Sånt händer - på riktigt!

Min historia

I början av 1970-talet, som tonåring, blev jag ihop med och snart men lite oväntat, störtkär i en kille.

Vi levde ihop som gifta under sommarlovet - till hösten gjorde han slut

Jag blev fullkomligt utom mig - grät, kunde inte sluta gråta - ville inte leva utan honom?

Jag hade inget stöd hemifrån, men vänner såg till att jag kunde ta mig de många milen dit.

Sorgen var övermäktig, jag hoppade av gymnasiet och flyttade till den stora staden. Väl där fick jag jobb och gamla och nya vänner stöttade mig i min sorg. 

Det tog tre år innan jag repat mig och blivit kär på nytt - vi gifte oss, fick 2 barn, varav ett var handikappat, Extrabelastningen gjorde oss väldigt sammansvetsade, men maken gled med åren in i ointresse - jag blev bara en packåsna och det handikappade barnet ett irritationsmoment?

Efter 50 år fick vi kontakt - min stora ungdomskärlek och jag - på hans initiativ - vi hade fortfarande gemensamma vänner, så vi var ju inte helt främmande för varann under alla dessa år. 

I tre år hade vi daglig kontakt genom internet och inledde så småningom ett förhållande som jag aldrig ens tänkt tanken på. 

Vi är nu 70+ i ålder och älskar varann! 

Jag är fortfarande gift, men har lovat att inte överge min make som är insatt om än inte glad, min ungdomskärlek är numera änkling.

Vi bor inte nära varann, men ser till att tillbringa tid tillsammans varannan vecka om möjligt.

Ungdomskärleken som gjorde slut kunde inte glömma mig och gjorde allt för att få mig tillbaka - efter drygt 50 år  citat ?det var inte lätt..?

Älskar den gubbe som han numera är 💕

Vill bara låta ER alla veta - lev era liv men misströsta inte - plötsligt KAN det hända