Deppar ihop pga förklimakteriet

Är snart 43 så säkert i ett förklimakterie. Mensen har kommit lite tätare, vilket ju kan vara det eller också pga att jag långtidsammat och nyss typ slutat helt. 

Och fy fan rent utsagt vad deppad jag är. Borde inte vara det, har ändå utåt sett ett "lyckat" liv med två söner, man, hus och ett bra jobb. Jag har ju bockat av livsmålen liksom. 

Men den här åldersmarkören är  knäckande. Jag hatar detta. Vill vara ung. Kunna fundera på en sladdis (vilket aldrig realistiskt hade hänt då maken är väldigt bestämd att två är gränsen och min mentala hälsa inte hade klarat fler...) . Vill kunna känna att jag har framtiden före mig.

Just nu känns det bara deppigt, även om jag borde vara glad.

Det är heller inte att jag känner att jag inte gjort det jag velat, har rest massor och liksom levt av mig. Har gjort så mkt sånt att jag är mättad. Så det är ingen saknas. Bara någon väldigt åldersrelaterade ledsen känsla av att vara... Gammal och värdelös?

Hur sjutton tar man sig ut på andra sidan lite glad igen?