Jag har inte en enda vän i hela världen. Ingen som någonsin skriver eller ringer till mig, ingen jag heller kan höra av mig till. jag känner mig ensammast i hela världen. Tack och lov har jag min tonårsson varannan vecka annars skulle jag vara helt ensam.
Jag önskar att jag hade någon vän som hörde av sig ibland, skickade ett meddelande, frågade om vi ska ses.
Finns det fler ensamma där ute?
Jag är kvinna 50 år i mellersta Sverige.
Det finns ofta någon här som kan hålla lite sällskap om du vill. Det är inte alltid det lättaste kanske, men du har tagit ett första steg här i alla fall.
Hur har din dag varit annars då?
Jag har inte en enda vän i hela världen. Ingen som någonsin skriver eller ringer till mig, ingen jag heller kan höra av mig till. jag känner mig ensammast i hela världen. Tack och lov har jag min tonårsson varannan vecka annars skulle jag vara helt ensam.
Jag önskar att jag hade någon vän som hörde av sig ibland, skickade ett meddelande, frågade om vi ska ses.
Finns det fler ensamma där ute?
Jag är kvinna 50 år i mellersta Sverige.
Jag har inte en enda vän i hela världen. Ingen som någonsin skriver eller ringer till mig, ingen jag heller kan höra av mig till. jag känner mig ensammast i hela världen. Tack och lov har jag min tonårsson varannan vecka annars skulle jag vara helt ensam.
Jag önskar att jag hade någon vän som hörde av sig ibland, skickade ett meddelande, frågade om vi ska ses.
Finns det fler ensamma där ute?
Jag är kvinna 50 år i mellersta Sverige.
Har du ett jobb? Hobby? Sport?
Det är inte alls lätt att bli vän med någon i Sverige, speciellt i den åldern, men inte omöjligt. Börja bjuda de som du känner och sympatiserar till, på en promenad, fika, evenemang, bjud hem på en hemmabakad kaka, gå på bio, teater, ut på krogen..
Det är verkligen så svårt och så enkelt - om du inte har någon just nu, ta initiativ.
Hej jag är också i 50 årsåldern i mellansverige. Kanske kan vi bli vänner? Jag har också en son.
Samma här, andra kvinnor gillar inte mig av okänd anledning så jag har accepterat att jag inte är vänskapsmaterial så att säga. Lite skönt att höra att jag inte är ensam.
Såna där tips som gorgonzola skriver är säkert bra om man har någon att närma sig som skulle säga ja. Jag har försökt så många gånger men fått nobben att jag gett upp nu faktiskt.
Det jobbigaste tycker jag är att man inte kan be någon om hjälp vid en kris. Körde bil häromnatten och den började låta konstigt. Då kändes det läskigt att jag inte har någon alls att ringa.
Kolla vad det finns för facebookgrupper i din omgivning. Många gånger hittar du grupper där det finns gemensamma intresse att börja prata om och kanske så småningom träffas kring.
Kan ju vara vad som helst - fotografering, odling, musik, resor, bakning etc...
Jag har varit länge i samma situation, du är inte ensam. Värst är det under sommaren. Då åker alla man känner iväg på sitt. Jag är en man på 46 år utanbarn men med sambo. För 10 år sedan var det inte såhär, då hade jag många vänner. Jag har ifrågasatt mig själv ( för det borde man till en början) men kan inte se att jag kunde göra annat. Varit tillgänglig, tagit initiativ men ingen har tid. Skrivit flera trådar om ämnet här också.
Vet inte om det är en tröst men det är bara i Sverige det är såhär. Bott utomlands och där värderas relationer på ett annat sätt. Man tar med sig barnen och tar sig tid. Här är det viktigare att kallprata med kollegor på sin 60 min rast än att ringa och fråga hur en vän mår.
DU är inte ensam även om det känns så. Det är många i vår situation. Jag arbetar inom psykiatrin och det är många som kommer in med ensamhetsproblematik.
Se filmen Yes man med Jim Carey och gör som han - säg ja till allt, smått som stort. Börja så ska du se att dörrar öppnas. Ta vara på varje tillfälle att haka på saker. Gör vad du själv kan.