Varför inte skilja sig lika gärna?

Ibland behövs nog parterapin för att skilsmässan ska kunna genomföras på ett bra sätt, vilket är jätteviktigt om man har barn. Då behöver man lösa sina konflikter även om man går isär. 

Ibland kan parterapin bli just den där örfilen som gör att man vaknar. En terapeut kan ju vara ärligt, krasst brutal och skaka om en just med orden om att acceptera läget,  att kärlek TAR slut och att det är bäst att separera.
Att man faktiskt behöver höra det som gör ont.  Att gå i terapi kan för många vara ett brutalt uppvaknande och ett nödvändigt ont.  Många har faktiskt inte förstått den biten utan blir tagen på sängen av den ärlighet terapi innebär.  Väldigt nyttigt alltså att boka terapi.

Detta! Det behöver inte vara för att rädda en kärleksrelation i slutändan utan ett hjälpmedel för att få en så bra skilsmässa som möjligt.

Hur kan du fundera på detta så mycket? Hur mycket erfarenhet av andras relationer har du?

Låt andra försöka ta hand om sina relationer.

Saker och ting kan nämligen även upprepa sig i nästa relation också om man träffar någon ny.

Jag önskar att FLERA gick i parterapi för att vissa mönster tenderar att upprepa sig i nästa och nästa relation. 
Det är naivt att tro att flertalet problem bara finns i ett enda specifikt förhållande . Löser man inte problemet och skaffar självinsikt så kommer nästa relation förr eller senare spegla samma mönster igen lika säkert som amen i kyrkan. 

Jag förstår hur du menar, och självklart har jag inte insyn i andras relationer mer än vad människor själva väljer att dela. Det är inte så att jag tror mig veta bättre än någon annan, utan det är mer en fundering jag har kring varför vissa väljer en väg framför en annan.

Jag håller helt med dig om att man måste ta ansvar för sina egna mönster, oavsett om man stannar kvar eller går vidare till något nytt. Det är ju ofta just det som blir avgörande ? att man lär sig något om sig själv, annars riskerar man att hamna i samma situation igen.

Min poäng är egentligen inte att kritisera dem som går i terapi, utan att jag undrar hur ofta det faktiskt leder till en verklig förändring, eller om det ibland mest blir ett sätt att skjuta på ett beslut. Det är en ren nyfikenhet från min sida, inte ett ifrågasättande av andras val.

Jag hör vad du säger och det ligger mycket i det. Självklart bär vi alla med oss våra egna mönster och om man inte får syn på dem så riskerar de att följa med in i nästa relation, precis som du skriver. Där kan terapi ? både par- och individuell ? absolut vara värdefullt.

Samtidigt kan man ju vända på det: ibland kanske det inte handlar om ett återkommande mönster hos den ena personen, utan om att två människor helt enkelt inte fungerar ihop. Då kan det vara mer konstruktivt att våga släppa taget i stället för att försöka laga något som inte är menat att hålla.

Så jag tänker att parterapi kan vara jättebra för självinsikt och för att bryta destruktiva cirklar, men det behöver inte nödvändigtvis alltid innebära att relationen ska fortsätta. Det kanske snarare kan hjälpa båda att förstå varför det inte funkar ? och därigenom slippa upprepa samma sak nästa gång.

Håller helt med. Om vuxna inte klarar av detta utan hjälp är det ändå kört. Känner inte till någon som blivit jjälpt av parterapi. Hamnar man där vet åtminstone en av parterna att det är kört ändå. 

Så ser det ut bland mina bekanta. Parterapin är början på slutet. Nåt enstaka par håller ihop efter terapin de två jag känner står ut tills barnen är stora. 

Parterapi är ett sätt för den parten som kommit längst i sin vilja att lämna att rycka av plåstret långsamt.

Personen har redan bestämt sig men för att inte chockera sin partner tagit till terapispåret för att polletten långsamt ska trilla ned.

Fast det är ju just detta som ÄR terapi. Att komma till insikt.  
Sen ska man ju ha klart för sig att även om man har självinsikt och  sanningen svart på vitt kan man ändå välja att fortsätta ihop... Allt är upp till ens egen dumhet liksom
..  och är nog svaret på varför folk väljer terapi från början. Dumhet och naivitet och fixering på att få rätt. 

Håller med.

"Jag säger inte att skilsmässa alltid är svaret. Men ibland undrar jag om parterapi är ett sätt att skjuta upp det oundvikliga ? i stället för att våga släppa taget och börja om på nytt."

Vad är det för fel att skjuta upp skilsmässan med parterapi? Det är bättre än att bara fortsätta för att man inte vågar ta steget. Det är ju inte som att terapi är skadligt.

Jag tycker att det verkar i många trådar som den ena vill ha förändring men inte den andra. Då behövs nog parterapi. Antingen blir det en förbättring eller så blir det skilsmässa, men då förstår iaf den ovilliga partnern varför.

Har man barn ihop så förstår jag att man inte bara sticker, medan partnern är helt oförstående och chockad. Man ska ju samarbeta om barnen sedan också.

Skulle säga att det handlar i grund och botten om hur ärlig man är med sig själv efter man avslutat sitt förra förhållande. Min erfarenhet, jag tycker nog man blir bättre partner i sitt kommande förhållande. Visst, nu har jag inte haft många förhållanden, men blev skild efter ganska många år. Var väldigt ärlig med mig själv, vad JAG gjort fel, inte vart observant på, inte kommunicerat osv vilket jag verkligen ansträngt mig på och tänkt på extra mycket i mitt nästa förhållande, att INTE falla in i min gamla "lättja". Det gör mig givetvis inte till den perfekte partnern och utan fel/problem på något vis - men det gör i vart fall att jag ARBETAT på mig själv, innan jag bara tokslängde mig in i något nytt.

Problemet idag tycks vara att folk av ren stolthet ABSOLUT bara ser fel på sina fd partners, men ALDRIG gjort något fel själv - och de duger minsan som de är ( jag är som jag är ) annars får det vara - också slänger de sig in i nästa förhållande snabbare än snabbt, blir sambo inom några månader, och sen blir de JÄTTE förvånade när nästa förhållande tar slut efter ett par, tre år....... MYCKET konstigt....

Och det som är så sorligt, många förhållanden skulle aldrig krascha, eller ens bli till, om folk faktiskt tog ett steg bakåt, tog tid att rannsaka sig själv, och försökte förbättra sig själva, och framförallt gick igenom vad de faktiskt SÖKER och BEHÖVER i ett förhållande, för att hitta och bli en bättre partner i framtiden.

Att gå i terapi kan skapa orealistiska förväntningar om att relationen ska ?räddas?. Det kan leda till att den ena partnern får hopp medan den andra egentligen redan bestämt sig, vilket i slutändan kan göra separationen ännu mer smärtsam. Argumentet att man ?inte bara sticker? på grund av barnen kan slå åt andra hållet, dvs barn märker ofta spänningar, kyla och konflikter. En långdragen process kan göra att de får leva i en osäker och känslomässigt pressad miljö längre än nödvändigt.

Antingen har du absolut ingen erfarenhet av parterapi eller ens en relation över huvudtaget. Eller så har du erfarenhet av relation,  men känner olust över terapi pga orsak som tex att obehagliga sanningar ska dyka upp som inte känns bekvämt. Jag kan absolut ha fel, men att försöka rädda en relation ffa med barn inblandat tror jag absolut kan vara värt ett försök. Ibland hamnar nog par i en loop som är svår att ta sig ur , då många saker kommer emellan vilket gör att man glömmer bort kärleken som förhoppningsvis finns kvar

Jag tänker att om man har barn ihop måste ha en mer eller mindre livslång relation med den andra föräldern oavsett om man är gift eller skild från denne. För man kommer att ses då och då och behöva samarbeta tills barnen är 18 år gamla. Därefter ses man ändå i samband med högtider och barnbarn mm. 

Då är det bra att lägga en hyfsad grund för ett samarbete och en kommunikation som funkar framöver. 

Har man inga barn ihop är det väl bara att packa o gå.