Jobbiga fotbollsföräldrar har de värsta barnen

Byt sport. Fotbollsföräldrar tillsammans med hockeyföräldrar är bland de värsta, när det gäller lagidrott.

Byt klubb.

Jag brukar lite provocerande säga att; lagidrott är en form av organiserad mobbing. För dem med hävdelsebehov kan ju tilläggas.

Dessa finns tyvärr lite varstans. Haft mina barn i ett antal olika fotbollsklubbar....och därtill sett och hört andra på matcher. Det enda man kan göra är att markera som du gjorde, försöka hitta en förening med bra ledare som tar tag i såna saker, engagera er själva som ledare i föreningen, hitta de bra föräldrarna och prata ihop er med dem etc.

Ungdomsidrotten hade varit fantastisk på många sätt om det inte vore för alla dessa assholes till vuxna överallt som ska leva ut sina egna drömmar/förväntningar genom sina barn....eller vad det nu beror på. Sett och hört det mesta vad gäller klaga på tränare, klaga på domare, klaga på andra barn och det hjälper ju inte någon - varken deras egna barn eller andras.

Du kan bli tränare själv. Då kan du sätta nivån, och vilka regler och kultur du vill ska gälla bland barnen. Trist om detta blivit vardag i sverige. det kanske speglar samhället generellt där du bor? 

Det är inte konstigt att barnen beter sig dåligt och som ett skock bufflar när vårdnadshavare beter sig lika arrogant, inte svårt att se vart det beteendet kommer från.
Att tränaren också verkar dra åt det hållet skulle få mig att se över efter en annan klubb eller sport.
Vi har haft våra barn inom simskolan, gymnastik och handboll och alltid varit nöjda med klimatet i gruppen och hos ledarna.
Vi har också varit med om att ledare byts ut och att det blev total kaos i laget och att det slutade med att flertalet barn bytte klub eller lade av.
Vet inte om just fotbollen är en sport där det är som värst men överhuvudtaget är det jäkligt snett i idrottsvärlden när barn inte kan få utöva en sport utan att det ska elitsatsas på orimligt låg ålder.
Som någon nämnde, kanske bli tränare själv kan vara ett alternativ?
Eller helt enkelt byta sport.

Inget jag märkt av i dotterns lag hon är tio och spelat sen hon var fem. Dom delar in lagen efter var man bor, norr, söder osv. när dom är för många och behöver köra två lag.

Sen om det är en cup där man bara kan ha ett lag tex. så får dom som tränat mest spela mest. Vi har faktiskt inga gapande föräldrar heller, jag har inte varit med om motståndare med det heller. Alla hejar och peppar, kanske är för att det är tjejer och det är hetsigare i pojklag?

Tyvärr kan jag inte det, för tränarna för de här små är själva spelare i klubben. Föräldratränare får de först lite högre upp i åldern. Sannolikt hade jag dock blivit utsparkad efter en träning...

Vi har fler barn som håller på med andra idrotter. Ingenstans är det på det här viset. Också i tävlingar när barnen tävlar mot varandra, hejar man på klubbkompisarna. Alla är peppande, också när det går lite sämre. Det här är min första kontakt med lagsport. Den andra föreningen i närområdet är en storklubb som delar in barnen från åtta års ålder. Därför valde vi den här, men den verkar fasiken inte mycket bättre sett till föräldrar. 

Vet inte varför, men just fotboll verkar dra till sig de värsta föräldrarna, och även supportrarna. Ingen annanstans hade man tolererat det som händer på en fotbollsläktare. 

Tyvärr inte märkt någon skillnad mellan just tjejer och killar - det som verkar ha allra störst betydelse är ledarna...vad som tolereras eller ej. Hittar man en bra förening är det guld värt.

Jo det är väl kulturen i klubben. Elitklubbar toppar väl antagligen tidigt och drar till sig en viss sorts föräldrar. 

Vi bor i mindre stad och det är föräldrar som är ledare i alla lag. Jag hade aldrig hållit tyst om någon mupp stod på sidan och gapade åt spelare eller domare heller. 

Bor också i en mindre stad och biter ifrån när jag tycker det går för långt. Tyvärr gör det i totalen inte så stor skillnad mer än att jag visar mina barn vad jag tycker är viktigt att stå uppför. Nu har dock dottern hamnat i en mycket bra förening vad gäller sammanhållning, beteende på plan och respekt mot varandra. Finns en del att önska vad gäller den saken hos en del av de andra lagen....men återigen är det deras föräldrar jag hör som bär sig fruktansvärt illa åt....vissa ledare också men mest föräldrar.

Satt på min sons fotbollsmatch nu ikväll. Han och övriga är 10-11 år. Är 1 enda förälder som beter så som du beskriver TS. Hon är inte särskilt omtyckt... 
Så fort hennes son får bollen så blir hon lyrisk och hejar så man blir döv. Han är inte bättre än någon annan i laget men hon lyfter honom som om han vore på a-lagsnivå. "Såg ni vad han spelade snyggt" konstant. Om ett annat barn har bollen och råkar passa fel eller dyl. Så påpekat hon muttrades att "det va inte bra". 

Vi andra föräldrar hejar på, vi ser när barnen försöker men misslyckas och det är modigt att försöka. 

Hon vill toppa laget, ber tränaren ta in hennes son för att rätta till osv. Detta är ett vidrigt beteende och tränaren är måttligt road. Hon har lyckats bli portad från sin sons skola. Vilket säger en del. 

Tror dessa människor lever sina liv genom sina barn helt å hållet. Barnen blir tyvärr inte så trevliga av detta. Jag umgicks tyvärr lite med denna mamman men fick kasta in handduken ganska snart. 

Min son är inte en av de bästa i laget men han har roligt och tycker om att spela fotboll, hon ska inte få förstöra det. Hon gör bara sig själv till åtlöje. Men fattar om problemet blir outhärdligt om det är flera föräldrar med detta narcissitiska drag. 

Tre barn, nu relativt vuxna.
Alla tre har med stort intresse och massor av lust sysslat med olika idrotter och två av dem har verkligen testat det mesta de har fått chansen att prova på.
Många olika idrotter har det blivit, och väldigt många föräldrar har vi träffat i alla möjliga och omöjliga situationer.

Vår erfarenhet är att fotbollsföräldrar generellt är de värsta.
Och också publik i olika sporter så är fotbollspubliken ofta den allra värsta.
Även på tränarsidan har vi många dåliga erfarenheter inom just fotbollen.
Vi testade flera klubbar och flera lag.
Vi fick erfarenhet från olika nivåer eftersom ett av barnen uppenbarligen hade talang och förmåga att vara en av de bästa i laget.
Medan ett annat av våra barn saknade naturlig talang och saknade lust och glädje för fotboll, tillhörde de som hade det kämpigt i sitt lag, och det var verkligen ingen rolig upplevelse inom fotbollen.

Enligt våra erfarenheter var nästan allt så mycket bättre när våra barn ägnade sig åt individuella idrotter.
Och allt, alla olika idrotter, var bättre än fotboll.

Jag hade aldrig låtit min son träna fotboll, ville inte han skulle ta intryck av de värsta i den klicken.

Tacksamt nog blev han som 4-åring nersprungen på vår innergård och så taskigt behandlad av kvarterets stöddiga klubbspelande 7-åring när den blandade barnflocken skulle spela boll så han blev anti-fotboll för livet. 

WIN!!! 

(jag ber mentalt om ursäkt till min trevliga kollega som är gammal fotbollsspelare, men jag tycker de flesta lirare bara uppvisade extrem omognad och sju sorters självskadebeteende medan jag själv växte upp)