Kan jag bli tvångsinlagd om jag inte vill gå upp i vikt??

Så hur mkt väger du och hur lång är du?

De frågade om mat, vad svarade du då eftersom de fick det till att du har ätstörningar?

Glömde skriva, jag är liksom redan nöjd med min nuvarande vikt. Vill bara förlora 2kg till sen är det fine. Det är ju bara precis över 15bmi men jag har varut underviktig hela mitt liv så har inte kännt något i kroppen

Då förstår jag. Du har problem med vikten. Stora problem. 

Jag sa att när jag får ångest så tappar jag all matlust pga olika matrelaterande trauman. Får också plötsliga kväljningar eller spyattacker av ångest ibland och då vill jag inte äta för mycket = mindre risk att ngt kommer ut typ mitt i stan eller något. 

De frågade hur ofta jag brukar äta o sånt och då sa jag 1-2ggr om dagen och jag åt i lite mindre portioner för jag tycker inte om känslan att vara mätt. Och sen om jag var rädd för att bli tjock, jag är inte rädd för att vara tjock men jag har hela mitt liv varut runt 46kg och vill iaf att det inte ska gå över. Jag ser redan lite mer knubbig ut jämfört med resten pga att jag är kort och asiat så behöver inte bli mer. 

Kommer ej ihåg allt eftersom jag var ganska panikslagen vid första mötet men det är det från vad jag minns iaf. Jag är 159cm(enligt pass) och 40.2 kg

Allt det där går ihop och du ger inte kroppen energi nog att bli bättre när du misshandlar den. Men du vill inte det utan gömmer dig bakom att du inte alls är så smal, vilket vem som helst som kan ätstörningar ser igenom. Du vill aktivt gå ner och... Äter man oftare så brukar aptiten ändras, du behöver inte äta jättestora portioner som inte din kropp är van vid direkt men om du inte är villig till förändring...  Vad blir det då av livet? Vill du inte mer?

Ja, du kan bli tvångsvårdad om du når en så låg vikt att det är fara för ditt liv. 

Som någon som själv blivit inlagd under LPT kan jag bara rekommendera att ta emot den hjälp du kan få från öppenvården och kämpa mot din ätstörning och de bakomliggande orsakerna, samt dina andra problem.
Jag blev tvångsvårdad eftersom jag kunde ha dött av hjärtstopp vilken sekund som helst p g a min ätstörning som gett mig en farligt låg vikt, hjärtarytmi och helt urballade värden vid blodprov. Det är betydligt mindre traumatiskt att gå i öppenvård även om det är enormt svårt. 
Tro mig, du vill inte bli tvångsvårdad.

Av det du skriver låter det helt klart som att vården har rätt i att din ätstörning behöver behandlas. Jag tycker att du ska göra ett försök att bryta dina beteenden och på så vis slippa hamna längre ner i skiten och slippa LPT.

Har hela mitt liv trott att jag kommer att vara död om x antal år, eller om något går fel så kan jag bara ta livet av mig, så försöker inte tänka på framtiden så mycket. Jag har nästan inget värde till samhället ändå, jag vill bara inte att min sambo ska lämna mig pga emotionella utbrott och självskada(skär mig). Min vikt har aldrig varit någon stor grej liksom och jag vill liksom bara vara 15bmi, samt inte bli tvångsmatad

Ja, du ger inte kroppen energi nog att ens överleva så du överlever knappt. Det är ytterligare ett självskadebeteende. Din sambo vill att du tar itu med helheten.

Ja, du kan bli tvångsinlagd. Detta då du är en fara för dig själv.

Det är vad som kan föranleda tvångsinläggning: om någon är en allvarlig fara för sig själv eller andra.

Din inställning är en oerhörd påfrestning för alla som bryr sig om dig.

Föreställ dig att du levde med en vetskap om att din sambo tänkte att han tar livet av sig om någonting går fel! Eller att din sambo misshandlade sin kropp på det sätt du gör!

Jag förstår att du inte ser detta själv, det är en del av din sjukdom, men ingen med ett bmi på 15 har en frisk kropp. Du skadar din kropp genom svält, och du har även gjort det genom att skära i den, och du behöver hjälp omgående.

Det du kan göra är att lägga in dig frivilligt redan idag, ring NU! Det läggs inte LPT (tvångsvård) på patienter som lägger in sig frivilligt. Frivillig vård innebär att du inte blir inlåst, utan kan röra dig fritt och få permission så du kan åka hem och träffa din sambo tex. Bättre för dig.

Av det du skriver låter du mycket sjuk. 
Kanske så pass sjuk att du inte bör vara i en relation just nu, eftersom du behöver fokusera på dig själv och din hälsa. 

Hur ska man ha något att ge när man bara mår dåligt? Vem förtjänar att leva med någon som har utbrott, anorexi och skadar sig själv?

Du kan även ha annan sjukdom som t ex borderline eller liknande som grund till de övriga problemen. Det får ju dina läkare reda ut. 

Kram och lycka till, du gör helt rätt som söker hjälp!

Sammanfattningsvis,
Kroppen och knoppen hör ihop.  När du misshandlar din kropp påverkar detta ditt psyke och du får ångest. 

De trauman du tar upp har kan ingen radera ut utan kommer alltid att finnas där. men du behöver en frisk kropp för att kunna bearbeta dem.

Utgångspunkten bör alltså vara att hålla kroppen i form.

Du är sjukligt smal. Hur jag vet det? Bortsett från ditt BMI så är du marginellt mindre än min 68-åriga mamma som är sjukligt smal (och fullt medveten om det men har mediciner som fuckar upp aptit och ämnesomsättning). Att du är av asiatisk härkomst har inget alls med det hela att göra. 

Tyvärr är du just nu alldeles för sjuk för att förstå. Du gör inte heller detta med att söka vård för din egen skull utan för din pojkvän.  

Du skriver i ett annat inlägg att du inte har något värde. Vad är det som får dig att tro det om dig själv? Varför tycker du inte att du är värd att må bra?

Jag tror att du känner att du inte riktigt duger som du är, eftersom du sätter så höga krav på dig själv. Men ditt värde som människa sitter inte i hur du ser ut eller vad vågen visar. Du har ett värde i dig själv ? bara för att du finns.

 

För att stärka din självkänsla kan det vara hjälpsamt att engagera dig i saker som ger mening, som inte har med utseendet att göra. Det kan vara att hjälpa andra ? barn, djur, äldre människor eller någon som har det svårt. Eller kanske att studera något som gör att du växer som person och känner dig stolt över det du åstadkommer.

 

Jag vet att du kämpar med en ätstörning, och det är tydligt att du också har ett starkt kontrollbehov ? både över dig själv och rädslan att förlora din kille. Men just därför är det så viktigt att du får hjälp. Att leva med en ätstörning är tungt både för dig och för de som står dig nära. Om rollerna vore ombytta ? om han kämpade med en drog eller ett destruktivt beteende ? skulle det vara oerhört svårt för dig att leva med det. Och på samma sätt är det svårt för honom när du mår dåligt. Din oro att han ska lämna dig kan faktiskt bli verklighet om sjukdomen får fortsätta styra.

 

Men du kan bryta det här. Du är värd ett liv som är meningsfullt och fullt av saker som gör dig lycklig ? inte ett liv som kontrolleras av mat, vikt eller rädsla.

 

Ätstörningar är farliga, även när man inte märker det direkt. Kroppen tar skada på insidan långt innan det syns utanpå ? organen, huden, håret, energin. Jag förstår att du kan känna att du klarar dig ändå, men i längden blir kroppen svagare, och det är förrädiskt eftersom man inte märker det i tid.

 

Snälla, sök hjälp. Det finns stöd och behandling som kan göra stor skillnad. Du behöver inte bära det här själv, och både du och din relation förtjänar en framtid som inte styrs av sjukdomen.

 

Du är värd så mycket mer än det här. ❤️

Sverige är lite efter när det kommer till olika folkgrupper och vikt. UK exempelvis är bättre. Gränserna för viktkategorierna är annorlunda för asiater än för europeer.

Med det sagt, så är du rejält underviktig, och det låter som att du behöver hjälp att förstå det, och att gå upp i vikt. Dina problem med maten, rädsla för att vara mätt, att du kräks, hör samman med att du väger för lite. Det är en cirkel.

Men självklart behöver du också hjälp med ditt psykiska mående, som också hör ihop. Vad som är hönan och ägget går nog inte att säga längre, men det är en oroborus.