Upplever att pappan eldar på bråk med barn

Vi har en nioåring som av och till är lite utmanande i temperament. Speciellt om morgnarna, där kombinationen av morgonhumör och prepubertalt barn inte borgar för de mest harmoniska morgnarna. Det är lite höjt tonläge och stampande i golvet och några "MEN ÅHHHHH".

Det här kan pappan i familjen inte riktigt hantera. Han måste liksom in och peta i varje lite grej vilket får dottern att bli ännu mer arg och elda upp sig ännu mer. I den situationen ska han också förklara vad hon gör för fel, samt kräver att hon genast lugnar sig. I morse skulle han borsta hennes tänder. Hon var arg på honom och morrade och klampade runt. Dessutom var hon lite stressad över att hon skulle missa bussen (vilket hon absolut inte var på väg att göra, men som hennes pappa hela tiden hotade med att hon skulle göra om hon inte skärpte sig). Till slut satt hon nästan och hoppade på rumpan i soffan medan han malde på om att hon skulle lugna sig och att han inte tänkte borsta tänderna förrän hon var lugn. Flera gånger upprepade han också att om hon missade bussen var det hennes eget fel och inte hans. Hon satt och grät av ilska och stress innan han borstade hennes tänder.

Jag är mycket ensam med barnen och även om vi är arga på varandra ibland, får vi aldrig de här utbrotten och de här bråkiga morgnarna. När dottern eldar upp sig bryter jag av med att skarpt påtala att hon till exempel skulle klä på sig och inte bråka och så stänger jag för vidare diskussion. Då lugnar hon alltid ner sig och så kan vi gå vidare. 

Jag försöker så klart förklara det här för pappan. Hans beteende eldar bara på situationen ännu mer och gör dottern ännu argare. Men det kan han inte ta till sig. Han gör minsann rätt, för han pratar alltid i lugn ton. Och det gör han förvisso, men på ett provocerande sätt.
Jag känner mycket med dottern i det här fallet, för pappan beter sig likadant mot mig när jag har PMS. Allt ska in och petas i och nagelfaras och minsta avsteg från normalt beteende ska analyseras och hållas monolog kring. 

Hur kommer jag vidare med honom? Gällande mig är det en sak, men jag tänker främst gällande barnet. Han är så övertygad om att han gör rätt och jag fel, men jag ser ju hur han eldar upp situationen ännu mer varenda gång. Han är inte alls intresserad av att ta in utomståendes perspektiv heller.