Jag orkar inte låtsas älska mitt bonusbarn längre

Jag förstår hur du menar och håller med om att barn inte har samma möjlighet att påverka sin situation som vuxna, och att det är de vuxnas ansvar att försöka skapa en fungerande relation. Det är helt sant att barn ofta reagerar på känslor av konkurrens eller förändring, och att det kan visa sig i beteenden som är svåra att hantera för en bonusförälder.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att också se att bonusföräldern kan befinna sig i en svår position ? inte bara som en ny vuxen i barnets liv, utan också som någon som förväntas axla en roll med mycket ansvar men ibland utan samma känslomässiga band eller inflytande som den biologiska föräldern har. Det kan vara tufft, särskilt om det redan från början finns spänningar eller motstånd.

Jag tror att båda perspektiven behövs för att det ska bli bra. Barnets känslor och utveckling måste förstås och tas på allvar, men samtidigt behöver även bonusförälderns upplevelse och känslor få plats ? inte för att ursäkta hårt bemötande, utan för att hitta vägar framåt som fungerar för alla.

Kanske är nyckeln att båda de vuxna i hemmet gemensamt pratar igenom förväntningar, roller och gränser, så att bonusföräldern inte lämnas ensam med situationer som känns övermäktiga, och barnet inte känner sig trängd eller ovälkommen. Det kan kräva mycket tålamod, men det kan också ge den trygghet som gör att relationen får en chans att växa över tid.

Och den svåra positionen är ju precis densamma för barnet: en ny vuxen som ska komma in och fostra utan att ha relationen och kärleken bakom. Även du kan ju ha känslor som visar sig i beteenden som är svåra för barnet att hantera och acceptera. 

Båda perspektiven måste såklart kunna få plats. Alla föräldrar upplever ju att det är jobbigt och krävande med barn, även om man har den kärleksfulla kopplingen. Däremot kan du inte avkräva barnet att ta den hänsynen till dina känslor, utan de känslorna får du bearbeta på annat håll. 

Absolut ska de vuxna i hushållet föra den diskussionen, och det bör ju göras innan man flyttar ihop och löpande under hela tiden man lever tillsammans. 

Men eftersom du är vuxen och förväntas kunna ha en större överblick och mer kontroll över dina känslor och beteenden så är det du som måste börja förändringen och ta ansvar för relationen mellan dig och barnet. 

Du behöver sänka ambitionen att du måste vara "bonusmamma" och istället se det som att du är en extra vuxen. Att ge sig in i ett förhållande där barn finns kräver vissa saker - främst acceptans och respekt för barnet. Det är dit du behöver nå, inte att "älska som din egen". Det är ett helt orimligt krav ställt av föräldrar som sällan är redo att backa upp sin nya partner i att få en sund relation till deras barn. Vuxna behöver stötta varandra i barnets uppväxt. 

Jag har varit med min sambos barn sen hen var ett. Nu tio. Hen är min på alla vis, jag tar vilka fighter som helst för hen och kommer alltid älska hen även om jag och pappan skulle ta slut. Men jag tror ändå att hens föräldrar har en annan sorts kärlek dit jag inte når. Jag är inte hens föräldrar, jag är hens extra vuxen. Förmodligen skulle det få många bio-mammor här på familjeljv att tycka att jag är skit som inte känner att jag är hens mamma. Men det funkar bra för oss, vi har en fin relation och hen har redan en fantastisk mamma. Hen behöver inte två, hen behöver nån som kan ta hens hörna mot hens föräldrar ibland också.

Varje gång jag läser såna här trådar så tänker jag bara - varför i hela friden vill man dela hem och liv med någon man inte tycker om? Är det någon slags form av masochism? 

Finns inte en chans i helvetet att jag skulle göra det. Hellre bo helt själv och dela liv de barnfria veckorna och må BRA inifrån och ut. 

Du kan krasst sett inte förändra din partners barn och du ska inte heller behöva förändra dig på ett sätt du inte vill.

Ingen har sagt att man måste älska sina bonusbarn. Faktum är att på Familjeliv låter det som att INGEN älskar sina bonusbarn. Varför sätter man sig då i den sitsen? Livet är kort. Lev det i glädje. 

Ja alltså..när mitt EX bestämde sig för att visa sitt sanna jag. Då slutade det i en separation. Han tyckte inte om min dotter alls. Tyvärr så märktes det beteendet också gentemot barnet. Jag önskade att han var ärlig från början istället. Vi hann vara ihop i några år, skaffa barn osv. självklart valde jag att sätta min dotter i första rum här och slängde ut karln. Jag förstår inte ens hur han lyckades hålla fasaden sålänge.

Och jag brukar fundera över hur det blir för ett barn som tvingas leva med någon som inte tycker om dem. För en vuxen kan ju i alla fall välja om de vill gå in i, och även ur ett sånt upplägg. Men barnet kan inte förändra sin situation. 

Det är ju en stor skillnad mellan att dejta och sen när man faktiskt gifter sig. Då måste man ju fundera på om det är nåt man vill ha i sitt liv en längre tid framöver.

Jag tänker att vardagen ska inte behöva vara jobbig. Man ska inte behöva kämpa eller känna sig som en gäst hemma. Det för mig är dealbreakers, och nåt du och din man måste hitta en lösning för snarast. Går han inte att diskutera med om det här skulle jag överväga skilsmässa. Kärlek räcker inte alla gånger.

Varför blandar ni in barn i er nya relation? Mycket barnsligt och själviskt från er sida. Och varför kallar du det för BONUSbarn, när det uppenbarligen inte är en bonus

Det funderar jag också över. Det är ju ett annat perspektiv, men ack så viktigt.

Som förälder kan jag inte tänka mig att ha någon under mitt tak som inte gillar mitt barn. Nej. Ut! 

Uppväxten är tillräckligt tuff ändå. 

Men varför ska en bonusförälder fostra (förutom det som direkt angår dem, som om barnet tar deras saker eller säger fula saker till dem)?

En av mycket få saker jag tycker min styvfar gjorde rätt i livet var att han lät mamma sköta mig och inte la sig i. Jag tvingades inte ha någon mer relation till honom än att vi delade smörkniv vid frukostbordet och förhandlade om TV-fjärren.

Jag tyckte det var gott nog så.

Är i en liknande situation som dig, där hon har en son som påminner väldigt mycket i beteendet som det du beskriver. Har du kunnat bygga ett band till honom? Att ni hittar på saker bara du och han? 

Ta ett steg tillbaka. Sluta försöka om sonen inte vill!

Låt pappan uppfostra sitt barn. Du har större möjlighet att få till en bra relation om du inte försöker ta över ansvaret från den riktiga föräldern. Relationen behöver inte innehålla att du ska älska honom, men att ni kommer överrens är viktigt. Gå mer inför att vara en  vän någon som ska uppfostra, åtminstone till du har fått det förtroendet av sonen.

Utan att veta ålder på barnet...
ars låt bli tt göra
1. Läs Barnaboken av Anna Wahlgren, mycket sunt förnuft där.
2. Var den vuxne i rummet men tillåt inte dåligt uppförande, tillämpa nolltolerans.
3. Lär barnet att dålig och respektlöst uppförande få konsekvenser ite som straff men som indragna förmåner.
4. Tvätta etc. inte barnets kläder - det kan pappan göra eller barnet. 

Föreslå att laga mat tillsammans lär barnet göra rätter han gillar. Annars låt bli att servera favvorätter.

Han behöver upptäcka att det finns en vinst i ett bra bemötande.

konfrontera pappan om han tillåter sonen att vara respektlös, en ren uppfostringsfråga. Noll tolerans i det. Håll ut en vuxen kan vara mer envis än något barn.

Lycka till