare. till saken är jag födde senare ett barn med kromomavikelse. i två års tid kände jag skam att känna att det var straffet för jag gjorde abort. Att jag skulle knyta av och älska mitt barn om jag innan hade fött barnet jag valde abortera. 

Blev senare gravid igen med nu 2 barn och tills det barnet födde så försvann mitt dåliga samvete. 

så jag tror det kommer bli samma för dig. nu vill du så gärna bli gravid och det går trögt och du tänker säkert att det erat straff för ni valde abort. Men tänker du efter kommer du inse att ibland tar det tid att bli gravid utan att det är något fel och beror nog absorlut inte på aborten. 

kom ihåg det tar genomsnitt 8 månader för ett par att bli gravida. 

Det är inte garanterat något fel för att det tar lite tid =)

Har du pratat med någon om vad som hände sist? För att vara redo så att du får hjälp snabbt denna gång?

Vilken otroligt fin person du verkar vara!🥹
Tack snälla du för dina fina ord! 

Du ska bara veta hur nervös jag var över att lägga ut detta inlägg trots att jag är anonym.. Jag trodde att jag skulle bli totalt utdömd. (Det är därför jag inte vågat berätta om detta för någon förutom min sambo såklart)..
Känner mig väldigt lättad och tacksam över hur fina och stöttande kommentarer jag fått. Var inte alls beredd på det.

Känns på något sätt skönt att jag delat med mig av detta nu bara för att sortera och bearbeta det här på något annat sätt än i mitt egna huvud.. 

Tusen tack! Önskar dig allt gott i livet 🌹 

Tusen tack för att du tog dig tiden till att skriva!! Och tack som delar med dig av din egen historia. Det betyder mycket för mig.

 

Vilken ögonöppnare det blir att se det från någon annans håll & perspektiv. Självklart skulle du inte gått runt och känt dig straffad/skamsen över aborten du gjorde heller.❤️

Det är skönt att höra att du har hittat ett sätt att hantera dina känslor kring det och att du tror att det kommer att bli bättre för mig också.

Ska verkligen ta till mig av dina råd och försöka släppa biten med att jag känner mig så straffad och att det faktiskt är noramlt att det kan ta lite längre tid ibland.

Önskar dig allt gott!

 

Tack snälla! ❤️
Har insett det nu att jag måste sluta klandra mig själv för detta och acceptera att det kan ta lite längre tid utan att det nödvändigtvis behöver betyda att något är fel.❤️

Jag har inte pratat med någon förutom min sambo om vad som hände då jag känt sån skam över det hela.
Jag är faktiskt rädd över att få tillbaka dom känslor jag kände förra gången om jag skulle plussa igen. Det enda jag gjort är att pratat med min sambo om det och att han faktiskt får vara på mig isåfall och försöka övertyga mig och prata mig till rätta.. Men tror absolut inte att jag kommer känna så igen faktiskt eftersom jag blev så ångerfull. 

Menar du att jag skulle kunna vända mig till någon annan/inom vården om jag råkar ut för samma känslor/deppighet? Nu i efterhand tror jag att jag blev väldigt påverkad av hormonerna men jag vet inte..

Jag gjorde abort med tvillingar i vecka 10 för 2 år sedan eftersom jag mådde så dåligt att jag där och då inte såg någon annan utväg.
Graviditeten var oplanerad men jag och sambon bestämde oss att vi ville behålla den, vi var ändå 31 och 32 och ville båda ha barn även om vi inte var mentalt förberedda på att det skulle ske då.
Jag hade sedan innan problem med insomnia och ångest och åt läkemedel mot detta. När jag fick reda på graviditeten så var jag tvungen att genast sluta med läkemedlet och då Började jag att må allt sämre. Hade massa hjärtklappning, yrsel, svimmade, kände mig febrig, förstoppning, illamående, riktigt mycket halsbränna osv. 

Bad om hjälp från vården men fick ingen så vi beslutade oss för att göra abort. Efter aborten klingade nästan alla symtom av direkt. Jag insåg då att det antagligen var gravidsymtom jag haft och kanske hade vi valt att göra annorlunda om jag visste det då.

Sen denna händelsen har jag jobbat på min hälsa och lyckats att fasa ut läkemedlet som jag började med efter aborten igen men som jag nu är fri från. Vi är mentalt redo för ett nytt försök. Vi har försökt i 3 månader utan ett plus så jag har samma rädsla över att jag nu inte kan bli gravid igen. Att jag fick min chans och sumpade den. Nu är jag dessutom 33 och känner att mycket kan ha hänt på 2 år.

Skulle vi bli gravida igen så skulle jag vara mer förberedd på att må dåligt, och känna glädje och tacksamhet över ett plus istället för panik. Så efter att ha bearbetat mitt dåliga samvete, ånger och sorg över beslutet vi tog för 2 år sedan så har jag istället börjat se det som att det var rätt i stunden och att händelsen har fått mig att Bli mentalt mogen för att (förhoppningsvis) bli mamma en dag ☺️

Det pratas nästan bara om par som lyckas på första försöket och om de som är ofrivilligt barnlösa och försöker jättelänge, men det är faktiskt helt norma,lt att det tar ett år att bli gravid. 
Jag säger inte att du ska slappna av, för kvinnor blir gravida i krig och efter våldtäkter också, men rå om och njut av varandra istället för att ha sex efter almenackan och lägga pengar på en massa tester. Är du inte gravid efter ett år finns det mycket medicinsk hjälp att gå (men jsg hoppas du slipper!)

Tack själv för de fina orden ☺️

Du påpekar skillnaden i hur nervös du var innan du skrev ditt inlägg jämfört med den känsla du verkar ha nu kring att du lyft dina funderingar. Ingen har bemött dig på det sättet du trodde att du skulle bli bemött på ☺️ Känn dig stolt över ditt mod.

Kom att tänka på en sak som kanske kan vara vettigt bara för att du ska få mindre oro framåt, om du eller helst ni bägge, skulle gå och prata med någon professionell om det. Mest bara för att etablera en kontaktväg redan nu så du kan få stöttning om du behöver bolla tankar eller att det dyker upp oro längs vägen när ni blir gravid igen. Lite som ett skyddsnät och att dämpa känslan av att samma tankar ska dyka upp igen.

Tackdetsamma ☺️ och känner du att du behöver lufta något så är det bara skicka ett DM till mig: Rostfritt (är användarnamnet)

Ja, jag tänkte någon kurator inom vården. För det är vanligt att reagera starkt på en stor livsomvandling som graviditet är. Med hormoner och allt. Fick du inte prata med någon i samband med aborten? 

Tack som delar med dig av din historia❤️

Vad jobbigt att du har varit med om ungefär samma händelse där man plötsligt börjar må dåligt över vad som förmodligen beror på gravidhormoner.. Synd att det inte pratas lika mycket om hur det kan påverka en både fysiskt och psykiskt. Man hör bara om dom ?vanligaste? symtomen som illamående och halsbränna typ.. 

 

Känner precis likadant som dig att nästa gång jag blir gravid (om jag lyckas) så kommer jag vara förberedd på att må som jag gjorde.

Märks att du kommit längre än vad jag har med att bearbeta det dåliga samvetet.. Men som jag skrivit tidigare i denna tråd så blir det verkligen annorlunda att få se det från någon annans håll. Det hjälper en själv så mycket och jag känner bara att självklart ska du inte ha gått runt och haft dåligt samvete!! Därför borde jag ju gå till mig själv och känna detsamma. 

Ps. Klart vi kommer lyckas plussa någon dag ellerhur?! Och vi kommer vara överlyckliga och väl förberedda denna gång ❤️

Stort tack för att du delade med dig! 

Jag är så glad att jag gjorde det här inlägget, det har hjälpt mig mer än vad ni anar! 

Tack behövde verkligen höra detta. ❤️

Tacktacktack igen!!❤️ Hör gärna av mig till dig om jag behöver någon gång! Ska lägga det på minnet!

Har själv funderat på detta.. Råkar jag ut för samma känslor och tvivel nästa gång (om det blir någon) så ska jag vända mig till vården för hjälp innan jag tar ett förhastat beslut. 

Jag fick gå på abortrådgivning men det var i samband med ul för att konstatera graviditet. Mest fokus på bara det. Fick väll frågan om jag var säker på abort, svarade ja och inte mer med det. Något djupare gick vi inte.
Kan absolut inte klandra barnmorskan eftersom jag hade bestämt mig.. 

Men jag hade 100% behövt prata med en kurator. Vilket jag kommer vara förberedd på att göra om jag skulle hamna i samma situation igen.
Blev aldrig tillfrågad något om detta heller men tror kanske inte att dom erbjuder sån hjälp om man inte ber om det själv?