Är det konstigt att bli svartsjuk på barnens pappa?

När man blir avundsjuk, vilket alla utom helgon blir någon gång, så är det något som man själv saknar. 

Då undrar man vad som saknas i ditt fall ditt fall, du har ju redan en egen fin relation till barnen.

Kan det vara egna barn som du saknar?

Det kan lätt bli så som du beskriver. Åtminstone för de bonusföräldrar som engagerar sig. 

Man behöver då påminna sig om att de biologiska föräldrarna nästan alltid kommer vara barnens nummer 1. Det går inte, och du ska inte heller försöka, att tävla mot barnens riktiga pappa. 

Vet din plats, så kan det ändå bli jättebra. 

Var också medveten om att när (om) förhållandet spricker, så försvinner barnen ur din värld. Trist, men oftast ett faktum. 

Jag tror du satte huvudet på spiken men samtidigt så tycker jag om barnen. Inte enbart för att jag saknar egna barn utan för att jag har kommit barnen så nära. 

Nu är relationen väldigt bra men jag förstår vad du säger. Den tanken har drabbat mig. Jag skulle inte bara förlora min partner utan även relationen till barnen. Vilket skrämmer mig lite om jag ska vara ärlig. Men, jag tänker inte låta det hindra mig från att bygga en god relation till barnen.

Du känner något dom är oerhört vanligt. Oftast hör man om kvinnans perspektiv utifrån att vara bonusmamma då svartsjukan oftast kan vara tuff då den också många gånger bottnar i den biologiska klockan för kvinnor som längtar efter barn men som kanske inte får chansen i en bonusfamilj.

Kanske är det så för dig också.  Du ser en sida av din partner som du aldrig kommer i närheten av , ett liv före dig som du beundrar, respekterar men också längtar efter att få uppleva när du nu lärt känna barnen , ett liv som exet fått ta del av som är självklart för dom båda. 

Har ni pratat om gemensamma barn? Är det något som är en möjlighet?  

Tänk i tacksamhet istället. Du har hittat kärleken och det kom barn som du tycker väldigt mkt om med. Du får umgås mkt med dem och du har en stor roll i deras liv även om du inte är pappan. 

Missförstå mig rätt men det är på sätt o vis fint att du känner som du gör. Du tycker om barnen. Du betyder mkt för dem också garanterat. 

Hade jag varit barnens mpr så hade jag nog uppskattat att du dela med dig av dina känslor 

Tack! Det gjorde mig faktiskt lite glad att läsa ditt inlägg. Jag känner enorm tacksamhet för relationen med barnen och min partner men kan inte riktigt skaka av mig känslan av att ?jag inte ska känna såhär?. 

Har funderat på om det är bättre att lära sig att hantera känslan innan eller prata med min partner. Lutar åt att prata med henne för att få lite stöd i/förståelse för tankarna. Jag är inte en svartsjuk människa så det här är en mycket ovanlig känsla för mig.

Tack! Tror du kanske är något på spåren här. Den här relationen har väckt många tankar/känslor inom mig och innerst inne är det väl kanske en egen längtan som hägrar. 

Sedan vill jag inte förminska hur jag känner inför barnen. Barnen betyder jättemycket för mig oberoende av mina känslor inför egna barn. Så jag tror inte enbart att det handlar om mitt hopp om ?egna barn? en dag.

Vi har pratat om det och det är någonting båda vill.

Hur länge har ni varit i ett förhållande?
Hur gamla är barnen?
Är det första gången du är i ett förhållande där det finns barn med i bilden?

På ett sätt är det ju bra att du är "medveten" om dina känslor, tankar och funderingar. Men jag tror att det vore bra för dig att hålla isär känslor och logik/fakta.

Känslor är just det, känslor. Det är inte fakta. Fakta i ditt fall verkar snarare vara att du har en fin relation till din nya partners barn. Fall tillbaka till den när det snurrar för mycket i ditt egna huvud. Känn en tacksamhet för att ni har "lyckats" få till en fin relation, mellan dig, din partner och dennes barn. Det är inte alla gånger "givet". Se det som att där har du och din partner "lyckats" - lyckats nå ett läge där ni alla kan umgås, trivas tillsammans.

Sen om dina känslor är "vanliga". Tja, kanske. Det kan säkerligen ibland uppstå ett uns av "avundsjuka", "svartsjuka". Men återigen se det för vad det är...

Du resonerar ju trots allt klokt kring att du är inte barnens "pappa". De har en bra pappa på "annat håll". Var glad för det.

Det kan säkerligen vara din "saknad" av egna barn som spelar in, det kan säkert vara att du inte har tidigare (?) erfarenheter av att vara i relationer där det finns barn med i bilden...

Ta upp detta med din partner?!? Tja, kanske. Beror nog helt på hur er kommunikation ser ut, vad ni delar med er av kring saker som händer i era respektive liv. Jag tycker väl i sak att i en stark relation så kan man dela med sig av saker som är bra och "mindre" bra, saker som kanske ibland påverkar en själv, och saker som ibland spiller över på relationen. 

Men ska du göra det så tror jag det är bra att du landar i dina egna tankar och funderingar först, att du kan försöka sätta ord på vad det är du känner, och vad som möjligen gör att du känner som du gör.

Men som sagt, jag tycker att du först och främst även skall känna en glädje i att ni har en fin relation, att barnen har en fin relation till såväl sin mamma och sin "bio-pappa". 

Man kan inte styra hur man känner. Jag tycker du ska va tacksam på ett sätt att du känner som du gör men ta tillvara på det som är bra i den känslan och hitta tacksamheten i den istället. Låter flummigt men du förstår nog min tankegång. 

Ge dig själv lite tid. Din situation är inte helt enkel. Finns säkert bonus föräldrar som istället känner att dom inte alls kan ta till sig barnen. Det är guld för alla att du gör det, även för deras pappa.

Ja, absolut! Du kan verkligen ha fäst dig mycket vid barnen. Det finns exempel på bonuspappor som haft en regelbunden kontakt med sina bonusbarn till och med när bonuspappan har skilt sig från mamman.

Men jag tänkte att du också vill ha egna barn, där du har hela pappansvaret och rollen.

Det är inget konstigt alls. Man kan bli svartsjuk på vad som helst.
Jag blir svartsjuk när min hund hellre vill vara med mannen, trots att jag lägger mest tid på den. 

Mänskligt att känna så, särskilt när man knyter starka band till andra.

Har du någon vän att prata med? Eller syskon, föräldrar? Som kvinna skulle detta definitivt vara något jag skulle prata med mina kompisar om, vrida och vända i all oändlighet. Visst är det bra att prata med sin partner, men ibland kan det vara bättre att prata med någon annan för att helt kunna fokusera på sina egna känslor.

När man läser att du har en så underbart fin relation till dina bonusbarn och dom till dig blir jag verkligen glad och vet du? jag tycker verkligen du skall berätta det för dom hur glad du är att ni har en så finnrelation.

att man får sådan svartsjuke känslor ( nu är ju jag ingen expert på något vis) tror jag är väldigt vanligt som bonusförälder när man ser att ?grund? familjen har en så fin relation till varandra efter separation och man blir så fint insläppt och mottagen som du blivit av alla och då oxå får en fin relation till barnens pappa gör ju att man klart kanske önska att det var ens egna eller att man har egna barn.

kanske bra om du kan prata med din sambo om detta på ett sätt så hon inte blir arg eller misstolkar det.

lite mer som att du är svartsjuk på hur fin relation alla dom har till varandra men att du är så tacksam för hur fint dom släppt in dig. och kanske då säga att du skulle var släpen för ett barn om hon är intresserad 

Jag förstår att det är utmanande men tyckte också spontant det var vackert mitt i allting. Tänk vad underbart för barnen att ha tre vuxna som känner så starkt för dem. Och du kan absolut bygga en lika nära relation med åren. Mina barns biologiska pappa finns inte med i bilden, de har enbart sin styvpappa och han kommer alltid vara deras pappa. De har vuxit upp med honom och jag tror inte relationen mellan dem spricker om vi skulle gå isär, även om det kanske är litet mer beroende av personkemin. Jag tror inte att det behöver bli mindre nära för att man är en person extra. Jag blev själv närmare min egen bonuspappa än min pappa på vissa sätt även om jag var nästan vuxen när de blev ett par. Nu förstår jag att barnens pappa är underbar och att du varken bör eller vill komma emellan dem, men det är inte han eller du. Det kan vara båda. Varje relation är unik.