Gör andra par något annat än äter middag tillsammans?

Nej, inte så värst. Umgås jag en vardagskväll är det i regel med ena eller båda barnen, då vi ibland spelar onlinespel tillsammans. Annars blir det att frugan ser på TV, någon TV-serie typ, och jag sitter vid datorn. Alternativt ligger jag i det andra soffhörnet och spelar mobilspel eller tittar på något eget med hörlurar i. I stort ser helgerna ut på samma sätt om vi inte behöver till gallerian eller något varuhus. En och annan helg kan vi se någon film eller något serieavsnitt tillsammans.

Lägger oss samtidigt gör vi inte heller då vi haft skilda sovrum sedan flera år eftersom jag dels snarkar, dels är vaken senare än hon är. Kort sagt, vi syns till frukost, middag, barn och hushåll. ... Vi är skitdåliga på att ha något gemensamt eftersom vi egentligen är väldigt olika. Jag märker nu när jag skriver detta hur jävla deppigt det låter, samtidigt är det rätt skönt att göra vad man känner för även om det också blir rätt så ensamt. 

Det skulle vi väl kunna i princip, men det där myset tycker jag går förlorat. Blir obekvämt och stelt att sitta på yogamatta varenda kväll i säg 2-3 tim. Och han är så fäst vid sin massagepistol, vilket gör det till en pina att vara i samma rum som det konstanta brummandet från den. Så det är svårlöst när han bara vill pyssla med sig själv och jag vill mysa ner mig bland kuddar i soffan och ta det lugnt.

Har ni ändå ett lyckligt förhållande enl båda? Har ni sex? Isf var kommer lusten ifrån?

Ja som sagt, det viktiga är ju att man är överens. 

Så länge du är låst till att det bara är att mysa i soffan och han är lika låst att inte vilja det så är det oförenligt. Och ingen av er kan skylla på den andra om ni båda är lika låsta. 

Lyckligt ... Tja, hur mäter man det, ska det vara mer än vardag och trygghet efter 20 år tillsammans?

Ärligt talat vet jag inte. Lycklig vet jag inte om någon är men lagom tillfreds, kanske. En djupt inbunden trygghet finns och vi ringer och messar alltid varandra på jobbet om dagarna när det är något. Eventuella problem med barn, hus, jobb, ekonomi etc. löser vi tillsammans. I slutändan är vi nog ändå den andras trygga hamn. Men visst, det är ju inte som de första åren precis och ibland blir man grå och frustrerad. ... Man går på rutin, liksom. 

Sex, nej, tyvärr. Det var väl 4 till 5 år sedan sist. Jag har faktiskt tappat räkningen på de år som passerat. Vi har väl iof alltid varit osynkade där men inte "döda" så som vi är nu. Hennes lust försvann helt för några år sedan iom en depression och sedan har den aldrig återvänt. Om det är medicinerna eller jag som är felet har jag aldrig fått klarhet i. Onanerar gör hon inte heller och jag har aldrig lagt märke till intresse för andra män. 

Jag har försökt prata en hel del om det, eftersom sex betyder mycket för mig, men vi lyckas aldrig få de samtalen att leda fram till något mer än att jag vill och att hon vill kunna vilja och att för henne ligger det oerhört långt bort att prioritera ... De första åren försökte jag leva på hoppet om förändring men numera orkar jag inte ta upp det om och om igen för ingenting. Jag får väl bara finna mig i att det är så för hennes del.

Om tjugo till trettio år lär väl min lust också ha sinat, så vänder det för henne då så jämnar det väl ut sig ... 

Vill ni båda få till en förändring?

Ett förslag då är att ni en kväll varje veckan gör något utanför hemmet tillsammans. Turas om att bestämma men det ska vara något båda kan. 

Förslag
Lång promenad i naturen med fikakorg
Gå på ett idrottsevent
Gå på en quizkväll på någon pub
Konsert
Bowling
Konstutställning

Under kvällen ska mobiler ligga i fickan
 

Det är jag som har försökt göra något åt detta i många år nu, men utan resultat från hans sida. Det är jag som ordnar med "datekvällar", jag som tar upp situationen till samtal, aldrig han. Han håller alltid med men efter några dagar är allt som bortglömt att även han behöver anstränga sig och kämpa. Efter senaste samtalet (förstås på mitt initiativ och jag lovade mig själv fick vara det absolut sista) så var det jag som bjöd ut honom på 3 dejter, överraskade med det ena och det andra. Det kom aldrig något från honom, och då hade vi ändå inte en fullspäckad semester på 6 veckor.

Men om du ordnar något följer han med?

I så fall, ordna något en kväll varje vecka. Hänger han på och ni har trevligt är det gott nog. 

Vi gör nästan allt tillsammans på kvällar och helger när det är "vanliga" dagar.

Middag äter vi alltid ihop hela familjen, sen när det är undanplockat hamnar vi ofta i soffan med mobilen en stund och sen tittar vi på gemensam serie eller tar en promenad innan vi går och lägger oss. Det gör vi också 99 av 100 gånger samtidigt.

På helgen åker vi ofta till stugan eller hittar på något med något av barnen eller alla tre om vi lyckas övertala de äldsta. Vi veckohandlar oftast tillsammans och lagar nån god middag ihop. Veckan vi är barnfria kan det hända att vi slänger oss i soffan med en pizza och bara kollar på film hela helgkvällen.

Om vi inte umgås på kväll/helg är det för att vi antingen har något med respektive barn, träning eller föräldramöte eller att barnet önskat en enskild aktivitet, eller något jobbrelaterat typ en kurs, jobbresa eller jobbfest. De flesta av våra vänner är gemensamma vänner men såklart kan det bli någon sväng ut med separata kompisar också, men det är inte så ofta.

Ibland kan vi umgås passivt också, typ att jag sitter och läser medan han kollar på nån av de serier han gillar men inte jag.

Ni ägnar alltså all er lediga tid framför små eller stora skärmar och visar era barn att det är enda sättet ni kan umgås på? Jag ryser när jag läser detta. Inte konstigt att många barn inte kan hitta på nåt annat i livet än att se på skärmar.

Oftast pysslar vi med varsitt, oftast har man å barn hunnit äta också när jag kommer hem. Ibland kollar vi på film eller nån serie ihop, eller en gemensam hundpromenad ibland. Går och lägger oss samtidigt i alla fall :)

Tja, barnen är tonåringar. De har ju sina intressen och sitt umgänge. Visst, de spelar för all del dator, TV-spel, scrollar telefon och sådant men naturligtvis inte bara det utan de har ju sitt med sina kompisar. Där är nog vi vuxna sämre på att hitta på något mer "aktivt" eller "utåtriktat" på ledig tid än vad barnen är. Visst, ibland behöver man hålla på i trädgården, fixa något på huset eller skruva på någon bil, men det blir sällan av på vardagen efter en heldags jobb och middagsstök. Sedan ser jag inget fel i att ha fritidsintressen som är "skärmbaserade", för mig är inte en digital hobby eller fritidssyssla mindre värd än en analog. 

När jag växte upp satt hela familjen oftast framför TVn hela kvällen, det var vad man gjorde då. Och bråkade om vilken kanal som skulle tittas på och hatade sporten som alltid var i vägen för program man ville se.

Det var lite mer socialt än att alla glor på varsin skärm som idag, men i princip är det väl ändå inte så mycket skillnad?

Det är väldigt stor skillnad.

Som du säger tittade man på nåt ihop. Då såg man också på en serie samtidigt som alla andra. Hade det kommit ett avsnitt av McGyver pratade man om det i skolan dagen efter. Inte som idag när alla ser helt olika saker.

Sen var tempot ett HELT annat. Tänk bara på vinjetterna, som kunde vara nån minut långa. Allt fick ta tid, och det var inget man ens tänkte på eller stördes av. Idag blir barnen uttråkade om det inte är snabba klipp och händer nåt hela tiden. Det påverkar koncentrationsförmågan negativt, vilket det stått om i tidningen alldeles nyligen. Dagens barn läser heller inte lika mycket som tidigare generationer.

Idag är det också mobilt. Jag ser tvååringar glo på en mobil på tunnelbanan eller bussen. Det har aldrig hänt förut, tv:n har ju bara funnits hemma. Många barn uppmuntras inte att faktiskt vara i verkligheten bland andra människor, utan får försvinna in i en mobil istället.

Så det är väldigt stor skillnad, det hoppas jag du också ser.