Barnens bästa gäller aldrig vid " kärlek"

Vad tråkigt att många är så negativa till styvföräldrar. Mina barn hade aldrig fått känna på eller fått möjligheten att kalla någon pappa i sina liv om de inte haft min sambo. Han ger dem så mycket som jag inte orkar eller kan ge dem. De sportar tillsammans, vi reser. Han möjliggjorde att jag kunde utbilda mig genom att försörja alla genom min studietid och tack vare honom har vi nu i flera år haft två stabila inkomster och ?volvo-villa-vovve?-livet som jag aldrig hade fixat på egen hand. Hade jag fortfarande varit ensam hade jag bott i ett utsatt område utan utbildning och kanske arbetat halvtid på ica.

Jag var 24 år när jag flydde från mitt ex med en tvååring och en nyfödd. När jag träffade min sambo var jag nästan utbränd. Jag läste visserligen på universitetet, men jag hade aldrig orkat ro iland allt själv. Vi bodde inneboende hos min bror för jag kunde inte få lägenhet på de större orter där min utbildning fanns. Skulle jag varit dömd att vara ensam i resten av mitt vuxna liv från 24 års ålder, och de varit dömda till den tillvaro jag ensam skulle kunnat skrapa ihop åt dem hela sin uppväxt (mycket kärlek, ja, men det var också allt jag hade)? Min familj har aldrig stöttat mig praktiskt utom min bror under den tiden, och jag hade inte kunnat vara beroende av honom på lång sikt. Det hade inte varit sjysst mot en 23-åring som visserligen hade sin egen karriär redan, men som ändå skulle börja bygga sitt eget liv. Tänk allt min sambo kunnat ge dem som de aldrig skulle fått vara med om annars. Tänk att de alltid kunnat säga att de har en pappa. Annars skulle de inte haft någon alls att kalla pappa, någon annan att vända sig till när min ork trutit. Ja, vi fick syskon snabbt. Men det var inte planerat så, det var en ?olycka? som även den blev väldigt lyckad.

Har det alltid varit en solskenspromenad och hur lätt som helst? Nej, vi har haft våra utmaningar. Men vilken familj har inte det under 16 år tillsammans? Jag skulle säga att vi är mer lyckade som familj än min ursprungsfamilj och det var en kärnfamilj. Föräldrarna väntade med att gå isär tills vi var 18 och 15, men det var verkligen inget bra det heller vare sig innan eller efter, trots att inga fler syskon kom. Har det alltid varit perfekt för barnen? Nej, men det går inte att på långa vägar jämföra med vad biologiska pappan utsatte oss för och försatte oss i för situation, och jag tror inte jag hade kunnat ge dem allt de behövde på egen hand heller, med tanke på att jag som sagt nästan bränt ut mig på att få allt att gå ihop själv redan när de var två och fyra år (eftersom jag vägrade fastna i fattigdom). Jag kunde vila och falla i någons armar först när jag träffade min sambo.

Alla behöver någon annan att luta sig mot i livet, iaf de flesta. Någon att dela bördorna med och hitta lösningar med, någon som orkar litet till när man själv inte orkar, någon att ?krascha? hos. Någon som tar hand om en och barnen när man är sjuk. Barnen har också fått förmånen att hela uppväxten ha en farmor och farfar som bryr sig om dem som om de varit biologiska barnbarn. Och ja, vi möttes på en dejtingsida. Det var enda alternativet för mig eftersom jag enbart pluggade, tog hand om barnen och sov och aldrig hade tid att träffa folk. Pinsamt? Kanske, men jag var extremt noggrann med vem jag träffade eller ens pratade i telefon med och kände efter inför varje steg om det fanns något skumt. Jag tyckte det var lättare att kontrollera vem jag valde att träffa på det sättet ändå, jag kunde ta det exakt i min takt. Mina barn är min högsta prioritet. Jag älskar min familj och jag är evigt tacksam för allt min sambo gett oss.

PS

Jag känner flera mammor som förblivit ensamstående i flera år och alla lever mer eller mindre tragiska liv, på så sätt att de är väldigt utslitna, ensamma och har extremt ont om pengar. Inte ens min vän som är välutbildad sedan tidigare har speciellt fett och har svårt att få pengarna att räcka. De bor trångt med sina barn och har små utsikter att någonsin ändra det. Vantrivs barnen i skolan kan de inte flytta till en plats med bättre skolor för de har inte råd. Självklart ska man inte fortsätta i en dålig relation eller kasta sig in i fel relation pga det, men det är inte heller en perfekt lösning för barnen i många fall. Självklart som sagt mycket bättre än att vara med fel person!! Men inte en solskenshistoria det heller i många fall.

Man kan kontrollera vad man själv gör och det räcker långt.

Finns idag stora grupper i Sverige utan nämnvärda ekonomiska eller sociala problem. Detta eftersom de under generationer utvecklat värderingar som bygger på familj och arbete.

Ett sånt icke-svar hade du lika gärna kunnat hoppa över, allt är ju givet. Det du kunde ha gjort är att svara på varför någon skulle ta risken som är förknippad med att låta sig försörjas och ha låg eller ingen inkomst?

Hur ska man få den som tjänar mer att fortsätta att bidra ekonomiskt efter det tagit slut menar du? Tror inte det funkar att stämma någon på underhåll i Sverige. Dom 2000 pix man får här genom t ex försäkringskassan är en pink i missisippi jämfört med den verkliga kostaden för ett barn.

Man skulle kunna säga att det rör sig om 50% och det räcker inte långt. Den andra personen, 50% är en oklar faktor. Hög risk alltså.

Varfor skulle jag hopa over att svara nagon att de har helt fel? Jag visade hur det som sades var helt fel genom: Jag svarade pa kommentaren 'Det är omöjligt att lägga lika mycket energi på sitt/sina barn om man skaffar partner' med att det visst ar fullt mojligt.

Hur och hur, det far man ju komma overens om. Alternativ finns.

Och som svar på varför någon skulle ta risken som är förknippad med att låta sig försörjas och ha låg eller ingen inkomst: For att man under en tid vill och kan prioritera sina barn pa ett satt man annars inte skulle kunna.

Lika bra att inte blanda in en tredje part med andra ord! De orkar såklart inte det. Eller har tid 

Min sambo orkade och han är inte alltför missnöjd. Men var och en gör sina val!

Var han ensamstående på heltid?

aja, det är ju skönast för ett barn att slippa pappas nya flickvän hit och dit.  är intimt med ett barn och dess uppväxt. Inte något man bör vara bekväm i att låta någon flytta in i

Menar du min sambo? Han var 24 år och ensamstående på heltid utan barn när vi träffades. Sedan träffades vi och han blev heltidsförälder. Jag tror inte något i det här är bekvämt, vare sig vara ensamstående förälder eller skilja sig eller vara kvar i en olycklig relation eller, i alla lägen, pussla ihop en ny familj. Men jag (och barnen) har ett betydligt bättre liv än de singelmammor jag känner, och inte sämre än de kärnfamiljer jag umgås med.

Men jag hänger inte riktigt med.

Har du läst mina inlägg? Varför svara på dem annars? Om du har läst dem tycker jag jag presenterar många goda skäl till varför två föräldrar i många lägen kan vara bättre än en, oavsett släktskap. Sedan är det tyvärr inte så i alla fall, vilket jag också nämnt och är fullt medveten om, men man kan inte generalisera. Biologiska föräldrar är inte heller alltid bra för sina barn, och det är ännu värre för dem är det ännu svårare för barnen att slippa ifrån. Och den där ?intimiteten? i barnuppfostran kan också vara extremt farlig i vissa fall. Men jag håller med om att den i de allra flesta fall är både vacker och viktig. Det krävs dock en sund förälder för det, och det är tyvärr inte alla barn förunnat. En styvförälder kan mycket väl bli en bättre förälder än en biologisk förälder i vissa fall.

Är det för den andra partnerns skull eller för barnens skull man bör vara ensamstående mamma/pappa resten av deras uppväxt? Ditt tidigare svar verkar mest som att du tänker på vad som är bekvämt för partnern, och nu barnen, men jag kanske missförstår dig. Oavsett så är mina inlägg skrivna med fokus på vad som enligt min egen personliga erfarenhet verkar vara bäst för barnen i många fall. Du talar från din personliga erfarenhet och den kanske stämmer i vissa fall, men långt ifrån alla. Var och en måste finna sin väg, eftersom människor är extremt olika kan man inte säga att en lösning passar alla och i alla lägen. Det finns många bra sätt och många dåliga. Mina barn är iaf väldigt tacksamma över sin pappa, även om han inte är biologisk. Det säger de och jag litar på dem. De har levt med honom i 14 år så de vet vad de talar om. De har sagt att många av deras finaste minnen från uppväxten har de med honom.

Kul att det funkade i ditt fall. Men nu handlar inte tråden om din personliga situation. Finns tusentals fall där barn råkar riktigt illa ut när ny partner kommer in i bilden. Det är förmodligen bra för samhället att det är lite tabu att göra så som TS beskriver för barnens bästa som helhet.

Mina erfarenheter och synpunkter är förstås lika giltiga som någon annans. Jag har även läst utvecklingspsykologi så är inte helt bakom flötet på ämnet, men jag vet ju inte vilka kriterier som man behöver uppfylla för att delta i diskussionen och för att ens åsikter ska vara relevanta. Hålla med TS, låter det som på ditt svar.  Men bars för att man inte är av samma åsikt betyder det inte att man inte har något betydelsefullt att tillföra. Och varför skulle du själv och ts ha mer rätt än andra? Det kan ligga något i det flera säger. Det finns som sagt inte ett sätt att se på saken och tillvaron är extremt komplex. Just därför kan man inte säga att det finns ett riktigt sätt som gäller för alla eller de flesta. Vad vet ni om ?de flesta?? Familjeliv är inte representativt eftersom folk skriver när de har problem, oftast inte när det går bra.

Jag vet inte varför en ny partner skulle vara sämre för barnet än en annan närstående, även om det i vissa fall inte blir lyckat, precis som skolan inte är en sund plats för alla barn (och det bör man självklart ta på yttersta allvar både innan och under tiden). Men det finns lika många bra och dåliga sätt att hitta en väg framåt som det finns människor, så varför generalisera?

Som sagt är barn till ensamma föräldrar också ofta utsatta och har en betydligt sämre utgångspunkt i livet. Samhället är inte byggt för ensamstående föräldrar och deras barn, det är den krassa realiteten. Tro mig, jag önskar att det varit det för jag tycker ingen borde tvingas in i en ny relation för att ge sitt barn goda förutsättningar och en ljusare framtid. Och alla människor är inte gjorda för att gå genom livet ensamma (även om det självklart är bättre än en dålig relation för alla inblandade).

Jag är förstås inte ensam om min erfarenhet utan det finns extremt många fina barn-styvföräder-relationer där ute och många styvföräldrar som har haft enorm positiv betydelse för sina styvbarn. Styvföräldrar är inte sämre än andra föräldrar per automatik, och de kan väga upp där de biologiska föräldrarna brister. Alla människor brister ibland och barnet är mindre utsatt med fler goda relationer.

Vad tänker du på när du säger 'Samhället är inte byggt för ensamstående föräldrar och deras barn'? Jag har läst alla dina inlägg och för mig verkar det mest som det var att du valde att skaffa två barn som mycket ung medan du jobbar i ett låglönejobb och inte har utbildat dig. Sådana saker väljer man ju.

Ensamstående med barn har dessutom rätt till extra studiebidrag och extra studielån, extra bostadsbidrag, underhåll, etc etc, du får även ta vab nästan hur mycket som helst, det finns både dagförskola och nattförskola, fritids - jag tycker samhället definitivt stödjer ensamstående. Vad mer skulle du vilja ha från samhället?

Alla orkar. Det är en inställningsfråga.

Anledningen att barn till ensamma föräldrar råkar illa ut är att (oftast mamman) introducerar pojkvän efter pojkvän i kortare förhållanden som orsakar anknytningsproblem hos barnet där en fadersfigur försvinner och dyker upp utan att barnet har någon kontroll över situationen. Orsakar stora problem i vuxen ålder i relationer för barnet. Mamman har dessutom inte tid att uppfostra barnet då hon måste jobba eller är nykär och vill träffa sin nya partner hela tiden. Som grädde på moset kanske en utav pojkvännerna är ett as som behandlar barnet som skit och begår övergrepp. Ju fler, desto större risk att du landar på en sådan.