Ofrivillig barnlöshet

Finns något som jag har kommit till insikt kring när det gäller ofrivillig barnlöshet. Vare sig det är 1 år eller mer. Det är en kris man går igenom, vilket jag själv går igenom just nu. 

Något som jag sett är på familjeliv (och som skrämmer mig och gör mig upprörd) är hur vissa beter sig mot någon i kris. När man i princip ger pekpinnar mot deras sorg, ska berätta att dom själv kämpade ännu längre och skriver rakt ut hur triggade dom blir av trådskaparens inlägg. Jag kan delvis förstå känslan eftersom vi alla delar sorgen men på olika sätt, men samtidigt så kanske man kan bespara sig vissa tankar och känslor för det kommer inte få någon att må bättre och sluta tänka på det. 

Om någon är ledsen för att det inte tar sig på 1 år så är det kanske inte så passande att komma med ?jag försökte faktiskt i 3 år!?, för vi är olika och tar saker olika! Jag själv har fått utstå liknande kommentarer och har fått se vänner som lyckas men inte jag, vissa har börjat försöka efter oss och lyckats före oss. Och när man är i det så gör det ont, oavsett hur länge man försökt. 

Det jag vill komma fram till är att vi behöver mindre negativitet, jag tycker att vi istället bör peppa varandra och komma med tips på hur vi kan ta hand om oss själv under resans gång, inte bara ?sluta tänk på det så blir du gravid!?, för vissa går det så långt att ivf blir nästa steg och kanske misslyckas helt. Jag tror inte på att sluta tänka på det, men jag tror på att ta hand om sig själv på det sätt man mår bra av. Vare sig det är träning eller annat man mår bra av. 

Slutligen vill jag säga till er alla som kämpar: Du är inte ensam ❤️