Hjälp inför skiljsmässa

Lite tragiskt att läsa, ett långt äktenskap där ni i bästa samförstånd fostrat tre barn och där ni delat vardagen men där du,TS, talar i termer av att "härda ut". Att hålla lågan brinnande mitt i vardagsstök och blöjbyten hade du hade önskat, TS, men det du får är en vardag där det lunkar på, utan passion. Tack och lov "vantrivs" du inte direkt i din hustrus sällskap, det är väl tur i alla fall.  Efter 20 år tillsammans och åtskilliga vaknätter borde ni ha vuxit ihop; det är nu ni borde kunna börja planera ert liv tillsammans när barnen flugit ut.                                                                                                                                          TS förväntar sig romantik och sex, det ska finnas tillgängligt så snart han skrivit på skilsmässopappren. Då ska han bli rikligt kompenserad för dessa brister i ett ständigt kärleksrus med Viagran inom räckhåll. Dessvärre är det väl så att Tinderdejter och liknande blir rätt torftiga om TS vill ha ett verbalt utbyte utöver det fysiska.                                                                                                                                                                                           Nu kan det ju vara så att TS redan smygtestat med någon lämplig dam, det vill säga kollat ett varuprov. Nånstans läste jag, kan ha varit i FL, att det redan finns en väntande kvinna när männen tar initiativet till skilsmässa.                                                                                                                                                                                  Ett tjugoårigt äktenskap, tre barn, och där inga konflikter förekommit borde vara värt att rädda. Bjud frun på en lyxkryssning, sitt i havsbrisen, elegant ekiperade och med champagne i glasen, du säger då, TS: "Jag är så glad att vi kan göra den här resan, skål för ytterligare många år tillsammans."

Har barn som är 17, 15 & 13. Jag har nu bestämt mig för att det är dags att ta steget och berätta att jag vill skilja mig.

Jag och min fru sedan 20 år har ett förhållande där det mesta i vardagen fungerar. Vi har ett fint hus, tar hand om barnen och delar på ansvar för det mesta. Vi bråkar väldigt sällan. Däremot finns det ingen kärlek från min sida. Vi har inte haft sex på flera år och det är inget vi pratar om.

Jag vantrivs inte direkt i min frus sällskap men jag känner att jag vill ha ett känslofyllt, inte bara praktiskt, förhållande. Jag har under många år känt att då vi ändå kommer överens om det mesta, även om vi har så kul, så kan man härda ut till barnen flyttat hemifrån.

Men nu känner jag att det inte funkar längre. Jag vill inte planera något eller ta initiativ till att göra saker då jag vet att jag ändå vill skiljas. Eftersom vi inte pratar känslor med varandra så är det här något som jag tänkt mycket på själv. Processen att komma fram till att jag vill skiljas har pågått under många år, så jag är helt säker och jag känner att jag inte ens vill försöka rädda vårt äktenskap längre.

Tänker också tillbaka på min egen ungdom och funderar på om det verkligen är så mycket bättre för dem att vi skiljer oss när de är i 20 årsåldern?

Rent ekonomiskt har vi det så pass bra att jag kan skaffa en egen våning och hon kan bo kvar i huset och behålla bilen. det vet jag är viktigt för henne.

Jag tror dock ändå att det kommer vara uppslitande och att min fru kommer bli väldigt upprörd, men det är väl rätt naturlig?

Det som jag är mest orolig för är hur barnen ska det. Det är ju deras liv som verkligen ställs på ända och den trygghet som de har i familjen kommer få sig en törn.

hur har ni gjort som har skiljt er med stora barn? När berättar man för barnen? Jag antar att vi vuxna först måste
landa i det här och sedan kommer ju allt det praktiska. 

när tar man ens upp att man vill skiljas. Efter fredagsmyset när barnen gått upp till sina rum och sina datorer? Går man ut på en promenad för att inte barnen ska höra det som nog kommer bli ett bråk?

Nja. Det är helt skilda situationer att gå isär efter några få år som unga vuxna och efter 20 år med stora barn och allt. 

Du kanske tycker att det liknar eftersom du fortfarande är ung men tro mig. Det är inte detsamma. 

Jag är i liknande sits (kvinna). Så sjukt mycket tankar kring vad som är fel, är det rätt att vilja lämna? Jag tror att jag känner mest vänskap (inte så lockad av närhet eller framtid ihop). Vi fungerar bra i vardagen men pratar mest praktiska saker o saker kring barnen (16 o 18 år). Barnen har sagt att de tycker vi är väldigt olika, så undrar om de skulle föestå mig om jag lämnade (även om de skulle ta det hårt att familjen går itu). Är så rädd att ta upp samtalet (trots att vi ändå har lyft frågan för några månader sen). Rädd för kaoset som följer efter. Rädd att bli osams, i alla fall till en början då han inte vill samma...

Känns som jag flyttar fram mitt samtal o börjar tveka varje gång jag tänker att nu måste jag agera, nuvarande läge inte är bra för någon av oss i längden.. men tankar som "tänk om jag ångrar mig"..

Undrar hur det har gått för dig?! Man känner sig rätt ensam i sin tankar, känner sig elak att man tänker som man gör. Vill också ta steget, men saker förhalar, bla att han blev av med jobbet, vilket gör att man inte riktigt vill ställa ytterligare en sak på sin kant. Vi har det inte dåligt, mest rätt dött från min sida. Inget tillfälle är bra men man vill ju ändå välja ett så bra som möjligt. Längtar eftet ett eget liv o att bara tänka på mig själv (o barnen delvis). Tänker även framåt, ska man avvakta julen o ta tag i saken sen? (Även om det är ett tag dit)

Jag är i liknande sits (kvinna). Så sjukt mycket tankar kring vad som är fel, är det rätt att vilja lämna? Jag tror att jag känner mest vänskap (inte så lockad av närhet eller framtid ihop). Vi fungerar bra i vardagen men pratar mest praktiska saker o saker kring barnen (16 o 18 år). Barnen har sagt att de tycker vi är väldigt olika, så undrar om de skulle föestå mig om jag lämnade (även om de skulle ta det hårt att familjen går itu). Är så rädd att ta upp samtalet (trots att vi ändå har lyft frågan för några månader sen). Rädd för kaoset som följer efter. Rädd att bli osams, i alla fall till en början då han inte vill samma...

Känns som jag flyttar fram mitt samtal o börjar tveka varje gång jag tänker att nu måste jag agera, nuvarande läge inte är bra för någon av oss i längden.. men tankar som "tänk om jag ångrar mig"..