Blir galen på min son 😩

Personligt tyckande alltså. Jag tänker att de inte relaterar till TS och tänker inte kapa tråden för att diskutera det. Du mer än välkommen att skriva ett meddelande till mig om du vill fortsätta det. I övrigt tycker jag kommentarerna här bör handla om sånt som kan hjälpa frågeställaren vidare.

Men alltså, såhär.....jag utgår från att du sitter här på del av din lediga tid. Jag utgår också från att du och många andra här sannolikt har en sysselsättning - något du gör med någon form av regelbundenhet för att sätta mat på bordet och betala hyran. Du kanske sitter i kassan på ICA, eller jobbar som trädgårdsmästare, eller har en egen firma som snickare eller rörmokare, eller kanske du är läkare någonstans. Du kan ju vara precis vad som helst. Om du nu är, låt säga trädgårdsmästare eller snickare, menar du att du kan MINDRE om rosor, eller hur man riktar upp en sned vägg bara för att du sitter här? Eller menar du att du inte skulle ge vettiga tankar om saker bara för att här sitter människor som bittra? Det är ju omöjligt att veta vad någon här inne sitter på för kompetens.

TS här....och antagligen även andra som skriver in och startar trådar, är ju ute efter bredd. Att få flera olika perspektiv utifrån olika erfarenheter. Vad är det exempelvis som säger att inte du kunde sitta med exakt samma erfarenhet som TS och gett dem ett klockrent råd? Eller menar du att du själv är just bitter och därför bara ger dåliga råd???

Ser att några av förslagen kretsar kring skam och kan bara väldigt starkt avråda från dessa. Att beteenden inte är okej kan man markera och klargöra utan att skada. Er son saknar än så länge färdighet och förmåga att på ett bättre sätt hantera situationerna då de hårda orden kommer. Dessa förmågorna kommer han inte utveckla genom att man kopplar hans beteende till känsla av skam. 

Det skrivs också att beteendet måste få konsekvenser vilket i sig är delvis sant. Det är dock så att ofta är konsekvens i det sammanhanget i själva verket en synonym för straff, alltså en påföljd som har för avsikt att vara negativ för barnet. En konsekvens är egentligen, i dess rätta bemärkelse inget annat än en följd av det som föregår konsekvensen, ett resultat av en handling, vilket långt ifrån alla gånger är ett straff. För att er son ska kunna lära sig förstå det där med konsekvenser på ett konstruktivt sätt är det viktigt med en tydlig, naturlig och logisk koppling mellan handlingen/beteendet och konsekvensen. Även om jag förstår tanken bakom att dra in skärmtid som konsekvens för ett oönskat beteende finns det inte någon naturlig koppling mellan användande av fula ord och att inte få använda skärm, såvida det inte är just via skärmen de fula orden lärs in. Samma princip gäller för övrigt även när man vill använda sig av att förstärka önskat beteende med hjälp av belöningar.

Tänk såhär, innan er son hade lärt sig gå, men så sakta började försöka så är jag helt övertygad om att ni inte bestraffade honom för uteblivna resultat och de gånger han inte lyckades gå. Ni visade inte besvikelse, sura miner eller något annat negativt. Det är jag helt övertygad om. Däremot föreställer jag att ni gav möjlighet att underlätta fortsatta försök att få det rätt med stort tålamod och när det lyckades möttes han förmodligen en väldigt mycket förstärkning i form av leenden, uppmuntrande ord och på annat vis yttringar av stolthet, glädje och kärlek. Om er son hade förmågan att göra annorlunda så att han möttes av det i de situationer där det nu istället blir fel, så skulle han med all säkerhet göra det istället. Ett vanligt misstag (som är så lätt att göra och jag själv gör fler gånger också) är att vi försöker arbeta med beteendeförändring, dvs försöka lära in nytt beteende, i en situation där barnet inte befinner sig i ett State of mind som förenat med eftertanke och inlärning. Vår korrigering sker många gånger när barnet har tappat kontrollen eller av andra skäl befinner sig i stark stress/ilska/frustration. Då ska vi istället bara inrikta oss på att hantera situationen och få barnets affekt att gå ner igen. Att arbeta med att försöka lära honom bättre sätt att hantera såna situationer har större chans att lyckas vid andra tidpunkter, vilket för övrig också sannolikt är då han kan få er uppskattning för mer önskade beteenden.

Allt det här är såklart jättelätt att säga och inte alls lika lätt att göra. En väldigt grov förenkling är att ju mer stress/ilska/frustration desto större sårbarhet i situationen och därmed också större risk för negativa beteenden, så arbeta med att hitta saker som minskar stress och belastning för er son. Jag menar inte att det får det grova språket att minska i sig, men risken att hamna där för honom och anledningarna att ta till det minskar, vilket är en vinst. Jag tänker att ni framför allt behöver få så mycket klarhet ni kan i vad som väcker detta och vid vilka tillfällen det oftast uppstår. Ju mer ni vet om detta desto större möjlighet att förebygga.

Rekommenderar boken Att växa tillsammans av Ross Greene. Det kan också vara en idé att kika på hans hemsida https://livesinthebalance.org/ Visserligen är sidan på engelska, men där kan ni hitta bra material. Går också att kika på YouTube och videor om Collaborative and proactive solutions.

Jag menar inte att alla skulle vilja uppföra sig på samma sätt. Däremot ligger det i människans och i synnerhet ett barns överlevnadsintresse att undvika olika varianter av antisociala beteenden. Det är helt enkelt övervägande till nackdel att bete sig illa i omgivningens ögon. Det är inte samma sak som att barnet inte kan bli argt. Och visst finns det personer där det kvittar vad som görs. De håller ändå kvar vid dysfunktionella beteenden och strategier. De personerna är dock få till antalet och det finns inget att förlora på att ha perspektivet att de saknar förutsättningar att göra bättre/klokare val.

Men i grund och botten handlar det ju om vilket förhållningssätt man har till sin omvärld och där måste man naturligtvis inte dela min uppfattning, men jag vågar påstå att den har bättre utfall än motsatsen. Jag har sett tillräckligt många barn och vuxna leva upp till de låga förväntningar som finns på dem på samma gång som jag sett barn och vuxna med dysfunktionella beteende, socialt utdömda, börja fungera för att de hamnade i rätt sammanhang där någon annan trodde gott om dem tillräckligt länge och tydligt för att de skulle börja tro gott om själva.

Min 9-åriga grabb säger så mycket fula saker till både mig och hans pappa, det rör sig om "n-ordet", b*g, bitch och liknande. Hur tusan ska vi få stopp på detta!? BUP råder bara till att nonchalera, vilket inte verkar hjälpa 😪 Ordförrådet kommer från kompiskretsen i skolan, kan ju inte hålla honom därifrån heller 👎