Hur blev livet efter skilsmässan?

Det blev bättre för mig, och delvis för barnen. Tyvärr sa han upp kontakten med sina barn när han träffade en ny och de förlorade därmed sin pappa. Med der sagt har de i alla fall en förälder som är glad, engagerad och har massor av kärlek att ge vilket är en skillnad från förut när den ena föräldern alltid jobbade och den andra var trött och nedstämd.

Livet blir vad man gör det till....tyvärr har jag sett många fastna i fasen skilsmässan och liksom fastnar där även fast dom separerat och utåt sett gått vidare.  Alldeles för många fastnar i den självömkan och tycker såklart att beslutet var helt fel just därför.. barnen mår inte bra för att en förälder bara håglöst går omkring och inte kommer vidare.    Man har ett fortsatt ansvar även efter skilsmässan att bearbeta den och steppa upp som vuxen och gå vidare för barnens skull. 

I mitt eget fall blev faktiskt skilsmässan ett kvitto på att jag gjorde rätt val.  Turbulensen som följde liksom förstärkte dom bitar jag redan hade som anledning att skilja mig.  
Barnen mådde mycket bättre när dom fick en fast pynkt utan tjafs och yngsta mådde ännu bättre av att efter en tid slippa varannan vecka och bara ses helger som också med tiden fasades ut och blev några timmar här och där och nån enstaka natt i halvåret.  Pappan är ingen olämplig förälder han är bara inte så kul att hänga med av olika skäl och yngsta mådde inte alls bra av det.  

Idag är det 8 år sedan skilsmässan och exet har gift om sig och jag lever också i en ny relation. 

Utvärdering så långt: Barn mår oftat inte bra av pappor.

Spännande eftersom det var likadant för mig- ta bort en elak pappa bara så blev livet underbart.

Barn mår bra av bra pappor. För våra barn skulle det vara traumatiskt om deras pappa plötsligt rycktes ifrån dem.

Därför begriper jag mig inte på pappor som överger sina barn efter skilsmässa, eller när de träffar en ny. Men de är väl inga bra pappor. Då gör man inte så.

Jag är inte skild, men växte upp med skilda föräldrar. Livet blev bättre efter skilsmässan. Inga bråk, ingen sönderstressad mamma längre. Jag vill inte gå in på för mycket detaljer, men pappa blev sjuk och personlighetsförändrad. Inte våldsam, men paranoid, humörsvängningar mm. Mamma flyttade med oss och vi träffade inte pappa på ett år, men hade kontakt via telefon och brev. När han mådde bättre började vi hälsa på. Det var aldrig några problem, så vi hela uppväxten var vi hos pappa ibland, även om vi bodde hos mamma.

Jag kommer inte ihåg allt kring skilsmässan, jag var ganska liten. Men jag minns att det var jobbigt. Först i vuxen ålder har jag fått veta hur illa det var. Hur dåligt mamma mådde. Hon hade inte orkat länge till. Att stanna var alltså inte ett alternativ. I vårt fall var skilsmässa inte bara det bästa, utan det enda alternativet. Annars hade mamma brutit ihop jag och min syster hade kanske fått flytta till släktingar eller hamnat i fosterhem.

Skilsmässan räddade oss från det ödet. 

Varför valde du en sån dålig pappa till dina barn?

Det var nog hens egen pappa hen syftade på. Och honom väljer man ju inte. 

Jag gick vid första slaget. 

det var inte mot mig utan ett av barnen, ung tonåring. Hade inte funnits sådana tendenser innan?

pappan schabblade bort sin kontakt med barnen efter skilsmässan pga sitt fokus på att omväxlande vilja ha mig tillbaka och omväxlande förtala mig

 var ett helvete men jag var stark och visste att jag gjort rätt och de som betydde något för mig såg sanningen 

så tyvärr en till här som ställer sig i klungan att både jag och barnen fick det bättre utan honom

mycket ledsam utgång, jag har själv en pappa som står för allt gott en förälder kan

Barnen blir lätt sekundära i föräldrarnas iver att börja på ny kula efter sina skilsmässor. Mina föräldrar träffade båda nya partners tidigt efter separationen. Pappa gifte sig med ett stolpskott med en galning till son. Morsan blev så kär i sin nya att allt annat fick komma i andra, tredje hand. Det ironiska är att morsan själv blivit utstött ur familjen som barn av sin styvmamma. Så jag tror tyvärr inte att vi kan skylla allt elände på männen i våra liv. 

Hur det blir för barnen kanske man inte kommer att veta fullt ut förrän långt senare. När barnen är vuxna och utvärderar sin uppväxt. 

Att stanna i relationen kan ju vara för att skydda barnen från att vara utlämnade til den andra föräldern. Det kan också vara så att livet i relationen är stabilt, vänskapligt och helt okej, men att man går och längtar efter lite mer passion. Då får man ju fundera på vad det kostar att stanna eller lämna och vem som tar kostnaden för det ena eller andra valet.

Att lämna innebär ju alltid någon negativt för barnen, även om det ibland kan vara mer positivt än att stanna. Att dela upp sin tillvaro, ha två hem, eller förlora en av sina föräldrar. Bråk minskar eventuellt, men finns ju inget som säger att det upphör bara för att man inte lever tillsammans. Nya partners, styvsyskon osv kan vara positivt och negativt, men sällan att barnens behov beaktas i det, utan vuxnas behov styr och barnen får haka på. 

Min sista mening är nog det som genomsyrar det hela: vuxnas behov styr, barnen får haka på.

Vet inte om min erfarenhet passar in här men den snuddar åtminstone vid frågeställningen.

Min vuxne medelålders son kom till mig en dag och berättade att han skulle skilja sig. Jag satt tyst och funderade febrilt över hur jag skulle reagera. Initialt tänkte jag, Ja, så bra att du äntligen tar tag i ditt liv, men samtidigt var jag osäker på hur detta skulle mottas.

Min son såg forskande på mig och undrade om jag blivit chockerad, jag ruskade på huvudet och fick till slut ur mig -" Ja, lite"
Min hustru la sig i samtalet och drog direkt upp farhågorna hon hade över barnen, som var i tonåren.

Men jag tänkte hela tiden, att jag var så glad över att han inte gör samma misstag som jag en gång gjorde. Jag, avstod från att skilja mig just för barnens skull.

Något år senare när jag och min son var på tu man hand frågade jag honom hur det hade gått med barnen. Han tyckte att det gått över förväntan bra. Du berättade jag för honom att jag en gång för länge sedan avstått från att skiljas just för hans och hans syskons skull.  

Han satt tyst en stund, sen sa han Vet du va, Det skulle du inte ha gjort. Vi barn har länge upplevt att du och mamma inte har haft så mycket gemensamt och att du liksom bara hängt med.  

Detta är min erfarenhet och den säger att barn alltid känner av sprickorna i ett äktenskap oavsett om man skiljer sig eller ej.

Ja OK, men nu kunde ju din son inte jämföra med hur det hade varit OM ni hade skilt er, för det vet han ju inget om. Och inte du heller. Han kunde ha fått en hemsk, misshandlande styvfar t.ex.. När du blev kvar i familjen hade du i alla fall koll på att inget sådant hände, att han var trygg i sitt hem. Och du hade också kunnat träffa en ny kvinna som inte tyckte om dina barn, men inte visade det när du var närvarande... I de allra flesta fallen är kärnfamiljen ändå den tryggaste platsen för hjälplösa barn att växa upp i. 

Nu var inte våra barn så små, den yngsta var 13 om jag inte misstar mig. Min sons barn var också i den åldern när han skiljde sig. Nu var det tydligen ett gemensamt beslut baserat på många år av osämja.

I mitt fall handlade det mera om att känslorna inte fanns där. Så det går inte att riktigt att jämföra, men jag tror att om jag hade skiljt mig skulle jag ha haft ett rikare liv och min hustru kanske skulle ha hittat någon som verkligen höll av henne för det är hon värd.

Min son och hans fd. fru har ett gott förhållande till varandra idag och barnen verkar nöjda med att de delade på sig. 

Ingen av oss vet någonting om hur framtiden kommer att te sig, allt vi kan göra är att göra vad vi tror är rätt. Och inge kommer någonsin att få ett facit.