En kväll med sorg i hjärtat

Fortsättning:

Inte efter att ha blivit avvisad så många gånger. Inte efter att hon går nästan hela vägen med mig, bara för att sluta mitt i, då det blir någon form av låsning, och där är jag, med en känsla av sexuell frustration blandad med avvisning och en liten känsla av att ännu en gång ha blivit lite sårad. Det är lätt att bli avvisad 10 gånger, 15 gånger, 20 gånger, men sedan börjar det långsamt bli tärande.

Hon vill inte ha mig på samma sätt som hon en gång ville, och jag sörjer det vi en gång hade. Nu ska jag försöka sova medan hon och vårt barn sover även dem. Godnatt <3

Gnällmåns!
Ert barn är tio månader. Du är trött. Trött? Hur trött ska då inte inte din partner vara efter att ha burit ett barn i nio månader, genomgått en förlossning som lämnat henne med skador och ha ständig uppkoppling med med den nya bebisen. Och du bara tänker på hur du ska få sex som förr. Skäms på dig! Lär dig att ha förståelse, att avlasta med barnet, med nödvändigt hushållsarbete, att hitta andra sätt att ha sex på tillsammans utan att nödvändigtvis penetrera. Tid läker - det är en sanning med substans. Ditt egotrippade gnällande och begynnande hot om konsekvenser driver in stora pålar i ert förhållande, tro mig!

Men snälla rara! Ert barn är inte ens ett år och din partner fick dessutom skador vid förlossningen!

Det är inte ett dugg synd om dig i detta. Du får helt enkelt ta hand om din lilla grej själv och låta henne läka i fred, både fysiskt och psykiskt (en förlossning kan vara ett trauma).

Under tiden gör du minst din del av allt arbete med hushåll och barn och låter bli att lägga ytterligare stress på henne genom att ge henne dåligt samvete. SKÄRP DIG!!

Tycker ni är onödigt hårda mot TS ni som har svarat. Med alla möjliga reservationer för att TS fru och barn är specialfall så tänker jag såhär. 

Om frun har trauma efter förlossningen: se till att hon söker hjälp. Svårt att få, men inte omöjligt. Om hon har ont: se till att hon söker hjälp. Svårt att få, man får söka runt galet mycket men det finns hjälp att få. Om hon blev sydd kan ärr-remidering vara ett alternativ, undersök det.  Ge inte upp om hon behöver hjälp, stötta henne i att leta rätt på någon som vill hjälpa. 

Men ok: 10 månader, då har faktiskt de flesta ändå återhämtat sig ok fysiskt. Och även när man har förlossningsskador som ger bestående men (som jag t ex) så har det läkt ungefär så väl som det kan efter den tiden. Men visst det är individuellt. Normaltiden för att börja med ett sexliv efter förlossning är ju två månader, även för de som har blivit sydda.

De flesta som är hemma med barn har faktiskt en lugn och skön tillvaro, lugnare än den som jobbar som ska greja en massa hemma uppepå arbetet. Har man stora problem att klara vardagsliv när man är hemma med en 10-månaders så bör man också söka någon slags stöd tror jag. Faktiskt. För så tufft är det inte i normalfallet. Att TS skulle göra mer än hälften av hushållsarbetet ställer jag mig frågande till, såvida det inte finns funktionshinder, sjukdomar eller annat som påverkar. 

Jag tror att TS blir påverkad av avvisandet på ett djupare plan. Det skadar honom känslomässigt och i grunden som person. Många kvinnor verkar inte förstå den djupa kopplingen som finns hos män mellan sex och djupare känslor och värde som man i familjen. Att bli avvisad betyder mycket mer än att inte få möjlighet till utlösning typ. 

Med det sagt. TS du kan inte göra annat än att acceptera läget. Just nu är det ok att inte känna någon lust alls och det kan vara bra att prata om det. Berätta för din partner utan att skuldbelägga att som läget är har du ingen lust alls till närhet. Så får hon i sin tur berätta hur hon känner. Ni tycker förhoppningsvis fortfarande om varandra och kan samarbeta kring familjen. Gör det. Det är HELT OK att bara vara vänner en lång period efter att man fått barn.

Ge det tid och försök att inte grubbla över avsaknaden av allt som var. Lev i nuet med barnet. Jämför absolut inte med andra! Och kanske kommer både känslorna och lusten tillbaka så småningom. I så fall, var tacksam och ta emot. Om de inte gör det - agera utifrån det läget då. Min man tex, han och hans ex bestämde sig efter andra barnet för att leva som vänner tills barnet var 12 år, då skulle de skiljas på ett bra sätt. Och så gjorde de sen. 

Men ge det några år i alla fall.  Det blir en ny otroligt jobbig period när barnet börjar på förskola. Så vänta tills barnet gått på förskola ett år tills att du drar några mer djupgående slutsatser av situationen. Så skulle jag tänka.

Redan innan vi fick barn så gjorde jag ungefär 80% av hushållsarbetet. Hon har beskrivit det som att hon tog ett steg tillbaka, varför vet jag inte. Önskar att hon inte gjorde det. Uttryckt att hon gärna får göra mer, men hon är mer tillbakadragen. Kollar om någon annan gör först. Och även om ingen gör det så skjuter hon upp det. Och även om det skjuts upp så kanske det till och med glöms bort. Inga problem sålänge vi inte hade barn.

Men nu när vi har barn så har hon under en lång tid inte gjort någonting alls i hushållet. Fullt förståeligt. Men jag har även avlastat kring barnet en hel del, och nu har jag barnet en hel del, medan hon börjat göra lite hushållssysslor. Har blivit bättre på att delegera, så inte allt hamnar på mig. 

Satte ord på en av grundproblemen idag: Det känns lite som att jag är tillsammans med ett barn. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, men när hon både är dålig på att komma till skott med att göra saker och ting, och när hon väl ska göra det så ställer hon många många frågor om hur hon ska göra det eller vad hon ska göra, som att jag är någon slags projektledare som hela tiden ska övervaka mina anställda, varpå jag alltid svarar "Gör precis som du vill", eller "Det spelar ingen som helst roll för mig", eller när jag blir irriterad så blir det ett kort svar "jag bryr mig inte. Och slutligen, när hon väl gör saker så gör hon det i en så långsam takt så jag ser hur mina arbetsuppgifter byggs upp som ett berg, medan jag har hand om vårt barn. Det kan handla om att det tar 1,5h för henne att hänga upp tvätten, och under den här tiden hade jag både hängt upp tvätten, lagat mat, diskat och plockat undan saker. 

Jag gnäller mycket, men jag känner mig så sliten. Det är för mig slitsamt att vara projektledaren i relationen, vara den som ska driva saker och ting, vara den arbetssamma och samtidigt avlasta med barnet. 

Någonstans har min respekt för henne avtagit. Jag önskar att hon kunde vara mer drivande. Få saker gjort. Veta vad hon vill jobba som eller var hon vill bo. 

Och när hon väl pratar om drömmar så är det oftast helt orealistiska drömmar. Använda alla våra pengar för att köpa en sommarstuga när vi inte ens har ett eget boende. 

Och ovanpå allt detta så är hon inte sugen på mig längre. Hon har inte ont, hon säger bara att det känns annorlunda. Men det är just suget som är borta. Vissa säger att det kan återgå när man slutar amma. Vi får se. 

Tycker synd om mig själv just nu, och behöver det. Men ser fram emot när jag återhämtat mig lite och kan se på allt detta från ett kreativt perspektiv. Finna lösningar så jag inte sliter ut mig. Finna lösningar så hon får sina behov tillgodosedda. 

Vet inte vad jag ville med allt detta - skriva av mig. Kanske få lite input.
Min flickvän är helt fantastisk på precis alla sätt och vis, och även om jag gnäller om ovanstående så var inget av detta något problem när vi inte hade barn. Och kanske blir det bättre när vårt/våra barn är äldre. Vi får se.

Jag är ofta av en kontroversiell åsikt, att ett dåligt sexliv är en orsak till uppbrott om en part lider brist. Det blir I längden ett stort problem.

Men please bitch, 10 månader? Du ger dig in i en negativ spiral där ditt gnällande och fjantande förmodligen uppfattas som ett djupt oattraktivt drag av din kvinna. Var lite jävla man ett tag, ett par år kan det vara knackigt och man får till det när man får till det, och så har man perioder under den tiden där båda är sugna och det blir mer action en vecka här och där.

Men förmodligen har ditt självömkande dödat att form av attraktion till dig, för hennes del. 

På sikt hade jag absolut backat dig här, men nu verkar du vara en stor del av problemet själv. De första åren får man bita ihop lite och vara lite inkännande, låta henne ta initiativet till större grad, så växer lusten till slut fram.

Vi män har rent generellt ett statiskt behov, för att vi är programmerade rent biologiskt att sprida avkommor. Kvinnor är istället cykliskt programmerade, eftersom de är dom som ska bära avkomman. I ett modernt samhälle blir det någon form av tyst kompromiss, där du ibland måste vara man nog att kompromissa. Annars resulterar det i att hon istället blir statiskt osugen, för att du uppfattas som en vek liten pojk.

Om jag ska summera så måste du bygga upp din integritet och maskulina avbild, för den har du till synes raserat sedan ni fick barn. Sluta gråtrunka!

Mycket bra skrivet, och klokt.

Sen är det motsägelsefullt att du å ena sidan säger att hon är ett barn, att du är den som gör allt, men å andra är det du som vill knulla? Det låter snarare som en skenåsikt, för att ursäkta ditt gnäll.

Som sagt, är det fortfarande ett problem utan synbar lösning om två-tre år har du fog för oro, och jag dömer dig inte om du på sikt måste lämna om det blir bestående. 

Tack, jag tror att nästan alla problem när det kommer till sex grundar sig i det här. Alltså män som inte förstår och respekterar att kvinnors behov kommer i stora och små cykler, och kvinnor inte förstår att mäns behov nånstans är nästan konstanta.

Med det sagt innebär den här undermedvetna kompromissen i relationer där det fungerar att mannen lär sig att hålla band på sig i perioder, medans kvinnan ibland kan finna driften i sig för att möta mannens behov. Så tror jag att vi fungerar rent automatiskt i sunda förhållanden, medan det här lätt går ur led när det även finns andra saker som skaver

Jag tycker inte hon låter särskilt fantastisk utan mest rätt lat med hushållet och barnslig, även om man klart blir trött och behöver läka efter en förlossning. Men att du valt en mor till ditt barn som inte är drivande och kan ta beslut om sitt liv borde väl ha märkts innan också? Hennes plan var kanske mest att få barn och slippa jobba ett tag till?

Mitt barn knäckte svanskotan på mig på väg ut så jag kunde inte ens sitta upp i en soffa på ett par veckor, måste ha en sån där badringskudde så att kotan inte rör vid något. Jag fick kronisk foglossning som ger smärta så fort jag ens springer efter en buss 25 m på asfalt. Jag blev hopsydd i 45 minuter av tillkallad läkare efter att barnet kom ut. Jag frågade "hur många stygn" och hon sa "det vill du inte veta". 

Vi återupptog sexlivet efter 8 veckor och det var skavigt och jobbigt med stygnen i början men med olja och lite försiktighet gick det snart bra igen, även om det nog tog 10 ggr innan det blev skönt som förut. Jag återgick till jobbet efter 7 månader och då var pappan ledig.