Hjälp

Vad vill du ha för hjälp då?

Men om du inte vill kontakta någon inom psykiatrin, så kan du ringa och kontakta diakon på svenska kyrkan. Du behöver inte vara varken kristen eller troende för det. 
Det kanske kan vara ett bra sätt att ta ett första steg. Är kostnadsfritt oxå. 

Vet inte. 
Har självmordstankar. Och har haft det under lång tid. Har gjort flera självmordsförsök. 
Plus hemmasittare. Har kontakt med öp, och det är ju trevligt att prata av  sigl. Men vettefsan om någon kan hjälpa mig. 

Många kommuner har särskilda grupper för vuxna hemmasittare som arbetar bara med de som råkat bli hemma. Kan vara en idé om du känner att du är väldigt långt från att gå ut hemifrån (jag vet ju inte hur din vardag ser ut).

Jag har en son som har varit hemmasittare med självmordstankar osv. Så jag har lite insikt i hur det är även om jag inte varit hemmasittare själv.

Det allra första steget är att vilja ha hjälp att komma ur situationen! Och där är du nu, jättebra! Att vilja komma igång och ändra något ger energi (även om man har självmordstankar samtidigt)! 

Har du någon anhörig i närheten som du kan jobba tillsammans med? Har den personen stöd av en anhörigstödjaren i så fall? För det är väldigt lätt att göra många olika fel som anhörig, det gjorde jag innan jag fick en egen samtalskontakt. 

Du kan fixa detta, jag är helt säker på det! Du är  intelligent och behöver nog mest bearbeta det hemska som du varit med om. Det kan du göra med en terapeut samtidigt som du pluggar. 

Hur ser det ut med de fyra hörnstenarna i din vardag? Sova på natten, äta bra, vara utomhus varje dag och röra något på sig regelbundet? 

Någon idé måste du väl ha på vad som skulle kunna lyfta dig? Om vi släpper självmordspratet ett tag.

Släpp det som varit och ta kontrollen över ditt liv som pågår nu och gå vidare. Det låter som du begränsar dig pga händelser tidigare i livet. Hur gammal är det du eftersom du upplever att du är för gammal föratt studera?

Du skriver att ditt liv stals från dig. Du behöver inte acceptera det, ta tillbaka det! Du förtjänar att leva ett liv på dina villkor så som DU vill leva.
Du skriver att du antagligen hade klarat högskoleutbildningen Du kom in på om inte ditt liv stals ifrån dig. Då kan du klara det. Skapa ett liv som du vill ha och räck fingret åt de/det som gjort att du känner att ditt liv tagits ifrån dig. 
Men du har rätt I att du nog behöver hjälp med detta.
Du skriver själv att du behöver hjälp men avfärdar de förslag till hjälp som du får så vad är det för hjälp du vill ha?

Och jag tror inte att du vill dö, du vill bara slippa må som du gör och leva som du gör. Och det är förståeligt. 

Ska försöka släppa det, ja. Lättare sagt än gjort dock. Det får inte gå till såhär. 
Mitt liv stals ifrån mig. Tror som sagt jag hade klarat en högskoleutbildning om inte detta sjuka hade hänt. Det är inte okej. 

Jag är 30. 

Tack, fint skrivet. 

Det låter som att du har haft en riktig t tuff tid och det är verkligen inget fel att sörja saker som har hänt och bli förbannad på människor som gjort dig illa. Det är en viktig del för att gå vidare. Många har varit i botten och faktiskt stärkts av det. Mina två största livskriser var riktigt tuffa, men idag vill jag inte vara utan dem konstigt nog.

En sak jag tänker på när jag läser det du skriver och som jag får höra andra uttrycka ibland är kring att livet är förstört eller liknande. Vi människor har olika sanningar. Men sanningar skapas av oss människor i en kombination av två saker. När vi tänker en tanke i kombination med hur vi känner oss då, så lagras sanningen i våra hjärnor. De etsar sig fast. Så när du tänker att ditt liv är förstört och känner uppgivenhet, så blir det din sanning. Vilket tär oerhört och tyvärr skadar dig mer. Det hämmar även din naturliga sorgeprocess som faktiskt ska hjälpa dig att ta dig vidare. Terapi hjälper dig att bryta negativa tankemönster och börja ta hand om dig själv igen. Få framtidstro. Men du kan göra det själv genom att ändra dina tankar när du känner ilska eller sorg. Prata snällt mot dig själv, ge dig framtidstro i dina ord. Det kanske känns falskt nu när du har pratat negativt om ditt liv så länge. Men det hjälper dig. Från en som  haft ett helvete i perioder av livet, men som för tillfället mår väldigt bra. Förmodligen händer det något nytt sorgligt framöver, men med åren blir jag bättre på att ta hand om mig själv i livskriser. Livet är fantastiskt när man lär sig gå igenom kriser och det kan alla. Men vi måste hitta vårat eget sätt.

Ta hand om dig!

Du är inte för gammal, du är bara 30 år. 

Snälla sök hjälp att bearbeta ditt trauma. Det var inte ditt fel om andra gjort dig illa. Fortsätt kämpa!

Varför i hela fridens namn tycker du att det är försent att plugga när du bara är 30 år ?

Det är ju gammalt. Man är ju ingen universitetsungdom. 

Tänk istället på var du skulle vilja vara om 10 år när du är 40

Det finns ingen åldersgräns på universitet, så det är en riktigt dålig ursäkt.

Du har ju förhoppningsvis 37 år av arbetslivet kvar så plugga på du.

Jag tog min andra examen nu när jag är 44 år gammal. Och ja, jag var nästan äldst i klassen men det spelade ingen roll. Jag läste det JAG ville och får nu jobba med det JAG vill. Och har fått flera nya vänner på köpet. Så lyxigt!

30 år är ingenting! Har nu en kollega som ska ta tjänstledigt för att plugga och han är tydligen 51.

Skärpning nu! Din ålder är absolut ingen orsak! Bara kör! :)

Ingen ursäkt skulle det stå!

Jag vörjade plugga vid 45 och blev klar.  Arbetar med det som jag utbildade mig till.

Se bara till att välja ett yrke där det finna behov av ny arbetskraft. SACO brukar varje år ge en översikikt över framridsutsikterna i olika akademiska yrken.

Livet kan vara brutalt och orättvist. Man kan känna att livet stals ifrån en. Du kan uppleva det som hände som just Kafka-artat och det var just det. 

Eftersom jag är äldre och har ett långt arbetsliv och privatliv bakom mig, så har jag mött en del människor men även situationer som varit mycket svåra och orättvisa.

Det som har hjälpt mig har varit att skriva ned det som har hänt, i detalj och med alla känslouttryck som behöver komma ut. Ibland har flera rader, ja till och ned sidor, bara varit känslouttryck och utrop. Skriva om sitt raseri, skam och sorg och uppgivenhet, eller vilka känslor som kommer upp.

Men du behöver också stöd utifrån. För att komma ur hemmasitteriet. Kanske att just onlineterapi KBT, kan vara något för dig. För att du behöver redskap för att träna dig i att ta dig ut och gå mot dina rädslor/apatiska känslor. 

Har du panikångest? Du kan tala med psykologen om det också. Det beror ofta på en hög stressnivå. 
Mot hög stress kan man prova tapping, en väldigt enkel metod. Vanliga promenader, yoga och thai chi kan också lugna.

Man underskattar ofta kroppens påverkan på psyket. Försök att gå upp vid samma tid på morgonen och undvik skärmen senare på kvällen. Hitta något att läsa i stället.

Mycket fet mar och socker på kvällen stör sömnen.

Kolla om du har någon brist, typ d-vitamin- järn- eller B-12-brist, sådant kan absolut påvwrka. Kom ihåg att äta en c-vitaminrik frukt varje dag, stoppar upp stresshormonproduktionen lite och håller dig alert.

Vill man att depressionen ska växa så sitter man still i ett mörkt rum. Eller tittar på det ena Netflixavsnittet efter det andra, räcker med ett! Så man behöver bryta det, trots att man inte har någon som helst lust att göra något alls. Man kan inte vänta på att lusten ska infinna sig.

Handarbete i någon form kan lösa upp lite av det krampaktiga tillståndet som kroppen är i, om man gillar handarbete. Det gör ju en promenad också.

Ta ett steg framåt och förvänta dig bakslag också på vägen. Lycka till.