Hjälplös pappa.

Jag och min dotter som nu är 17 år hade en väldigt bra relation när hon var yngre. Hennes mamma och jag är separerade sen länge och på den tiden när hon bodde 50/50 ville hon alltid stanna kvar hos mig när hon skulle åka till mamma. Men så en dag för tre år sen så kom dottern och sa jag vill flytta till mamma på heltid.

Vi bor på landet och hennes mamma bor i stan. Jag förstod mycket av det, nära kompisar nära skolan slippa buss och taxi ifrån oss. Hon tränar och tävlar oxå på hög nivå som tar mycket tid. Så i veckorna finns det inte så mycket tid över.

Nu har det gått tre år. Dottern har kanske sovit hos oss i tio nätter på tre år. Hon är tonåring jag vet. Det har varit en jobbig tid när man varken ser henne eller hör ifrån henne. Måste ta varje initiativ till samtal eller kontakt.

Jag måste på något sätt säga att vi tappar mer och mer kontakt.

Jag känner inte min dotter längre.

1000 tankar varför det är som det är.

Men de obesvarade frågorna släpper inte taget om mig.

Jag har velat prata med henne länge men har svårt att hitta en väg som inte skuldsätter min dotter. Det är ju inte meningen såklart. I helhet gör hon ju inga fel.

Jag har gett henne mycket kärlek på olika sätt under dessa tre år. Och då menade jag inte pengar. Jag har sagt att jag saknar henne. Jag har försökt säga saker som inte ska ge henne dåligt samvete.

Ibland när ber henne komma en helg svarar hon bara: vi får se?

Sen hör jag inget mer. Jag vill inte hålla på att tjata för mycket, jag vill hon ska vilja komma. 

Kan jag göra mer? Jag får inte tillbaka dessa år men vill göra vad jag kan de två sista åren i gymnasiet.

Snart så kanske hon inte bor nära alls. Jag känner mig hjälplös helt enkelt.

Det jag skulle vilja ha hjälp med ifrån er är kan jag/ska jag prata med henne?

Isf vad kan säga utan allting sämre?

Tack på förhand🙏🏻