Ger upp...
Jag hoppas inte men tror samtidigt på jag inte är den enda som har problem i sin relation där ute? Mina känslor för min sambo har gått ifrån kärlek till något "annat". Det ska alltid handla om henne och hennes mående, allt vara hörd och det är bara en hennes känslor man ska ta hänsyn till. Hur vi andra mår skiter hon fullständigt i och hon kan säga vilka kränkande saker som helst till oss andra i familjen men när vi säger något tillbaka då passar inte det. Hon har inga vänner, ser alla andra kvinnor/släkt (t o m sin syster) som rival och allt är bara andras fel. Det är inget fel på henne utan fel på andra och hon säger all energi ut ur en. Jag hatar henne bokstavligt talat och vill bara att hon ska försvinna ur mitt liv för gott men har en son att tänka på. Jag har hela tiden ett flyktbeteende och tänker bara; att hoppas min son lyckas bättre. Jag vill inte tänka för negativt om kvinnor för att inte att det ska smittas på min son att han heller inte orkar. Det kan inte bara otur att dom jag träffat bara är egocentriska och elaka det måste vara tillfälligheter? Tjejer ni är väl inte så här elaka allihop.? Mvh; en som gett upp privatlivet.