Jag kan inte lämna honom.

Livet är så väldigt kort, man blir äldre och plötsligt inser man att tiden runnit bort. Man inser att man borde gjort saker och ting annorlunda istället för att kanske ha spenderat massor med år med att känna sig olycklig.
Det blir inte bättre av att du väntar, ta tag i ditt liv och gör det till något bättre.

Han är vuxen och får ta ansvar för sina egna känslor och sitt eget liv 
Varför är hans känslor viktigare än dina?  Varför tycker DU det?  

Jag förstår fullständigt att skilsmässa kan vara skrämmande men att gömma dig bakom ursäkterna för din man är istället raka vägen ner I det mörka diket...

Ta tag i ditt mående och ta ansvar för ditt eget liv och låt din man göra samma.  

Jag förstår absolut att du tänker som du gör, men tror inte ens din man hade velat att du är olycklig på hans bekostnad. Och dina barn vill garanterat inte heller att du ska vara olycklig på deras bekostnad. Det finns inget heller som hindrar att du finns kvar som vän och stöd för honom vid en separation. Och dina barn är stora nog att förstå att din lycka måste få vara en prioritering. 
Och hans mående är faktiskt inte ditt amsvar här. inte så pass att du ska offra resten av ditt livs lycka.

Om ni nu har försök, och säger nu för en relation är onekligen en kompromiss mellan individer, så inte bara att han ska bli som du vill, utan man ska ju mötas på vägen. Men ibland, som det är här, så befinner man sig, även när man försöker, för långt ifrån varandra för att det ska gå att mötas, och då är ju trots allt en separation det enda alternative. För ni har ju försökt. 

Kommumen brukar junna ha gratis parrådgivning vilket även kan användas vid en separation. Här kanske det är ett alternativ, för att upprätta en kontakt här för honom där ni kan ha ett par separationssamtal där han sen kan få fortsätta processa och hantera detta med den ni går till. 
Då tycker jag att du på så vis gör separationen på ett så fint och ansvarsfullt sätt som möjlig där du också bygger upp för att han ska få det stöd han behöver i samband med en separation. 

Och det kan faktiskt vara så att han lite längre fra, när han sörjt färdigt, kanske faktiskt blir lättad att inte titt som tätt behöver känna att han inte lever upp till det du vill ha. 
(Med det inte sagt att han inte älskar dig över allt annat och att det inte kommer vara skittufft. Men vet att mitt ex faktiskt tyckte det var lite av en lättnad, för han kände så. Men det handlar inte om att ena har rätt eller fel utan bara att man kanske inte var så kompatibla som man först trodde)

Ge det 4 år till då, tills yngsta är 18, och fundera igen över alternativen då.

Så vissa bitar är det bästa du kan få ut av en man och resten har du inte lyckats att förändra. Du är heller inte lycklig.

Låter som en helt vanlig genomsnittlig svensk kvinna.

Var och en är ansvarig för sin egen lycka. Du är inte ansvarig för hans och han är inte ansvarig för din. 

Om de bitar som saknas och du är inte är lycklig över är väldigt viktiga för dig är det ditt ansvar att hitta någon som kan göra dig lycklig även där.

Är det bitar du kan leva utan kanske du får inse att man väldigt sällan har en perfekt partner. Har du känt såhär länge eller är det en tillfällig svacka? Har du berättat för honom vad du behöver så han fått en chans att bättra sig?

Du är inte ansvarig för hans lycka och de saker som drabbat honom tidigare. Det är upp till honom att söka den hjälp han behöver för att bearbeta det och hitta trygghet i sig själv, han kan inte hänga upp sin lycka på dig. Ska du offra dig för honom i så fall? Var är rättvisan i det? Vem ska offra sig för dig?

Barmen blir definitivt inte lyckligare av en olycklig mamma. Separationer kan ske snyggt och man kan vara vänner tillsammans. Ju längre någon ?står ut? i relationen blir det dock svårare då olycklighet ofta leder till bitterhet och skylls på den andra personen. 

Kanske skulle ni behöva prata med en familjeterapeut som någon föreslog? Dit kan man gå med öppet sinne också, antingen lyckas vi rädda det eller så blir det en hjälp i separationen. 

Hur som helst är min första rad det viktigaste att komma ihåg. Var och en är ansvarig för sin egen lycka. 

Lycka till! 

Jag insåg för länge sen att min man inte kan ändra på vissa saker, det är bara så det är. Liksom jag har några nackdelar som irriterar även mig själv ibland.

Men det du skriver som är viktigt, det är ju att din man har försökt att ändra/ bättra sig för din skull, du ser och erkänner det. Och i det kanske du kan hitta en acceptans, att han har gjort det han kan?

Tack för alla svar i detta, mitt inlägg. De har varit till hjälp! Tack för att ni tog er tid ! 

Igår gick en 40-årig kvinna över en gata vid Stockholms slott och 5 sekunder senare fanns hon inte längre. Livet är SÅ bräckligt och kort! Ta hand om dig! Det kommer både du och dina barn må allra bäst av.  

Jag kan förstå hur du tänker, men du är inte ansvarig för honom och hans känslor. Du kan inte leva ett liv där du inte är lycklig bara för att du inte vill att han ska må dåligt.

Med det sagt, alla har sämre sidor. Vissa kan man jobba med och vissa är helt enkelt så man är. Men att gå runt och hoppas på en förändring som inte sker gör en olycklig. Om du kan acceptera att förändring inte kommer ske och sluta hoppas så kommer du också må bättre. Sen kan det vara så att du accepterar att han har dessa sidor och kommer fram till att du inte kan leva med dem.

Men av erfarenhet vet jag att velandet, funderandet över om man ska stanna eller gå tar så vansinnigt mycket energi. När man väl fattat ett beslut är det som att bli av med en tung dyngsur jacka man haft på sig. I mitt fall blev beslutet att lämna och det är bland det bästa jag gjort. Vi båda mår mycket bättre och barnen mår bra. Och mina barn är mycket yngre än dina.

Alla har bättre och sämre sidor. Problemet är att du inte är lycklig. Du verkar stanna mest för din mans skull, även fast du skriver att han på vissa sätt är den bäste. Men det räcker uppenbarligen inte, för då skulle du ju inte vara olycklig?

Min man är den bästa man jag har haft. Sen har han vissa brister, men inget jag inte kan leva med. Tvärtom kan jag inte tänka mig livet utan honom. Det är skillnaden mellan dig och mig. Jag menar inte att jag inte skulle klara mig utan min man, men jag skulle sakna honom våldsamt. Och även jag har ju brister, som han får stå ut med. Vissa saker kan man ändra på, men i grunden är man den man är.

Man kan sällan få allt i ett förhållande, men de viktiga bitarna måste finnas där. Något viktigt verkar saknas i er relation, annars skulle du inte må som du gör, eller vara så kluven. Och som någon skrev: Varför är hans känslor viktigare än dina?

Man ska aldrig stanna för någon annans skull. Jag säger inte att du ska skilja dig på stört, men tryck inte undan dina egna känslor och behov. Fundera på vad du verkligen vill, hur du vill att ditt fortsatta liv ska se ut. Era barn är snart vuxna och din man har ansvar för sitt eget liv.

Det hoppas jag verkligen inte stämmer.

Att partnern inte är felfri stämmer förstås. Ingen är felfri.

Men inte att de flesta är olyckliga i sina relationer. Ingen är lycklig jämt, men man bör åtminstone vara tillfreds i förhållandet. Är man inte det och det inte blir bättre, bör man skilja sig.

Visst kommer det dagar då jag är trött på min man. Vårt förhållande har gått upp och ner, men för det mesta har vi det bra. Och jag skulle inte vilja vara utan honom.

TS verkar befinna sig i ett annat läge.

Jag tänker såhär också. Någon sa att du kunde stanna tills yngsta var 18, men tänker också att om du är 74, så kommer det innebära att du är 78 innan dess, så ch då har du förlorat 4 år till för att vara alla andra tillags. 

Känns ju också som att dessa saker är för stora för att du ska kunna bortse från dem. Annars hade du nog inte skrivit som du gjort här tänker jag.