Hur vanligt är det att tonårsrelationer håller?

I den ålderna lämnar man ändå familjen och får en annan typ av familjerelation. 

Om du är förälder, uppmunta att hålla fast vid vänner. Var tydlig med att skola och annat viktigt ska skötas.

När det gäller dos av känslor kan du inte styra. 

All har vi väl varit nykära och superförälskade. Det ingår i livet.

Vi blev ihop ännu tidigare och kilar stadigt
Men vi är nog udda...
Av alla våra bekanta som fortfarande är ihop med en partner sen länge,  så har de flesta träffats mellan 19-25 ungefär. 

Min svåger blev som 19-åring ihop med  en tjej som var 16. De är gifta, har två barn och firade nyss silverbröllop... 

Det är aldrig bra att försumma familj, vänner och skola/arbete för en relation. Man behöver alla delar för att må bra och ha ett fungerande liv. Jag hade pojkvän i gymnasiet men pluggade, hängde med kompisar och träffade familj och släkt ändå. Det ena utesluter ju inte det andra. 

Jag vet två medelålders par som träffades som tonåringar. Vanligast är att de träffats nån gång mellan 20 och 30. 

Känner ett par som träffades på högstadiet och är nästan 60 år och har 3-4 barn ihop. Ett annat par är i 40-årsåldern och har en liknande historia som ovan och ett par som blev ihop innan åk 7 som hänger ihop än idag med barn och allt och är typ 50 år.

Gymnasiet hade jag en som förlovade sig och flyttade hemifrån med honom. 6 månader senare var det över och hon flyttade hem igen. 6 månader efter det hade hon träffat "mannen i sitt liv" och var hon. De har ytterligare nåt barn ihop men skildes innan barnen var 10 år.

Det är klart att det finns! Men det är få som håller ihop. Man pluggar, jobbar eller reser och utvecklas. Man träffar nya människor, mognar (de flesta) och inser att kravlistan man hade med ung, snygg, sexig, stark, smart, atletisk istället landar på "bara vi kan skratta ihop så blir det bra" 😉😄

Tonårskärlek är starka känslor, hormonerna är i omlopp men försaka inte allt runt omkring! Avsett tid för kompisarna och familjen. Utan partner. Man behöver inte stå på varje fotbollsmatch eller träning. Ibland kan de få spela själva. 😉

Min föräldrar träffades när de var 16. Mer än 50 år har det hållit.

De enda som avgör om det håller eller ej är ju paret.

Jag träffade min fru när hon var 17. Vi har varit gifta i snart 15 år...

Varför inte bara njuta av tiden som ung och kär?
Låter galet att undvika tidig kärlek bara för att vara rädd för att det en dag ska ta slut.
Kärlekar kommer, kärlekar går för de flesta. Speciellt som ung. Njut av livet!
Att vara så rädd för eventuell hjärtesorg att man undviker att ha kul i stunden låter inte som en vettig livsfilosofi.

Det är nog ganska ovanligt att det håller för livet.
Men min syster träffade sin man när de var 16 och 17. De är nu 39 och 40, gifta och har 3 barn. Och har en jättefin relation. Så visst kan det hålla :)

Det kanske inte är supervanligt att en tonårsromans håller i sig upp till vuxen ålder, men verkligen inte omöjligt. Ska man vara så pessimistisk kan man ju aldrig inleda en relation någonsin eftersom statistiken talar för att de flesta par oavsett ålder kommer gå skilda vägar. Det är väl inget sunt sätt att leva? Nej, jag anser att om man är kär och lycklig i sin relation skall man fortsätta utan att tänka på att saker och ting måste skita sig. Annars lär det sluta i en självuppfyllande profetia och man slutar som en bitterfitta utan kärlek och hopp i sitt liv.

Fast sådär gör ju alla tonåringar som är nykära. dom är ju praktiskt taget sammansvetsade 

Om du förlorar vänner och familj och behöver försaka annat för din pojkvän så är det verkligen inte värt det. 

I ett bra förhållande så lever man inte för varandra och försakar saker. I ett bra förhållande så har du ditt liv där du är lycklig utan honom, han har sitt liv där han är lycklig utan dig och sedan så har ni ett gemensamt liv där ni är lyckliga tillsammans. 

Så utifrån det du skriver så skulle jag absolut säga att det där förhållandet inte är något du ska satsa på. 

Men alltså, en kärleksrelation ska inte innebära att man förlorar andra relationer. Du kan givetvis behålla dina relationer med vänner och familjen samtidigt som du har en pojkvän. Man får fördela sin tid och energi. Och man behöver flera relationer i sitt liv.

Så gör verkligen inte alla tonåringar när de är nykära. 

Utifrån det jag kan läsa av ts inlägg så verkar hon vara en väldigt ung tjej som är  i en relation som verkar allt annat än sund och så sitter massa vuxna människor och normaliserar att man tappar kontakt med vänner och familj när man är nykär. 

Jag har inte läst alla svar, så jag ber om ursäkt om jag var förhastad i mitt svar till TS. 

Känner tre par väl som träffats i ungefär den åldern och där båda i paren inte haft andra förhållanden. Två av paren är 50+ det tredje 60+. Om det var i första ring eller andra, tredje eller redan i 9an skall jag inte svära på. 

Aha, ok. 

Ts skriver inte så mycket men i det hon ändå skriver så får jag känslan av att hon mot sin vilja släpper sitt engagemang i både vänner, familj och skola för förhållandets skull. 

Håller med. Då skulle man ju aldrig våga något.
Man får se lite mer pragmatiskt på det, oavsett ålder.
Man gillar varandra här och nu. Man mår bra i relationen (tänker på allt som skrivits här gällande att ge upp andra saker), man kan utvecklas.
Sen vad som händer imorgon vet man inte men det vet nog inte två gifta 36-åringar heller fullt ut.

Jag har inte läst hela tråden, men ska skriva min historia.

När jag gick första året i gymnasiet så blev jag vän med han som jag senare skulle gifta mig med och tydligen gå igenom fertilitetsproblem och provrörsbarn.

Jag blev kär i min make under mitt andra år, vilket var hans tredje år. Det var inte förrän han skulle ta studenten som jag kände hur hela mitt inre höll på att gå sönder och som jag sa till honom att jag gillar honom. 

Detta är 11 år sedan. Vi hade båda gått om klasser, så vi var lite äldre än de andra. Jag var 19 år när vi blev tillsammans och han skulle bli 21 under hösten.

Min make är inte bara min partner, utan även min bästa vän. Nästan alla våra intressen är gemensamma och vi pratar med varandra om allt. Kommunikation är jätteviktigt i ett förhållande. Och jag tror att det är viktigt med att man har många gemensamma intressen. Det räcker inte bara att man är kär. 

Nu tror jag att det inte är så vanligt att tonårsrelationer håller livet ut. Och man kan knappt kalla oss tonåringar när vi blev tillsammans,  men vi gick i gymnasiet.