Anonym (Ulrika)

Sun 14 Sep 2025 22:30

10 svar

Hur bryter jag med min vän?

Hej alla!

Jag behöver goda råd kring hur jag ska hantera relationen med en vän. Ska fatta mig så kort jag kan...

Jag och min vän ör båda ensamstående mammor. Vi har känt varandra i ca 3 år. I början va relationen bra. Jag bjöd med henne när jag och mina andra kompisar träffades, hon va nog ganska ensam då hon haft en tuff separation och liksom "stängt in sig" lite.

Sen ju mer jag lärt känna henne ju jobbigare har faktiskt mitt liv blivit. Känns hemskt att skriva men jag orkar faktiskt inte mer och jag har försökt hjälpa henne men jag räcker inte längre.

I stora drag så är hon typen av person som antingen är speedad och ska träna, städa, festa, och hon har ingen broms. Oftast finns det en eller flera män i hennes liv, hon vågar tyvärr inte dejta utan av någon anledning väljer hon att dricka tills hon vågar ta kontakt med killen hpn är intrrddrrad av. Då på ett påträngande sätt. Resultatet blir ju ofta ganska dumt då killarna nästan skrattar åt henne (tyvärr). Då blir hon extremt låg och ältar i dagar. Ligger på soffan p gråter. Jag jobbar vissa helger och kan inte svara när hon ringer. Det händer då att hon skickar bilder på sig själv när hon gråter. Och nånstans där känner jag att jag måste bryta med henne nu... tyvärr. Hon har bra sidor men jag är nog den hon ältar med och jag för bära allt. Hennes självmordstankar, ett evigt ältande om varför killen hon gillar inte svarar, hon blir kär väldigt lätt och förstorar upp allting extremt mkt. Jag har bett henne gå jvh prata med en psykolog, vilket hon nu gör men verkar inte alls hjälpa. Jag passar hennes barn och förker mitt bästa att stötta henne (hon har blivit ganska trasig från sin barndom).

Allting handlar om utseende för henne. Hon bränner orimliga summor på smink och kläder var månad. Hon vill få bekräftelse konstant och rasar fullständigt om så inte blir.

Nu tar hon upp extremt mkt tid med sitt ältande och hon låser inte av att jag börjar lessna på detta utan fortsätter... svarar jag inte så får jag dåligt samvete då jag vet hur hon mår. Jag måste hitta ett sätt att bryta lite. Att berätta hur jag känner går inte. Hon har bara mig och skulle bli väldigt ledsen.

Någon som har ett klokt råd I detta? Jag orkar knappt med mitt eget liv längre helt ärligt... tacksam för lite kloka råd.

Anonym

Sun 14 Sep 2025 22:37

#1

Fasa ut henne / låt det rinna ut i sanden
Säg : Det är jätte mycket på jobbet , du håller på att bl utbränd edyl
Sedan : låt bli att svara

Hennes behov är inte viktigare än dina

Jimmy75

Sun 14 Sep 2025 22:39

#2

Det är inte helt enkelt att ge något bra råd när du har "villkorat" bort det rådet. Från det du beskriver låter det som att du faktiskt behöver prioritera dig själv och då behöver du på något vis klargöra för din vän att du för närvarande inte har orken att finnas det i den utsträckningen för någon annan. Du kan ju vara ärlig med hur du känner utan att du för den saksns skull behöver göra någon lång utläggning om vad du tänker om just henne. Dina känslor utgår ju ifrån dig och ditt mående och om du säger att du just nu har mer att bära än vad du orkar och därför måste glesa kontakten med din vän är inget konstigt.

Att det kan kännas jobbigt förstår jag, men det är inget taskigt i att göra så....och även om du tycker att du har ett ansvar att hjälpa din vän så kommer du inte kunna hjälpa henne heller om du bränner ut dig själv......sätt FÖRST på din egna syrgasmask, sedan hjälper du din omgivning.

Anonym (qwerty)

Mon 15 Sep 2025 00:41

#3

Fasa ut, sluta svara. Blockera sociala medier.
Hitta nya vänner.

Tow2Mater

Mon 15 Sep 2025 01:45

#4

Hur mår hennes barn i allt detta? Att ligga på soffan och gråta och älta (och allt annat du beskriver om hennes destruktiva beteenden) medan man har hand om barn vore ju fog för socanmälan.

Anonym (Ulrika) Trådstartaren

Mon 15 Sep 2025 08:29

#5

Tow2Mater skrev 2025-09-15 01:45:20 följande:

Hur mår hennes barn i allt detta? Att ligga på soffan och gråta och älta (och allt annat du beskriver om hennes destruktiva beteenden) medan man har hand om barn vore ju fog för socanmälan.

Jag har en ganska dålig bild av hur det ser ut när hon är själv med barnen. Mitt intryck har varit att hon klarat av sin mammaroll ganska bra. Men nu det sista så har jag faktiskt börjat bli lite orolig... känner dock att jag måste ha mer att gå på innan jag gör en anmälan.

Barnen har mkt aktiviteter. Nästan var dag. Vilket hon åker med dem på. Hon tränar själv väldigt mkt, barnen brukar vara med henne på gymmet nästan var dag men det verkar dom okej med. Hemmet är dock ett kaos. Inte smutsigt men väldigt stökigt. Hon får lite ork ibland att röja men det blir liksom aldrig klart innan det är totalt kaos igen. Det som förvånat mig det sista är att hon tycker det är jobbigt att ha sina barn, att hon vill ha mer egen tid (hon är bara ifrån dem 1 dygn/vecka och varannan helg) så jag har tänkt att det är kanske lite jobbigt att vara själv med 2 mindre barn... Men hon verkar på riktigt må dåligt när hennes egentid är slut. Vilket hon öppnat sig om och könt sig dålig över.

Så ja jag börjar bli lite bekymrad... tänker att hon skulle behöva lite stöttning.

Anonym (H)

Mon 15 Sep 2025 16:48

#6

Fasa ut, låt det rinna ut i sanden.

Anonym (Jolie)

Mon 15 Sep 2025 17:07

#7

Jag sa till min jobbiga fd vän som det var, att jag inte vill längre.
Hon blev arg, ledsen och gud vet vad.

Jag blockerade henne överallt, då började hon kontakta min sambo och berätta hur hemsk jag var. Han blockerade henne också.

Då gav hon upp och var tyst i flera år.
Sedan gjorde hon en ny FB-sida och skickade en vänförfrågan men jag blockade även den utan att svara.

Då gav hon sig och nu har jag inte hört av henne på snart tio år.

beli

Wed 17 Sep 2025 09:21

#8

Anonym (Ulrika) skrev 2025-09-15 08:29:19 följande:

Jag har en ganska dålig bild av hur det ser ut när hon är själv med barnen. Mitt intryck har varit att hon klarat av sin mammaroll ganska bra. Men nu det sista så har jag faktiskt börjat bli lite orolig... känner dock att jag måste ha mer att gå på innan jag gör en anmälan.

Barnen har mkt aktiviteter. Nästan var dag. Vilket hon åker med dem på. Hon tränar själv väldigt mkt, barnen brukar vara med henne på gymmet nästan var dag men det verkar dom okej med. Hemmet är dock ett kaos. Inte smutsigt men väldigt stökigt. Hon får lite ork ibland att röja men det blir liksom aldrig klart innan det är totalt kaos igen. Det som förvånat mig det sista är att hon tycker det är jobbigt att ha sina barn, att hon vill ha mer egen tid (hon är bara ifrån dem 1 dygn/vecka och varannan helg) så jag har tänkt att det är kanske lite jobbigt att vara själv med 2 mindre barn... Men hon verkar på riktigt må dåligt när hennes egentid är slut. Vilket hon öppnat sig om och könt sig dålig över.

Så ja jag börjar bli lite bekymrad... tänker att hon skulle behöva lite stöttning.

Jag tänker också direkt på barnen. Ditt problem är ju mindre, du är vuxen, men de barnen kommer att bli märkta för livet av mammans beteende.

Har du nån gång satt dig ner med henne och sagt att hennes beteende påverkar barnen och att hon behöver hjälp? Har ni några gemensamma vänner du kan diskutera detta med?

Anonym (Ulrika) Trådstartaren

Wed 17 Sep 2025 10:01

#9

beli skrev 2025-09-17 09:21:11 följande:

Jag tänker också direkt på barnen. Ditt problem är ju mindre, du är vuxen, men de barnen kommer att bli märkta för livet av mammans beteende.

Har du nån gång satt dig ner med henne och sagt att hennes beteende påverkar barnen och att hon behöver hjälp? Har ni några gemensamma vänner du kan diskutera detta med?

Ja, jag har pratat med henne. Jag har som sagt svårt att uttala mig om hur hon är när hon är själv med sina barn, så blir ju lite svårt att döma henne i det. Det jag har reagerat på är att hon har ett extremt späckat schema flr barnen. Det är fotboll, handboll, innebandy och dans. Att vara hemma och bara "vara" verkar vara otänkbart. Sen har hon ett stortbehov av att träna själv och barnen får ofta följa med till gym eller cykla med när hon tränar. Barnen verkar glada men detta schema gör ju henne helt slut och jag har försökt prata med henne om att man inte måste göra nått hela tiden.
Hennes hem är väldigt stökigt (ej smutsigt) tror det är en av anledningarna till alla dessa aktiviteter. Hon orkar inte vara hemma... Jag har erbjudit mig att hjälpa henne röja men hon vägrar. Jag har tagit barna till lekparken ett par timmar ibland så hon kunnat röja i lugn o ro men det räcker inte långt.

Vi har en gemensam vän (som är min allra närmaste vän). Vi har pratat mkt det sista för vi tycker bägge att läget börjar eskalera ordentligt. Vi står lite vid vägs ände nu. Vi har försökt (mest jag) att hjälpa men ingenting blir bättre, bara sämre och sämre. Hon går till en psykolog nu men det har inte hjälpt heller. Det som är det stora problemet är att hon söker bekräftelse konstant och vid minsta lilla bekräftelse så blir hon helt överlycklig. Går det emot så rasar hon ihop totalt.

Hennes svärmor och mamma stöttar henne mkt med barnen. Vilket känns väldigt bra.

beli

Wed 17 Sep 2025 10:33

#10

Anonym (Ulrika) skrev 2025-09-17 10:01:11 följande:

Ja, jag har pratat med henne. Jag har som sagt svårt att uttala mig om hur hon är när hon är själv med sina barn, så blir ju lite svårt att döma henne i det. Det jag har reagerat på är att hon har ett extremt späckat schema flr barnen. Det är fotboll, handboll, innebandy och dans. Att vara hemma och bara "vara" verkar vara otänkbart. Sen har hon ett stortbehov av att träna själv och barnen får ofta följa med till gym eller cykla med när hon tränar. Barnen verkar glada men detta schema gör ju henne helt slut och jag har försökt prata med henne om att man inte måste göra nått hela tiden.
Hennes hem är väldigt stökigt (ej smutsigt) tror det är en av anledningarna till alla dessa aktiviteter. Hon orkar inte vara hemma... Jag har erbjudit mig att hjälpa henne röja men hon vägrar. Jag har tagit barna till lekparken ett par timmar ibland så hon kunnat röja i lugn o ro men det räcker inte långt.

Vi har en gemensam vän (som är min allra närmaste vän). Vi har pratat mkt det sista för vi tycker bägge att läget börjar eskalera ordentligt. Vi står lite vid vägs ände nu. Vi har försökt (mest jag) att hjälpa men ingenting blir bättre, bara sämre och sämre. Hon går till en psykolog nu men det har inte hjälpt heller. Det som är det stora problemet är att hon söker bekräftelse konstant och vid minsta lilla bekräftelse så blir hon helt överlycklig. Går det emot så rasar hon ihop totalt.

Hennes svärmor och mamma stöttar henne mkt med barnen. Vilket känns väldigt bra.

Okej, vad skönt att höra att svärmor och mamma hjälper till med barnen, att det finns ett skyddsnät.

På basis av allt du skriver låter det som om hon har ångestproblematik. Hon försöker döva ångesten genom att aldrig sätta sig ner och känna efter, utan det ska vara träning, alkohol och män i en ständig spiral.

Hur bryter jag med min vän?

INNEHÅLL