Barn och utveckling av empati?

Det kan lika gärna handla om en rädsla eller oförmåga att hantera situationen känslomässigt. Oftast är det jobbigt för barn när deras föräldrar inte fungerar som vanligt. Ni kan väl prata om det med icke dömande frågor som: Hur känner ni inför att er mamma är dålig just nu?

Det har du rätt i, kan absolut vara så. 
Men tyvärr faller det även in under de jag nämnde tidigare.

Inte orka gå ut med hunden, sopor eller liknande. Inte ställa upp eller visa något medlidande för sin mamma.

Jag försöker begripa hur det som tar 10minuter kan bli sån enorm grej och startskott till drama, svordomar osv. 
Speciellt under rådande omständigheter.

För att de är barn. Inte vuxna. 

 

I illamåendesituationen fanns du där för att lösa det och ja, äckligt så jag förstår att de inte gjorde något. Vad de tänkte vet du ej.

Vissa är naturligt mer empatiska än andra, men det handlar också om inlärt beteende, erfarenhet, ålder, personlig mognad... De delar av hjärnan som hanterar empati är tillsammans med konsekvenstänket det allra sista som färdigutvecklas - ända till 25-årsåldern får man vänta tills empatin kan anses vara på vuxen nivå.

Just den där perioden i livet som din partners barn befinner sig i så accelererar den individuella utvecklingen mycket och många blir mer självcentrerade än vanligt som resultat. För att citera min far, som uppfostrat sex barn till fullt funktionella vuxna: "Ja int är det där de roligaste åren, håhåhå..."

Viktigast är nog att själv visa ett gott exempel, sätta standarden liksom. Det är sådant man minns senare och tar med sig vidare i livet, "när mamma mådde dåligt var hennes partner där och tog hand om henne! de bad mig om hjälp också, men jag var så himla självisk... varför tyckte jag att det var så jobbigt att hjälpa till? gud så fånigt. hm, undrar hur mamma mår idag, bäst jag hör av mig..." Ställa krav på dem bör man också göra, klart de kan gå ut med hunden/soporna! Men man kan blunda lite med öronen när de gnäller och klagar 

Jag tror att det är ganska vanligt att man är just så runt tonåren. Det betyder inte att man inte är empatisk utan att man är omogen. Det brukar rätta till sig med åldern. Man måste såklart tala om vad som är rätt och fel osv, De behöver självklart hjälpa till men själva beteendet är nog vanligt. Döm inte dina bonusbarn för hårt. Det verkar finnas så många bonusföräldrar som ifrågasätter sina bonusbarn på det här sättet. Tycker synd om de barn som behöver växa upp i en sådan miljö. Man ska inte behöva a en kritisk vuxen som man själv inte har något band med i sitt eget hem som barn och tonåring, livet kan vara jobbigt nog ändå.

Det är lite individuellt hur.snabbt empatin utvecklas, min son hade två väldigt empatiska kompisar i den åldern, resten var ungefär som han, inte känslokalla men inte så intresserade av hur andra mådde. Det tog många år innan han frågade hur pappa eller mamma mådde när vi var sjuka. De har ingen erfarenhet av hur dåligt man kan känna sig eller hur ont något kan göra, och tur är väl det. En kompis fick leukemi i den åldern, de andra tyckte det var synd men verkligen inte samma reaktion som hos en vuxen. 

Min son hjälpte mig mycket i den åldern om jag var sjuk, men det var mest för att han tyckte det var roligt och kände sig stor och duktig då. 

Nu är han i övre tonåren och väldigt empatisk, hjälpsam och snäll mot alla.