Mamma måste vara sjuk, extremt elak och jag mår dåligt. Hjälp på diagnos?!

Vad spelar det för roll omhon är narcisist, psykopat eller bara dum?

Den viktiga frågan är varför du umgås och kommunicerar med henne. 

Brukar du kasta dig framför bilar med jämna mellanrum trotts att du bryter ben och blöder varje gång? 

Jag hade backat bort ifrån henne och så gott som helt klippt relationen. Svårt med personer som på nåt sätt blir sjuka och förpestar sin omgivning. 

Den dagen hennes grannar eller andra börjar klaga eller anmäla henne så blir ni nog lite tvingade att ta tag i problemet på riktigt. 

Din mamma påminner om min mamma. Men din mamma är mer extrem och dysfunktionell. Min mamma höll ihop åtminstone utåt.

Jag tror det handlar om Adhd och Borderline, som nu kallas EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom.

Adhd och EIPS har liknande genetisk bakgrund, enligt den senaste forskningen. ADHD innebär att man inte kan reglera impulser, EIPS att man inte kan reglera känslor. 

En person med ADHD och EIPS utvecklar ofta även narcissism, som är en personlighetsstörning, som innebär mycket dålig, obefintlig självkänsla. Därför blåser många narcisserna upp sig men inte alla . Grundorsakem är den dåliga självkönslan, som uppstår dels av ständiga misslyckanden i livet och ofta också något trauma i barndomen , eller en väldigt dålig och känslokall barndom, vilket i sig är ett trauma . 

Jag har löngtat hela livet efter att få känslomässig kontakt med min mamma, och bråkat hela livet med henne. Lagt ner oändlig energi till ingen nytta. Vid 65 blev hon myckrt värre,  sen fick hon Alzheimerdiagnos vid 74. Hon blev fruktansvärt extremt elak vid 80 , jag sa till hemsjukvården att ni får göra något , jag orkar inte.  Då fick hon Antidepressiv medicin , Sertralin och nu är en en ängel, väldigt lugn, blir aldrig arg. Jättekonstigt. Hon får minsta tabletten och effekten kom efter tre dagar redan. . Hon hade nog behövt ha denna medicin tidigare, men hon hade aldrig någonsin sökt hjälp själv. 
Din mamma är sjuk, hon kommer troligen inte vilja ha medicinsk hjälp. 

Du skall inte offra ditt liv för henne. Sök dig till andra människor . Gå i terapi och få hjälp med att bearbeta !!

 

Hon har antagligen någon diagnos, npf eller en pwrsonlighetsstörning som t.ex. narcissism. Eller troligtvis båda. Tänkte lite på ADHD, men i så fall har hon ju uppenbart andra beteendestörningar också.

Typiskt för manipulativa människor är att de är trevliga inför utomstående men rent ut sagt hemska inåt.

Viktigast i sammanhanget är att du verkar till viss del vara känslomässigt beroende av henne. En terapi kan hjälpa dig att stå mer på egna ben.

Om hon har någon medfödd svårighet, som ADHD eller Asberger eller instabilitet i humöret, så kan du ha ärvt delar av det. Men elakheten hör inte till de diagnoserna. Så det är något utöver det.

Det viktigaste är att du får stöd att bryta hennes påverkan på dig. Hon verkar inte alls bry sig om ifall du mår bra, hon använder dig i sin egen känsloreglering.

Om du upplever mycket svårigheter i dina andra relationer, i livet, så kanske du vill ha  en utredning utöver terapin? Men det är svårt att få som vuxen. Är det mest med din mamma svårigheterna i samspel kommer fram så ligger de problemen helt på henne. Dp är det inte untressant med en utredning för din del.

De terapeuter som finns på vårdcentralen har riktig legitimation, om de kallas för terapeut. S:t Lukasstiftelsen har också legitimerade terapeuter. 

Om den vårdcentral som man är listad på inte har någon terapeut så kan man byta vårdcentral. 

Jag tycker det verkar som om det finns två sidor av myntet här, dvs ingen rök utan eld. Hon verkar ha anledningar att bete sig som hon gör mot dig. Du säger att du inte bryr dig om hur hon mår, och att hon inte  bara vill prata om smink och kläder m.m. Hon kanske upplever dig som för opersonlig och kall och reagerar på det utifrån sin eventuella diagnos?

Föräldrar kan ofta känna att deras barn är otacksamma inför vad de gjort för dem eller att de blir kyligt och arrogant bemötta, när de vill ha tacksamhet och bli bemötta med värme och vänlighet och en dotter/ son som bryr sig. Har förstått att man ska vara försiktig med att prata om diagnoser på det här forumet, men din mor verkar ha fler än en, och bör söka hjälp för det, eller så är hennes reaktioner helt enkelt omogna, dvs någonstans lever hon kvar i tonåren och är irrationellt känslig och blir upprörd för småsaker.

Hon är 63, så inte så gammal. 

nej det stämmer att jag också bråkar, men hon är så hår även mot mina syskon och åven dom bråkar. Dock är vi alla vuxna. 

jag pratar såklart inte enbart om smink mm, men det är det hon drar när hon blir sur. Du ringer bara för att prata om smink och kläder och frågar aldrig hur jag mår, säger hon.
då känner jag bara suck, jag har typ aldrig fått frågan av henne hur jag mår eller hur min dag varit osv osv
varken som liten eller typ som vuxen.

når hon säger så tycker jag hon överdriver. klart jag även frågar och pratar om annat.

men hon är ju störd, så jag pallar liksom inte mer för hon ger mig fan ingenting. 

antingen får man höra att man har stökigt hemma eller borde banta och att jag snart är 35 och att jag typ borde ha barn osv.

Ja hon är störd, stöder dig inte och pikar dig. Försök att få stöd på annat håll så att du inte blir så känslomässigt beroende av henne, och kan dra dig undan och inte bry dig om vad hon säger. 

Min mamma och min syster påminner mycket om det du beskriver. Mamma hade starkt narcissistiska drag (diagnosticerat) och storasyster har EIPS, lätt intellektuell funktionsnedsättning och vissa narcissistiska drag.

Mamma var riktigt elak men visste hur hon skulle fjäska och manipulera folk till att tro att hon minsann bara var ärlig, hon menade bara väl, alla andra var bara överkänsliga och om man konfonterade henne fick man till svar att "du är galen, det där har aldrig hänt, varför anklagar du mig för såna där hemska saker? Alla som känner mig kan intyga att jag aldrig skulle göra något sånt", och vi som kände henne hade sällan modet att säga ifrån, för då tog hus i helvete.

Storasyster var mammas favoritdotter och i mammas ögon kunde hon aldrig göra fel. De flesta andra kunde se att något inte riktigt stämde med storasyster, att hon mobbade andra, inte hade några vänner och försökte tvinga barn som var mycket yngre än hon att vara hennes kompisar (och de yngre barnen tyckte såklart hon var jättemärklig och elak), hon låg efter i skolan och var väldigt omogen för sin ålder. Men tyvärr misstänker jag att mamma hade ett finger med i spelet för att storasyster inte fick hjälp eller anpassning, mamma vägrade nog inse att storasyster inte alls var ofelbar. Istället skyllde mamma på lärarna att de inte gjorde sitt jobb och det var därför storasyster inte lärde sig något, hennes klasskompisar var mobbare som inte ville vara hennes kompis, att hon hade svårt i skolan berodde på att hon var "överintelligent" och missförstådd.

Jag bröt kontakten med både mamma och storasyster helt och hållet när jag skulle gifta mig och jag velade över om jag borde bjuda storasyster och mamma till mitt bröllop. De båda var alkoholiserade och jag vet av erfarenhet att de har en tendens att skapa konflikter och att de inte tål att inte vara uppmärksamhetens centrum, så jag misstänkte att de skulle ställa till en scen på mitt bröllop och vara jättefulla.
Jag upplyste mamma och storasyster att de var välkomna på mitt bröllop om de kunde lova att vara nyktra och inte ta med någon alkohol. Ingen alkohol skulle serveras eftersom det skulle finnas barn bland gästerna och både jag och min man är nykterister. Och ja, då fick jag veta att jag var världens största egoist, att jag hade förstört deras liv, att jag skulle bli världens sämsta mamma till barnet jag väntade, att de hoppades att soc skulle ta mitt barn och att min man skulle dö för han var så ful, osexig, äcklig och värdelös och jag kunde väl inte få någon bättre.

Då insåg jag att jag hade gjort rätt som minimerat kontakten med mamma och storasyter, och bestämde mig för att bryta helt.
När mamma gick bort i julas blev storasyster inlagd på psyket och mina småsystrar erkände att de kände att de äntligen fått någon sorts frid i sina liv. Jag känner faktiskt samma sak.

Du kan behöva hjälp av psykolog eller terapeut tror jag.
Av någon anledning blir man lätt beroende av kontakten med mamma, man vill så gärna ha kontakt, men det kommer man aldrig att få, med en sådan mamma.
Jag har själv gått hos psykolog,

Jag känner djupaste medlidande. Känner igen det mesta du skriver hos min mamma. 

Hon har aldrig bett om förlåt. Vi pratade inte på 4 år, och hade inte gjort om inte mina syskon krävt att vi skulle närvara på samma dop och giftermål. 

Min mamma har alltid visat svartsjuka mot mig. Om någon tittade på mig, så var det egentligen min syster de var intresserade av enligt henne. Min syster är en kopia av min mamma utseendemässigt. 

Hon försökte umgås med mina vänner, och nästan ta över dem när jag var tonåring. Om jag var stolt över något betyg, viktnedgång etc stampade hon ner mig på marken genom att säga att jag inte skulle tro att jag var något. Sagt att jag borde äta mer, för att det var fult att vara så smal som mig. Då var jag ändå normalviktig enligt BMI.  Mitt självförtroende är extremt dåligt än idag.

Hon har aldrig erkänt någonsin att hon haft fel. Inte ens om jag sagt att hon aldrig säger förlåt. 

För mig låter din mamma som en person med narcissistisk personlighetsstörning. Det finns olika grader av det med, och oavsett hur illa det är boten densamma, att hålla sig undan så mycket som möjligt. Visst kommer hon skylla och hålla det emot dig ( gaslighting , som att det är du som är extra känslig och de har minsann aldrig gjort något) men det är det värt för sinnesfriden. 

Jag säger inte att jag brutit med min mamma. Jag håller mig bara på en nivå med så minimal kontakt som möjligt. Det är trist, men man accepterar till slut det man inte kan påverka.

Låt henne inte tala så om ditt utseende. Markera och gå därifrån!

Gräslig mamma du har, rent ut sagt. Har själv 4 vuxna barn  o har ALDRIG höjt rösten mot dem i vuxen ålder.