Avund

Ja, det förekommer. Jag har tyvärr erfarenheten av det. Undviker numera att berätta positiva nyheter, dela mina drömmar och mål och prata om positiva aspekter om mitt liv med min mamma. 

Det är tragiskt, men har efter många år insett att hennes i bästa fall underväldigande reaktioner på det jag berättar, I värsta fall pikar och dryga kommentarer, skadar mig mentalt så jag har slutat med det för att skydda mig själv. 

Kan ge ett exempel; när jag träffade min nuvarande sambo som jag har varit med nu i sex år och aldrig haft en seriös relation innan och som jag nu försöker få barn med sa hon "jaha" *tystnad*. "Nä nu skall jag ta och börja med middagen, tänkte laga tacos ikväll faktiskt." Och sen la vi på. Inte en fråga om honom. Ingen nyfikenhet kring honom eller glädje. Jag var i chock efteråt. Stod och stirrade på telefonen när vi lagt på och undrade om jag drömt. (Sambons familj å andra sidan är så fina och snälla och jag känner mig så välkomnad i hans familj och känner mer kärlek från dem än min egen mamma.) Kan dra många fler exempel, inte bara brist på reaktioner på positiva nyheter men också rena spydigheter eller taskiga kommentarer. Har aldrig fått höra "jag älskar dig" eller "jag är stolt över dig". "Grattis" har jag får några gånger iaf. 

Å andra sidan är hon en klippa när jag har det svårt. Då känner hon sig trygg och inte hotad. Under mina svåraste år i livet hade vi daglig kontakt och hon stöttade väldigt bra. Numera har jag det väldigt bra vilket tyvärr har resulterat i att hon dragit sig undan. Vi talas vid mindre pga det men också för att det såklart blir mindre att tala om när man måste passa sig för att nämna något positivt och liksom censurera sig själv för att försäkra sig om att hon inte känner sig hotad...

Det har tagit mig många år att upptäcka detta beteende. Har också inte velat erkänna för mig själv vad som pågått. En mamma skall väl vilja sina barn det bästa, vilja att de får det bättre än en själv? Allt annat känns sjukt faktiskt. Så jag har ignorerat beteendet och förklarat bort det i mitt huvud då jag inte velat tänka att min mamma faktiskt har menat det hon sagt. Men det har inte bara kommit ut fel. Det kan inte komma ut fel så många gånger... Tillslut kvarstår bara slutsatsen att hon menar det hon säger. 

Har inte fått egna barn än, men längtar efter att överösa dem med kärlek och tro på sig själva och hjälpa dem till möjligheter och liv som jag inte hade. Jag VILL att de skall bli bättre och få det bättre än mig! Det är det normala. 

Ok jag känner igen mig av det du skriver? Jag har konfronterat min mamma med att jag tycker hon är avundsjuk, sagt det rakt ut?Men då vänder hon det och säger att jag behöver hjälp och är den avundsjuka.. I hennes värld är hon den perfekta verkar det som?Om jag lyckas med något bättre säger hon inget eller agerar konstigt.. Är inte det att betrakta som avundsjuka? Jag tycker det?Hon kan också säga saker som du fantiserar det där har aldrig hänt?Men det samma gäller inte för henne.. om jag säger till exempel att jag tycker hon är elak som säger sådär då säger hon att jag måste söka hjälp osv?

Har sett lite sånt i min närhet.
Barn som fått göra saker som föräldrarna inte fick, plugga, karriär, ägna sig åt idrott, leva själv ett tag.

Inget stort men det poppar upp ibland.

Jag vet att min mamma är lite avundsjuk men hon är också en alldeles för snäll person så det är väldigt sällan det lyser igenom. Hon valde fel karl två gånger och var för jagsvag för att ta sig loss, vad ska man säga? Hon har jobbat heltid och slitit hela livet men har knappt ett korvöre eftersom hon försörjde en parasit i 30 år, och det drabbade även min barndom.

Men det känns bra att ha en helt annan situation så att jag nu kan hjälpa henne om det krisar.

Tror det är vanligast från narcissistiska mammor mot sina döttrar. Speciellt om dottern är vacker eller lyckas med relationer vilket modern aldrig gjort. Så är det i mitt fall och jag känner igen mig i historierna ovan mitt inlägg. Tänker att det är på en sjuklig nivå då insikt saknas.
Utöver detta var det våld och psykisk misshandel i barndomen och att alltid frysa ut ett av oss barn och gå ihop med de andra mot den personen. Offert skiftar men det är alltid hon som är ledande bland förövarna/mobbarna. 

Det är även mycket svårt att konforntera för mig för hon har min pappa på sin sida, de är mot mig och även om jag vet det jag säger är sant säger de jag hittar på kommer med osanningar ljuger och behöver mycket hjälp?Men är det verkligen jag som behöver hjälpen?

Varför blandar du in dina föräldrar så mycket i ditt liv om det bara skapar bekymmer?

Absolut kan man vara det. Även svartsjuk. Mitt ex var/är extremt svartsjuk på uppmärksamheten jag gav våra barn när vi fortfarande levde tillsammans. 

Precis detta tänkte jag också. Jag växte själv upp med en narcissistisk mor som höjde äldsta dottern till skyarna men gjorde allt hon kunde för att se till att vi yngre döttrar visste vår plats. Hon tålde verkligen inte att någon av oss fick beröm eller uppmärksamhet, det var hon som skulle vara i centrum, och kunde hon inte vara det, skulle det vara äldsta dottern, som liksom bara var en förlängning av mamma och hennes drömmar. Mamma levde ut alla sina misslyckade drömmar genom storasyster och tog ut alla frustrationer på oss yngre döttrar.

För mig är det så främmande att vara avundsjuk på sitt barn. Om mitt barn lyckas bättre i livet än vad jag gjort finns det ingen som kommer vara lyckligare och mer stolt än jag.