Jag - en Det
Min man och jag har varit gifta i mer än 25 år, och vi har haft ett bra äktenskap.
För två år sedan ca började maken vara otrevlig, visa dåligt humör och säga saker som inte var så charmiga. Ordet skilsmässa slog rot i mitt huvud. Han började ta mej för given. Kunde säga och göra lite som han tyckte och jag skulle bara finnas där. I januari 24 opererade jag bort en cancertumör och under min konvalescent hemma upptäckte jag en dag att han hade intressen på annat håll. Mina känslor dog men jag var inte i skick att göra något åt det då. I dec 24 gick min mamma bort. När de ringde från mammas boende och jag fick åka satt han kvar i soffan och frågade inte ens om jag ville ha sällskap. Han borde ha hoppat ur soffan och hängt med, men jag satt ensam hos mamma i hennes sista stund, vilket kanske var bäst ändå. En vecka senare kallade han mej helt jävla sjuk I huvudet för att jag svängde in på fel bensinmack.I jan fick det vara nog och jag började planera för separation. Ett par månader senare berättade jag att jag inte ville längre och tänkte flytta ut. Då berättar han att han inte kom i håg att han kallat mej för helt jävla sjuk.. men medgav att det inte var ok. Han sa också att han hade sett iland att jag blivit ledsen när han sagt något, men inte bett om ursäkt och fortsatt ändå. Varför visste han inte. Jag kände att jag aldrig fick höra att jag gjorde nåt bra. Aldrig att jag var fin, trevlig, kul, smart eller någonting. Min pappa gick bort också och jag sjöng på hans begravning. Då fick jag ett - bra jobbat. Sedan helt tyst.
Jag flyttade ut. Vi pratade . Och tillsist garanterade han mej att jag aldrig skulle få en verbal kränkning igen. Jag flyttade hem igen efter några månader.
Kände att jag behövde förnya mej, och skaffade nya glasögon. Fick ett, ja de är fina. Mitt hår har nu vuxit ut tillräckligt för att kunna förlängas och när han såg det fick jag ett - mm det var väl bra. Han klarar inte av att säga att JAG är fin. Aldrig. Jag är en det. Funderar på att flytta ut igen.
