Lämna någon man älskar

Jag vet inte. Jag står antagligen i begrepp att avsluta ett förhållande pga att det inte funkar. Vi älskar också varandra massor, men han har vissa egenskaper som gör att jag inte mår bra i förhållandet. Min osäkerhet gör att han blir orolig osv. Det tar för mycket energi, och går ut över allt annat i livet så som mina barn.

Har försökt göra slut två gånger tidigare men inte klarat det. Grät i 4 månader innan jag gav upp senaste gången.

De säger att tiden läker alla sår, men jag antar att det då gäller att inte riva av sårskorpan hela tiden. Det är så svårt när man vet atg båda vill ha varandra, det läker liksom inte.

Ska man mer försöka se mannen som död? Kanske är det som gäller att verkligen acceptera att det inte fungerar.

Bättre mår man aldrig!  Man får lära sig att acceptera och invänta döden. Glädje och livslust har redan funnit sin död, bara invänta resten. Tyvärr kan jag inte vara mer peppade än så när det gäller kärlek,  men var tacksam att du har dina barn!!!

Å herregud. Vet inte vad jag ska göra, bara önskar att jag aldrig hade hamnat här.

Att påstå att man aldrig mår bättre är fel. Så kanske det är för dig, men inte för andra.

Jag känner personer som har gått igenom uppslitande skilsmässor eller förlorat sin livskamrat i olyckor eller sjukdom, efter flera decennier tillsammans.

Även dessa personer har kommit vidare. Det har varit tungt och det har tagit tid, men de har inte förlorat all glädje eller livslust. Har man gjort det, behöver man nog hjälp.

Tror man att livet är slut, kommer man nog inte vidare.

Ge det tid samt sök samtalskontakt om du behöver. Samt stöd hos familj och vänner.

Jag känner som sagt flera som har kommit över svåra förluster, i alla fall tillräckligt för att finna glädje och mening med livet igen. Så jo, det går.

Fast han verkar ju inte direkt vara en drömman om han gjorde slut av en sådan anledning.

Det är inte lätt med distansrelationer men när det antagligen handlar om en period så kan man ju stå ut med det, särskilt med tanke på anledningen i ditt fall. 

Jag hade gjort det för en man jag älskade och jag hade nog älskat honom ännu mer för att han är en engagerad pappa.

Hur stark är en relation om den inte klarar något sådant? Det är ju dessutom rätt egoistiskt att lägga den stressen på dig när du redan är orolig för dina barn. 

Jag förstår att du är ledsen och att det är en svår situation men vad tänker du om hans reaktion och agerande? Hur långt flyttade du egentligen?

Acceptans skulle jag säga är svaret. Det handlade igentligen inte om vad du ville, utan om hur det behövde bli - och att relationen gick i stöpet blev den tragiska konsekvensen av det.

Allt och alla perioder har sina förutsättningar och skeenden. Det kan vi inte ändra, vare sig på gott ELLER ont, vi kan bara försöka anpassa oss så gott det går - och det behöver vi tid för att göra. Och ibland, som nu för dig, kommer det med ett högt pris, ibland tom sorg, och då måste vi få leva i den tills solen så sakta börjar skina i våra liv igen, och vi orkar öppna upp för nytt i livet.

Livet kan ändå ha mening, även om vi under vägen upplever förluster, det beror väldigt mycket på hur vi väljer att se på saker, och hur vi väljer att se på möjligheter.

Nu känner jag inte dig, men jag skulle säga att det viktiga är att även om du nu flyttat närmre och finns som stöd för dina barn, sätt dig inte i en hopplös beroende situation där du gör det som samhället egentligen ska göra, och du har ingen tid eller möjlighet för dig själv. Där du i princip blir "fast" som assistent/vårdgivare, för det är inte bra vare sig för dig eller ditt barn. Du kan absolut finnas där som stöd, viss hjälp, men du kan inte vara en 24/7 resurs, då bränner du ut dig och i princip överger ditt eget liv - och då kommer du defakto inte alls vidare, du sätter dig bara i en hopplös situation. Det är viktigt att du har tid för dig själv och det som du kommer vilja göra och ha möjlighet till, kanske så småning om tom träffa en ny som bor närmre? I vart fall ge dig möjligheten till att skaffa en sådan relation, om du skulle vilja - även om det inte känns så nu.

Kärlek är en lustig sak som händer när vi minst anar det och med någon vi aldrig anat ATT vi kunnat uppleva det med, som vi bara stöter på nån gång på något sätt i livet - OM du håller dörren uppe. Det är bara du som kan välja det.

Men det viktiga är att alltid fortsätta göra saker vi tycker är roliga, pröva nya saker vi vart nyfikna på, se till att umgås med människor inom forum där vi också träffar nya människor. Då börjar livet så småning om att rulla igång igen, och vi kommer också med tiden hitta glädje och mening. Det går inte över en natt, men det tar heller inte åratal. Allt är upp till oss själva. Vi måste bara tillåta oss det.

Jag bodde så pass långt bort att jag endast såg barnen vid lov och någon lång helg då o då.  Barnen hade de inte bra hos sin pappa och jag var tvungen att agera men nya killen hade inte viljan att de skulle bo med oss på heltid plötsligt.
Så valet var ju då att flytta från killen till barnens kommun så de kunde flytta in hos mig.
När jag tog de valet blockerade killen mig istället för att kanske ev kompromissa om ev distans.
Han gjorde slut och hata mig för jag gjorde så mot honom.  
Nu bor barnen med mig på heltid.

Vi har hjälp av soc, BUP och psykolog 

Ja kanske är det bäst. Om man inte kan leva med varandra på ett vettigt sätt. Att lära sig leva med det goda i livet parallellt med en viss sorg. Att inte skjuta ifrån sig det som är bra,utan uppskatta det, som också kan pågå parallellt

Men jag skulle nog gå och prata med någon också, som ett stöd.

Man kan fastna i sorg, då kan man behöva behandling och/eller medicin. Misstänker du att det är så får du söka läkare/terapeut.

Är dina barn minderåriga? I så fall är det oerhört omoget av mannen att blocka dig för att du behövde ta ditt föräldraansvar. Det skulle ju aldrig funka i längden att bli en riktig familj.

Hur ser ditt sociala liv ut idag?

Ja. 9 13 och 15 år.
Vi bodde i olika kommuner för vid skilsmässan flyttade pappan sen var barnen mer hos honom för att deras kusiner bor där och att de redan ville gå i den skolan. 
Men allt rasade o de kom orosanmälningar . Jag sa då att barnen kunde bo hos mig istället men de ville inte min nya kille. Plus att de skulle innebära att stor del av deras nätverk av kusiner skulle "försvinna" .
De var killen eller barnen..

Jag har massa syskon . Men sjukskriven och känner rmig ensam.

Generellt är det väl bra att försöka vidga perspektivet. Kriser ger tunnelseende. 
Backa ett steg, försök inse att det här är inget unikt. Och att du ändå valt kärleken till dina barn, vilket är det viktigaste-

Jag förstår, så sorgligt! Men din kille verkar inte ha varit en sån generös person när han inte kunde förstå ditt föäldraansvar!

Det är drygt 2,5 år sedan jag valde att lämna en man som jag var galet attraherad av och tokkär i. Jag verkligen älskade honom.
Den famn jag för första gången någonsin verkligen känt mig hemma i.
Jag trodde det skulle vara vi resten av livet för det sa han, men han var inte beredd att lösa ett problem för min skull så för mitt eget välbefinnande var jag tvungen att lämna.
Jag saknar honom något galet fortfarande. 

Och jag är bitter över att jag inte var värd mer. Bitter över "lögnerna" om allt han skulle göra för mig för att jag skulle få en plats i hans liv. I hans hem.
Bitter över att han sa att jag var den första kvinnan han kunde tänka sig att leva resten av sitt liv med - vi var 50+.

Galet bitter över att han bara några månader senare var tillsammans med sitt x som han sa en del negativa saker om till mig. 
De lever nu det liv som han lovade mig.
Bitter över att han troligen var för feg för att tala om för mig att han ville tillbaka till henne trots att vi varit tillsammans i flera år. Bitter över han inte talade om för mig att han inte ville mera utan lät mig ta beslutet pga hur ointresserad han var av att ta tag i vårt sexliv. Han tappade sin sexlust... ? Och han bedyrade hela tiden att det inte berodde på mig.

Jag är bitter för att jag känner mig förd bakom ljuset. Och jag är bitter på mig själv för att jag fortfarande har otroligt starka känslor för honom. Han är som en jäkla magnet.

Sorgligt, men om du inte kommer över honom på flera år är det bäst att du går i terapi flr att reda ut varför du inte kan sörja och sedan börja gå vidare.

För många år sedan var jag utlandsplacerad på mitt jobb. Träffade en lokal kollega och inlede ett passionerat förhållande.

Sen blev dels min far allvarligt sjuk och mitt kontrakt löpte ut så jag behövde flytta hem till Sverige. Hon kunde inte följa med så vi bröt. Tog ett tag för mig att komma över henne.

Misstänkte att det var du med pojkvännen som krävde att du valde honom framför dina barn. Jag är glad över att du valde dina barn. 

Vad gäller din fråga om hur du nu ska hå vidare så behöver du prata med någon om din relation med honom. Du var i en psykisk våldsrelation. Detta behöver du kunna få bearbeta för att hitta dig själv igen och hitta styrkan i dig själv igen. 

Du gjorde helt rätt att välja barnen före killen!
För mig finns inget mer avtändande än en kille med bristande förståelse och empati speciellt när det handlar om ens barn, han känns som en superegoist och omogen.
Det hade kunnat vara så enkelt om han hade låtit barnen komma till dig eller att han också flyttade med närmre barnen, men nej, han var egoistisk och tänkte bara på SIG och sitter säkert nu sur, orättvist behandlad och bitter för att du valde barnen före honom, han är svag medan du faktiskt visar på styrka som lämnade pga dina barn, var så stolt över dig själv!!!!!!
Det är alltid en sorg att kärleken visade en ful sida, lätt att bara komma ihåg allt det bra som varit och på något sätt lever man på de minnena.
Sorg och förlust och som i ditt fall inkluderar även en flytt tar mycket på en människa, mycket att hantera på en gång.
Men du, se inte separationen som ett misslyckande utan som en stor vinst istället hur svårt det än känns i dags läge.
Dina barn kommer att tacka dig för all framtid att du valde dem före killen!
Du är en sann förebild!
Slicka dina sår och sörj det som inte blev som du önskade, du kommer att vakna en morgon och kunna se ljust på framtiden igen och ta denna erfarenhet som en klok hänvisning till vad som är rätt och fel.
Vet några föräldrar som valt männen före barnen och DET blev ett helvette för dessa barn.
Du gjorde rätt och en dag kommer du att få stor uppskattning för det och dina barn kommer alltid att känna att du sätter dem främst, du är en sann förebild för dem.
stort lycka till och ta en dag i taget, det blir bra, det kommer att vända. 

kram