Känns som att mina tankar läcker ut ur hjärnan
Hej, jag vet inte om det här är en ångestgrej eller inte, men när jag är bland andra människor känner jag ofta att mina tankar läcker ut ur min hjärna och att de kan fånga upp det.
Förra året bestämde jag mig för att undvika att ha vänner alls eftersom jag blir så orolig om de har dåliga tankar eller avsikter om mig, fördubblat med känslan av att mina tankar läcker ut. Det känns som att de kan fånga mina tankar och sedan använda dem mot mig.
Hur som helst, även om jag säger att jag känner mig obekväm med att ha vänner, längtar jag fortfarande efter sällskap och någon jag genuint kan umgås med utan att känna mig orolig. Jag började i en ny skola och har försökt att umgås mer, men även nu om jag bara sitter några meter från dem känner jag att mina tankar läcker ut igen och jag måste gå ut ur rummet för att lugna ner min ångest.
Jag försöker tänka positiva tankar ifall de läser det, men vissa dagar är det inte bara möjligt (jag kämpar med självskadebteende så jag får starka impulser ibland), och jag lyssnar på hög musik eller tittar på videoklipp så att mina tankar ersätts av det jag lyssnar på, men det är inte ett alternativ om jag vill få vänner.
Andra saker som också gör detta värre är att jag av någon anledning fortsätter att få dåliga omen på sistone (många döda fåglar på stigarna jag tar, och folk som hugger ner helt friska buskar) och dåliga omen i mina drömmar. Ibland kan mina drömmar förutsäga framtiden men jag har bara haft dåliga saker på sistone..
Jag inte känner mig bekväm med att berätta detta för min familj, och jag har ingen diagnos men de misstänker Emotionell störning och autism bl.a i psykiatrin och jag väntar på utredning.
Men jag undrar också om någon annan upplever samma sak? Eller upplever något liknande? Tack.