Tur att jag har vettiga anhöriga och mestadels vettiga vänner som har stängda profiler eller delar privata bilder i olika whatsapp-grupper. Eller som delar intressen och inte hela sig själv.
Fast visst har jag haft vänner på lite längre avstånd som postar selfies varje dag, fotar sin mat, sina barn, alla aktiviteter man gör, alla inköp.. Personer som verkar gilla att leva sina liv inför öppen ridå, så länge det inte är de negativa aspekterna som delas då förstås.
Har även sett sett profiler som inte har något som helst filter eller gränser. Som delar sjukhusarmband från besök på psyket eller avgiftning. Recept på antidepp. Hur tänker dem? Bekräftelsen är så viktig att det inte gör något att man lägger upp vad som helst? Som man förmodligen ångrar sen.
En kompis jag hade för längesen försakade tid med sitt barn för att hon skulle ta den perfekta bilden på lekplatsen, vid frukostbordet, överallt. Tvingade barnet att göra olika saker, blev inte nöjd, barnet tröttnade tillslut och protesterade, mamman lyssnade inte och blev irriterad för att han inte satt still, barnet började gråta för han ville leka med sin mamma och inte sitta still, posera och leka modell. Snabb kram från mamman sen torka tårarna och ett löfte om att leka snart bara han först kunde hålla upp spaden full med sand, le stort och bita i nappen mellan tänderna och se söt ut.
Medan jag försökte inflika aattär det inte dags att gunga nu istället, kan inte det där vänta? Utan gehör. Stackars barn.
Finns nog många barn som är utsatta för liknande och oändligt mycket värre pga sin mammas (för det är ofta en mamma) väldiga behov av att skapa content. 🙈
Gemensamt för de som lägger upp allt verkar vara. En vilja att bli känd eller ett omättligt bekräftelsebehov.
Varför har man inte stängd profil annars?