Anonym (Beenthere) skrev 2025-09-10 12:19:48 följande:
Insikten att man måste göra något väldigt tungt och svårt, för att kunna överleva och få leva det liv man vill och har rätt till, är både tung och lättande.
Man bara vet. Det måste göras.
Det är den där lättande känslan du ska ta med dig och hålla i armen nu när du kör igång.
Du vet att det här är rätt. Efter allt ni har gått igenom är det här något som måste ske. För din skull. För barnens skull. Och i slutändan även för mannens skull.
Ni förtjänar alla lugn och ro, samt ett stabilt och tryggt hem.
Det är lite den vinkeln du kan ha mot barnen. Det är tufft nu, men kommer bli mycket bättre. För alla. Även om det inte känns så just nu. Det kommer bli bra.
Man behöver inte hitta en syndabock. Det bara är såhär nu. Ni ska dela på er. Det är tråkigt att det skulle behöva gå så långt, men det är vad det är nu. Oavsett vems "felet" är.
När det kommer till att berätta, vare sig det är för barnen eller för mannen, så finns det inget "rätt" tillfälle.
Vad gäller mannen så är det bara att kasta ur dig det.
Barnen kan vänta tills ett nytt boende är fixat och det börjar närma sig flytt.
Du nämner missbruk och brott. Finns det risk att han blir våldsam när han får beskedet?
Om du får med dig honom till familjerådgivning kan du "släppa bomben" där, för att få hjälp att veta hur ni går vidare rent praktiskt osv.
Och sen boendet.
Försök att inte tänka på hur mycket du trivs i nuvarande boende och hur gärna du vill bo kvar. Tänk istället: Nu ska vi flytta. Hur gör jag det så bra som möjligt utifrån mina nuvarande förutsättningar?
Att du har trivts i huset är jättebra. Då har du även fina minnen från den här tiden.
Nu ska du skapa fina minnen på en ny plats.
Tänk positivt. Det blir bra.
Du styr nu ditt liv mot en bättre plats. Det är starkt!
Det kommer bli bra!!
Har gjort ungefär samma resa.
När man vet är det är rätt så är det bara att köra på.
Jag håller med. Du är naturligen upptagen av oro nu, över vad som ska ske, hur det ska bli sen, skuldkänslor mot mannen och framför allt mot barnen. Och du vet inte vad som kommer sen.
Du kan alltså inte jämföra hur det är med hur det kommer att vara, för du vet inte det. Men hur det verkar vara nu är tillräckligt dåligt för att våga språnget, som det låter.
Min fru lämnade mig, och jag var helt förkrossad. Det var som om jorden skakade och rämnade. Jag var djupt sorgfylld och ångestriden. Barnen blev ledsna, särskilt dottern på 12 år. Sonen på 15 var det mindre.
Men när jag kommit ut på andra sidan upplevde jag en enorm lättnad över att de trista utdragna skilsmässosamtalet var över, att jag slapp att ständigt bli kritiserad. Sonen tyckte att det var bra att vi skilt oss, dottern tog skada och har inte hämtat sig helt på många år, tyvärr.
Exet och jag hade hängt ihop i 20 år. Vi växte isär. Efter något år träffade jag en ny kvinna, som jag ju faktiskt trivdes så mycket bättre med. Det har nu hållit och varit bra i 27 år.
Mitt ex ringde för några år sen och berättade att hon och hennes nya skulle gifta sig i juni. Då berättade jag att jag och min nya skulle gifta oss i augusti!
En avgörande faktor är att man är snäll, inkännande, överseende, inte startar något krig, möter vrede med lugn. Att man fokuserar på att barnen ska må så bra som möjligt.
