Hur kan vi hjälpa hans barn att bete sig? (Adhd)
Hej,
Vår situation hemma börjar bli ohållbar och jag hoppas att någon kanske har råd som kan hjälpa oss.
I vår familj är det jag och min sambo, min dotter och hans dotter som är i gymnasieåldern samt hans yngsta dotter som är 12. I vinter ska vi dessutom få tillökning i familjen av ett litet syskon.
Bakgrunden till problemet ser ut som följer. Hans äldsta dotter har en adhd-diagnos och medicinerar för det medan min dotter och hans yngsta i dagsläget väntar på utredningar. Då min dotter har fyllt 18 har hon varit på besök på vårdcentralen där arbetsterapeut och läkare är överens om att hon har högfungerande adhd men de får inte sätta diagnosen utan det måste psykiatrin göra. Hon har också haft en del problematik med ångest och ätstörning efter en väldigt destruktiv relation. Angående hans yngsta dotter har jag sagt sedan vi träffades att hon behöver hjälp då det är så tydligt att det finns en diagnos där med. Minst en. Hon har gått hos psykolog och fått diagnosen ODD i väntan på utredningen. Hans äldsta dotter har kämpat med självskadabeteende och levt väldigt destruktivt ett par år innan hon fick sin diagnos. Under den tiden "vågade" hennes föräldrar inte sätta sig mot henne av rädsla för att hon skulle må sämre, samtidigt som de hade så dåligt samvete mot den yngsta att hon fick sin vilja igenom i princip allt. Jag har full förståelse för att det kändes rätt i stunden och hade mycket möjligt gjort samma om det hade varit jag. Dock har det ju lämnat spår som medför en hel del problem idag då båda barnen är extremt egoistiska och aldrig kan acceptera att göra något de själva inte valt.
Det senaste året har det blivit total kaos hemma hos oss. Hans yngsta dotter blir värre och värre. Hon börjar bråka innan hon ens kommer till oss, det spelar ingen roll vad vi föreslår för aktivitet så hatar hon det och vägrar men har inga egna förslag, samtidigt som hon går och säger till sina vänners föräldrar att vi fryser ut henne och att hon inte får vara en del av familjen. Hon har gjort klart att hon aldrig kommer acceptera några bonusföräldrar, varken mig eller hennes mammas kille. Om hon får välja ligger hon bara i sin säng hela dagarna eller är med kompisar. Allt annat hennes pappa ber om eller om han säger nej till något möts av vredesutbrott där hon skriker vidriga saker som att han kan gå och dö, att alla hatar henne och vill att hon ska dö, att han är världens sämsta människa och hon hatar honom mer än någon annan och att hon skiter i vad han säger hon tänker göra det ändå. Dessa vredesutbrott sker VARJE dag. Minst en gång. Om hon nån dag är på bra humör en stund så vet man att det ändå kommer komma ett utbrott. Typ för att någon råkade fnissa till när hon tappar gaffeln vid matbordet eller vänligt ber henne sluta smälla bubblor med tuggummit när hon hållit på konstant i en kvart. Hon har dessutom väldigt svårt att behålla vänskapsrelationer. När jag hört hur hon ibland pratar till sina vänner kan jag också förstå varför. Hon svär åt dem och domderar och har dem som nån sorts slav som ska hämta saker åt henne osv. Om någon annan vill få ha en åsikt om vad de ska hitta på blir hon arg. Detta har också medfört att hon är mobbad av två pojkar i klassen och såklart mår hon dåligt av alla relationer som går i kras. Det är för detta hon från start har fått gå hos både skolkurator och psykolog. Problemet är att hon ofta förstorar upp saker så de blir så extrema. Hon är övertygad om att alla på skolan hatar henne och mobbar henne. Lärare och rektor har lagt mycket tid på detta och säger att det inte är så. Det är de här två pojkarna som de har problem med och de flesta andra tycker hon är rätt kul och vill inkludera henne men hon väljer bort dem.
Den äldre systern är något lättare att handskas med. Hon är dock också extremt egoistisk och alla ska rätta sig efter henne hela tiden. Hon har liknande utbrott som som lillasyster men de kommer inte lika ofta, kanske 1 gång i veckan och hon vräker inte ur sig fullt så elaka saker. Hon har fått en ny kontakt på BUP nu som verkar ge henne bättre hjälp så där är jag just nu hoppfull att det kan bli bättre snart.
Båda syskonen är väldigt bra på att använda att man inte mår bra/har en diagnos som ursäkt för att vara elak. Jag tänker att man måste få verktyg att hantera sin diagnos så man kan fungera i samhället. Det är en förklaring till varför man inte fungerar som neurotypiska ungdomar men för den delen behöver man ju lära sig hur man ska hantera sina utmaningar för att fungera i samhället och i en familj. Det är ju helt omöjligt att ha ett jobb eller en relation om vardagen ska bestå av vredesutbrott där man är så elak.
Eftersom min dotter också har fått hjälp med adhd är jag väl påläst om utmaningar och vet att impulskontroll kan vara svårt. Dock är hon som sagt högfungerande och har inte haft samma utmaningar med det sociala, fokus på hennes möten har legat mer på att hantera koncentration och motivation.
Vad kan vi göra för att hjälpa hans barn bli lite mindre utåtagerande och lite mindre egoistiska? Vår familj håller på att falla isär och nu när jag är gravid och mår piss redan som det är märker jag att min toleransnivå för deras elakheter är begränsad. Det har dessutom nu varit lov så de har varit hemma och inte behövt lägga massor med energi på maskering under dagen heller, vilket annars kan förklara att det brister ibland.
Snälla, är det någon som har några bra verktyg?
