Vill göra slut men vi har barn...

Vad jobbigt!
har du försökt att prata med hon och förklarar att du inte gillar hans sätt att förminska dig jämt och ständigt om allt? Vad säger han då? Är han kärleksfull i andra situationer mot dig?

En separation kommer ju givetvis att påverka barnen, men hur mycket är svårt och säga och det får ni tillsammans försöka reda ut och jobba på att det ska bli så smärtfritt som möjligt (med att sammarbeta och vara vänliga mot varandra).

Frågan är snarare hur du kan fortsätta att stanna i detta utan att det påverkar barnen. Vilken av rollerna ska de föra vidare i sina egna vuxna relationer? Rollen som förtryckare eller rollen som spottkopp?

Då suckar han mer. Nej, aldrig kärleksfull numer. Tror han bara tycker att han har rätt i allt och vägrar se att det finns fler sätt. Det har eskalerat efter barnen kom, på en nivå att jag inte ens törs göra nåt för bara mig mer för att det känns som jag slösar pengar som han anser borde gå till annat. Det har lite tagit bort min vatdagsglädje att gå och skämmas så fort jag tänker att jag vill göra något för mig.

Jag tjänar också bra, det gör vi båda. 

En separation påverkar barnen. Men att pappa är elak mot mamma skulle jag säga påverkar dem ännu mer. Det är väl inte så här du vill att de ska tro att en kärleksrelation ser ut? 

Hur stannar du i en sån relation utan att det påverkar barnen???

Oj låter inte som ett vidare kärleksfullt förhållande. Snarare en form av psykisk misshandel.  Han behandlar dig faktiskt riktigt illa.

Det finns inte så mycket mer att säga om det. Du är värd så mycket mer än att leva i en kärlekslös relation och bli dåligt behandlad. Skulle du inte säga samma sak om något av era barn hamnade i liknande relation som vuxna?

Så små barn är väldigt anpassningsbara och de klarar en separation bra. De kommer må bättre av det än att höra hur han terroriserar dig. 

Ja jag tycker också det är illa. Det är såna små saker hela tiden. Idag ville jag få en enda bild av barnen på en sommarutflykt eftersom jag vill ha lite foton från barnens uppväxt (och mannen inte fotar frivilligt utan tycker det är mest trams). Det skulle tagit en sekund, jag bad honom bara backa en meter så jag bara fick med barnen på en bild av en sak de höll på med. 

Istället för att bara göra det en del suckade han tungt, himlade med ögonen mot mig och sa "äääh". Barnen slutade med vad de gjorde och tittade på honom.

Annat kan vara att han liksom ryggar bakåt och spelar att jag är superjobbig om jag vill ge honom en kram, och säger typ "näää inte sånt här traaaams igen" framför barnen. Han ger aldrig mig kramar heller eller nån fysisk beröring och försöker jag är det just det jag möts av, typ att jag är så fånig.

Han motsäger mig också ofta inför barnen och ändrar det jag säger så mina ord väger lätt.

Han är också tydlig med att allt ytligt är saker han ser som helt onödigt. Att lägga pengar på kläder är oväsentligt vilket han gärna säger högt. Smink och schampo mer än det första man hittar på Coop är också bara trams tycker han.  Han säger ofta högt ironiserande saker kring att jag har både schampo och balsam, gärna inför barnen med och gör en poäng av att inte vilja förstå skillnaden utan tycker att allt bara är samma smörja. 
Jag älskar smink och mode, har gjort så alltid. Men känner att jag aldrig kan unna mig nåt eftersom han tydligt ser ned på det, så jag har slutat göra mer än minsta möjliga. Min egen lyx förr var att ibland gå på massage eller fixa naglar tex men det ger så mycket pikar nu att jag slutat.

Ja, det låter ju så ytligt allt när jag säger det men det ÄR jobbigt att nån hela tiden pikar en för det man gillar, som lyfter ens vardag. Jag är tvärtom själv, har alltid peppat honom. Men känner att jag inte orkar mer, jag håller på att tappa allt som ger mig lite "extra" i min vardag liksom. Livet är grått.

Inget av detta låter ytligt. Det låter väldigt tröttsamt och inget som folk mår bra av i längden. Hans beteende påverkar redan barnen.

Låter helt fruktansvärt! 

Hade han anmärkt på saker som inte verkligen betyder något för dig så hade du kanske inte ens märkt det. Han siktar på det som gör ont och som är värdefullt för dig,

Försök få med honom till parterapi, oavsett om ni fortsätter tillsammans eller inte. Om han vägrar, gå själv! 

Tack. Det är så lätt att tänka att det är ytliga saker när det är det man får höra...

Låter fruktansvärt, barnen på verkas av situationen.

Nej det är inte ytligt av dig. Fullt normalt och rimligt är ordet du söker. Vad gäller bilder på barnen så är de bara små en gång. Du kommer ångra dig och bli bitter hela livet om du slösar bort och offrar det här på honom. Hade printat ut skilsmässoansökan omedelbart. 

Tänker du att ni inte påverkar barnen om ni fortsätter vara ihop?
Intressant. 

Han verkar inte vara nöjd, och vill ändra på dig som person. Du borde fråga honom varför ni ens håller ihop som ett par när han tycker du är fjantig, löjlig, inte vill kramas och allt du gör är fel? Vad är meningen med ert förhållande för honom?

Jag tror att du börjat känna som du gör, för att förhållandet tar mer än det ger. Han får dig att tappa lusten för saker, ändra dig för att han vidhåller att det är fjantigt. Han t.o.m försöker dra in barnen i hans resonemang mot dig?

Om du inte ska tappa bort dig själv helt och hållet, är det bäst att fly så fort som möjligt. Men om du ändå tvekar att lämna så borde du ställa krav på parterapi för en eventuell fortsättning. Som det är nu fungerar det inte, varken för er eller barnen.

 

Ett litet tillägg: Han ser ner på allt du är, på din personlighet.Du börjar uppleva att livet är grått, blir nedstämd. Är det verkligen så du vill leva ditt liv?

Självklart drabbas barnen mer av att se sin mamma må dåligt, än av en separation. Barn kan påverkas av en separation, men de kan påverkas ännu värre av att leva i en dysfunktionell familj. Dessutom växer de upp med den synen av hur förhållanden ska vara.

Du vet aldrig hur en man tänker. Han som var så snäll och sedan försökte elda upp deras gemensamma barn med att tända på stugan där de sov. Eller travtränaren i Sala som efter att ha lagt dem i säng sköt barnen som hämnd för att hon vilje skiljas. Vissa män har ingen empati.

Han tycker allt du gillar är onödigt, t o m att fota barnen.

Det är han som är onödig. Onödig i ditt liv därför att han tar all glädje ifrån dig. Han bryr sig inte om dig. 

Han är också onödig för barnen eftersom han hånar deras mor i deras närvaro. Han lär dem att kvinnor inte har något värde utan ska förnedras.

Börja med att ringa en kvinnojour. Det du utsätts för är mental misshandel och du behöver få stöd.

Det värsta för barn är inte en separation. Det värsta är att växa upp i en så dysfunktionell familj, där pappan bara trycker ned mamman.

Förbered det förbjudna, att lämna honom. Vems är bostaden? Är den din så meddela honom att han får flytta. Annars så börjar du själv leta efter en ny bostad.

Du kan naturligtvis begära parterapi, men mtp hur han betett sig mot dig kommer han nog bara att neka och göra sig löjlig över dig. "Det är inget fel på honom, bara på dig."