För de som är nyfikna och vill veta hur det gått.
Vi träffades som sagt äntligen igår, så att jag kunde ta upp det med honom. Han trodde nog allt allt var guld och gröna skogar eftersom jag inte velat nämna något innan vi kunde ses. Jag kände oxå att jag ville göra det på ett juste sätt, och inte inte göra det anklagande och bara döma ut direkt, utan ville göra det mer och närande om anklagande. ?Efter att ha avverkar de vanliga trevligheterna när vi sågs så sa jag att jag funderat över något.
Att jag försökt få och bara släppa det, men att det där felskickat smset förra veckan ligger och gnager i mitt bakhuvud.
Sa även att han kanske får vara lite överseende
eftersom jag varit ut efter av att mitt ex bedrog mig.
Han sa att jo det förstår jag, men jag såg att han började bli lite nervös.
Jag förklarade att jag inte alls tyckte att det lät som något som skulle till hans dotter, och han hade ju inte heller sagt något om att han pratat med dottern och planerat något, vilket han brukar göra, så jag kände att jag inte litade på honom i detta, och frågade hur hans tänkte om det.
Först blev han väldigt defensiv. Enligt mig en överdrivet stor reaktion.
Va fan håller du på att anklaga mig för, och kul att veta att du inte litar på mig osv. Puffade liksom upp sig och började gorma och ha sig. (Lite typ att attack är bästa försvar?)
Sa till honom att det var onödigt att börja gapa och skrika, att vi kanske är vuxna nog båda två att faktiskt prata med varandra istället. Det höll han med om, så dämpade sig och sa att det inte kändes särskilt kul att bli anklagad för något man inte gjort.
Jag sa då att om jag har fel här så ber jag så hemskt mycket om ursäkt, och att det onekligen är ganska lätt för honom att visa att jag hade fel.
Att jag naturligtvis vill kunna lita på honom.
(Och ja, jag sa att jag inte skulle be honom visa telefonen, men med hans reaktion så tänkte jag att det nog behövdes)
Sa till honom att det ju var jättelätt för honom att visa så att jag hade fel. Är ju bara att du visar det du pratade med din dotter om.
Då gick han igång igen och blev otroligt defensiv igen och började ifrågasätta om jag på fullt allvar tyckte att han skulle behöva det, och varför skulle han behöva det osv.
Jag sa då att såklart behöver du inte göra det. Det är ditt val. Men utifrån var jag befinner mig i mina tankar, och eftersom han reagerade så mycket som han gjorde, så är det något jag behövt. Annars kunde vi gå skilja vägar direkt.
Då lugnade han sig lite igen och ta att det var det sista han ville. Han började berätta hur mycket han älskade mig och hur jag var hans liv osv
Sa att det betyder jättemycket och att jag kände detsamma, och att jag inte ville något hellre än att ha fel. Men att jag måste få bort den här oron för att vi ska kunna fortsätta.
Då blev han skitledsen och bröt ihop fullständigt. Erkände att det var till någon annan. Att han ibland började prata med tjejer för han tyckte om bekräftelsen det ger. Att de skrivit ett tag och att detta skulle bli första gången de skulle prata i videosamtal för enligt honom var detta någon som bor långt bort, så det han menade att han såg fram emot var att de planerat ett videosamtal där de då skulle ha typ vin och ostbricka på distans?
Han grät och grät, och jag försökte att inte vara allt för hård just då, utan försöka få det lite nerlugnat eller så.
Men slutligen så sa jag ändå det att jag kan inte uträtta mig för det en gång till med en partner som ljuger och bedrar. Har redan haft det, och det krossade mig fullständigt när jag fick reda på allt.
Han försökte rätt länge övertala mig att ge honom en andra chans och så, men samtidigt var han ändå rätt förstående att jag valde som jag gjorde.
Så ja, mina misstankar var rätt. Jag vet fortfarande inte om det var hela sanningen jag fick veta eller inte, men ärligt så bryr jag mig inte så mycket längre. Han kan ju fortsätta roa sig med tjejer om han vill det. Jag kommer dock inte vara en av dem.
Så nyblivnen singel här. En smula krossat hjärta, men kommer överleva även detta.
Tack för hjälpen allihopa