Jag ljuger

Jag ljuger: ?Nä, jag trivs själv, jag behöver inte ha en massa folk omkring hela tiden.? ? Jag trivs inte själv, jag trivs inte med mig själv. jag är däremot van vid att vara själv, det är mest bekant för mig att vara själv. Och även om det är mer bekant och på så sätt ger mig en form av trygghet så är det då, i ensamhetens tystnad, som frågorna börjar viska, höjer sin röst så att de börjar eka. Frågorna som aldrig får svar. Frågorna som till slut skriker efter svar. Frågor som gör ont. Frågor utan svar som föder en förtvivlan utan gräns. Även den smärtan och den förtvivlan är bekanta nu. Jag trivs inte i detta. Jag trivs inte med mig själv för detta är vad jag hamnar i. Jag trivs inte själv, men jag säger så. Det minskar risken till att jag förväntas förklara något som jag själv inte förstår. Varför jag till slut står själv med en massa obesvarade frågor om vad jag gjort för fel, varför jag inte fick någon förklaring, varför hon var så noga med att få mig att tro på henne när det uppenbarligen inte var så viktigt över huvud taget. När hon slutade tycka om mig så gjorde jag det med. Jag tycker inte om mig alls.

Jag trivdes med mig själv och tyckte om mig då hon var den person som kom mig närmast. Det var ömsesidigt, sa hon, sen försvann hon helt plötsligt och avvisade mig konsekvent trots år av relation.

Min största rädsla införlivas. Jag är ensam, jag har ingen i närheten att prata naket, förtroligt och fint på djupet med ? för jag törs inte ? och jag begriper inte varför det blev så här. Jag kommer tvingas överleva ensam och jag kommer tyna bort ensam, utan att begripa varför. Och den som orsakat att det blivit så här är den person som sa sig vilja leva resten av sitt liv med mig, hon ville aldrig att jag skulle behöva känna mig ensam igen, hon lovade att det aldrig skulle ske. Hon kände mig utom och inom. Hon visste om all min skräck och jag hennes. Jag var det bästa som hänt henne, sa hon. Jag var den enda som förstod henne, sa hon. Tvivla aldrig på mig, sa hon.

Min största rädsla är att du får för dig att jag inte älskar dig, sa hon. Sen blev det så här. Frågor som aldrig besvaras, aldrig får jag reda på vad jag gjort fel och varför hon inte vill veta av mig. Jag litade på henne, jag såg inget annat. Hon ville tatuera in mitt namn i sin ljumske ?Så att det syns vem jag tillhör.?, sa hon. Och hon bad mig att aldrig någonsin tvivla på henne. Nej, varför skulle jag det?

Min största rädsla, att leva resten av livet ensam. Att inte ha någon att dela något med i slutet, ingen att ha något att minnas något tillsammans med. Nu blev det så, ensamhet...

Var jag hemsk? Var jag en otäck människa? Uppfattades jag som någon som ville illa? Jag förstår inte vad jag gjorde för fel. Vad hände?

Jag skulle bara vilja att allt blev tyst. Att frågorna tog slut och att allt blev tyst.

Jag vill kunna be om förlåtelse för det jag gjort fel, det som fått allt detta att bli som det blivit, men hon låter mig inte veta. Hur ska jag kunna veta vad jag ska be om ursäkt för? Var jag så oduglig? Var jag så värdelös? Var jag så obetydlig? Vilken betydelse hade allt?

Själv gått igenom skillsmässa, och ja, man bär på de frågor och känslor som du beskriver. Jag tror att det är en del av den sorgeprocess som man måste igenom. Men samtidigt måste man också försöka att tala "logiskt" till sig själv också, nej - man hade inte haft åratal av relation om man var så hemskt, om allt man gjorde var fel, osv. Och svaret till att det gått galet finns inte bara ett, konkret, svar på. Det finns många delmoment som lett till att man kommit dit man kommit.

Det svåraste är att vara den som blir lämnad, och det gör verkligen ont - mitt i, där det känns som allra värst. MEN, man kommer med tiden att resa sig upp därifrån också, gå vidare, starta om ett nytt liv där det kommer finnas möjligheter och chanser att få livet som man vill ha det, även om det blir med någon annan. Det är inte så att den relationen man hade var den enda relationen i världshistorien som hade potentialen att göra en lycklig, och alla andra framtida relationer kommer sakna betydelse. Det är inte så.

Jag vet att du inte kommit i närheten av så långt i dina tankar/känslor att du tänker på framtiden, för just nu är du i processen att bara överleva dag för dag - MEN, trösten jag kan ge dig - man blir betydligt bättre partner i nästa relation, och man törs också prata på ett helt annat sätt och stå upp för det som är viktigt för en själv - på riktigt. Man "säljer" inte ut sig - och det är bland de viktigaste fundamenten för att förhållandet ska kunna hålla över tid.

Men nej, du kommer inte för alltid leva ensam, du kommer inte för alltid leva som ett frågetecken. Allting kommer inte att få sitt svar, och det måste man leva med - precis som andra frågor som vi heller inte har/får svar på i livet. Men det gör inte att livet sluta levas. Jag tror tex inte att du dagligen går och mår dåligt över att inte veta säkert om det finns liv på andra planeter, eller att du inte vet exakt hur universum kom till eller ens hur stort det faktiskt är osv. Mao, vi lär oss leva med det. Likadant är det med ett brutet förhållande.

Jag vet faktiskt inte varför vi så gärna vill mäta oss själva som människor genom våra relationer, det är egentligen ett ganska dåligt mått. Att någon annan person med helt andra förutsättningar, tankar, personlighet väljer att vi inte längre är en match är egentligen inte ett mått på oss, utan på själva relationen. Och relationen är i sig inte vem eller vad vi är, det är ett annat "levande" väsen som vi bidrar till, men inte i grund och botten den vi faktiskt är. Hur väl man än någonsin konverserar, ingen känner en till sitt innersta till 100%. Ingen har hela historien till varför man är den man är, eller hur man blev som man blev. Ingen vet alla ens innersta tankar, förhoppningar, känslor eller fantasier. Och det bara är så.

Jag vet att det är bra mycket lättare att säga än att göra, men mitt bästa råd till dig, baserat på egen erfarenhet - försök lägga så mycket fokus och möda på det som ligger framför dig, än tänka på det som ligger bakom dig. Det kommer givetvis inte ändra att det gör ont och att man är hemskt sårad, men det underlättar och krattar vägen framåt. Kan man, behöver man ge sig själv den hjälpen. Försöka ta tag i så mycket praktiska saker man kan och orkar - för det är egentligen de som är mest akuta. Den enda som kan låta hela livet haverera är du själv - om du väljer det. I ett sånt här läge måste vår överlevnadsinstinkt liksom kicka in och få så mycket hjälp av oss själva som vi bara förmår uppbåda.

Men viktigast av allt, livet är inte slut, det finns gott om oskrivna sidor kvar - och de är dem du nu behöver arbeta för att komma vidare till.

Jag ljuger

INNEHÅLL