Hur accepterar man att man inte kommer få fler barn?
Jag är 33 år gammal. Har två barn, en tonåring från en tidigare relation och ett barn i lågstadieåldern med min nuvarande. Har dessutom två bonusbarn i tonåren. Jag hade så gärna velat ha ett till barn. Kan inte släppa tanken på att inte få vara gravid igen, få ett till barn att älska gränslöst. Jag känner att jag fortfarande har "åldern inne", men klockan tickar på.
Problemet: Sambon vill absolut inte ha fler barn. Han är nu över 40 år och känner sig för gammal. Tre av barnen vi redan har har dessutom olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och den ena har utöver detta ett psykiskt dåligt mående. De tre största börjar bli stora, självgående, en är snart myndig, föräldraansvaret börjar minska. Den yngsta börjar också bli stor. Kan snart börja gå själv hem från skolan, klär sig själv, ingen blöja osv osv. Sambon känner att han varit småbarnsförälder en stor del av sitt liv (är ganska exakt 6 år mellan hans tre barn dvs 6 år mellan första och andra och 6 år mellan andra och tredje). Han känner att han vill kunna och orka "leva livet" när yngsta blivit stor.
Jag känner en sorg över att inte få uppleva en "ordentlig" graviditet. Att aldrig mer få ha en bebis att rå om. Aldrig mer se ett nytt liv utvecklas osv. Första barnet var jag väldigt ung när jag fick och allt det innebär. Genomgick graviditet och förlossning själv, haft hand om barnet själv. Andra barnet kom som en chock. Oplanerat gravid trots preventivmedel (spiral). Sambon tänkte samma då. Ville inte ha barn. Detta barnet skulle förstöra hans liv. Vi gick till kurator många gånger, parterapi osv under graviditeten och den däe lyckan fanns inte. Att gemensamt planera ett liv, gemensamt längta, gemensamt rå om. Han älskade barnet när denne kom, men det var först då. Innan det var jag ensam hela graviditeten med alla inköp, boande, MVC besök osv.
Jag borde nöja mig med två barn. Men längtan blir större och större. Hur accepterar man att två barn är max? Att man ska nöja sig? Det känns som att detta är min sista tid att bestämma mig, för snart kommer tiden bestämma åt mig.
