Den största orsaken till utmattningsproblem är ju stress! Det är kroppens sätt att berätta att det inte funkar längre att leva på det sätt man gjort. Så man blir aldrig riktigt återhämtad, man har inte längre den kapacitet att prestera på samma nivå. Hjärnan säger stopp helt enkelt. Det allra svåraste är att acceptera det faktumet!
Det är över 20 år sedan jag drabbades av samma sak och jag tyckte då att mitt tillstånd var en katastrof. Det tog många år att förlika sig med att min mentala ork var som den var. För min del var det främst jobbrelaterat, men den utlösande faktorn var en sviktande relation med mitt ex. Eftersom man då plötsligt utsätts för stress 24 timmar om dygnet tar det inte lång tid innan det brister. När hela ens liv förändras kan det lätt bli så.
Jag bytte jobb, fick långsamt anpassa mig att bli pappa på halvtid, hitta nytt boende, försökte hitta energi genom vården men Sverige har ju ingen direkt bra psykvård så en doktor skrev ut lyckopiller med rådet att ta dem närmaste halvåret. Jag kände mig närmast lobotomerad, orkeslös, struntade i det mesta så efter en månad klev jag av medicineringen.
Mitt första steg tillbaka i livet blev att göra en längre resa, 6 veckor med ryggsäck i Asien. Jag konfronterades med helt andra problem än på hemmaplan och dimman i skallen började lätta så sakteliga. När jag kom hem igen hade jag ork att ta itu med jobbet. Bytte bransch helt och hållet för att slippa konfronteras med det liv som orsakade sjukdomen. Hela processen tog runt 5 månader och då kände jag att jag hade en plattform som gjorde att jag kunde börja leva igen. Hade barnen i 2 veckors perioder isf varannan vecka då planeringen gick väsentligt lättare. Det hade inte funkat om inte barnens mor (mitt ex) hade varit tillmötesgående, det var en förutsättning och det var jag oändligt tacksam för.
Nu, över 20 år senare har jag accepterat helt att min kapacitet kanske är 70 procent av den jag hade innan. Men till viss del känner jag att mitt nuvarande liv håller en bättre livskvalitet än innan. Jag är övertygad om att man måste själv ta itu med sin situation och det viktigaste är att undvika alla moment som genererade sjukdomen.
Lycka till TS, ta en dag i taget, sätt upp mål på vägen, i början kan det vara småsaker som att städa, sortera klädkammaren eller vad som helst som får dig att tänka på andra saker än din sjukdom!
